Skjuten skräntärna

20.8 kl. 12:00 inleddes årets andjakt här i Finland.

Ungefär kl. tre på natten (svensk tid) den 20.8 lyfte en årsunge av skräntärna från skärgården utanför Piteå och tog riktning mot sydost över Bottniska viken. Innan dess hade fågeln försetts med GPS-logger som skulle ge information om dess rörelser under flytten söderut. Ganska exakt fyra timmar efter avfärden från svenska kusten meddelar loggern att skräntärnan nått Kalajoki på finska sidan. Fågelvägen är det en sträcka på 160 km och därmed har tärnan hållit en hastighet på 40 km/h - eller något mer eftersom kursen inte varit spikrak. Flyghöjden har enligt loggern varit mellan ca 60 och 100 meter (loggerns höjdrapportering torde dock ha en felmarginal på ett par tiotal meter).

Snabb förflyttning över långa sträckor är inget skräntärnor är främmande för. De är eleganta och effektiva flygare som under höst- och vår-flyttning förmår tillryggalägga stora distanser i ett svep. Exempelvis kan man här läsa om Astrids (en tidigare logger-försedd skräntärna) höstflytt från Sverige till Senegal. På vägen dit korsar hon bl.a. Sahara.

Från Kalajoki följde skräntärnan kusten söderut. 

Kl. 10:30 (finsk tid) har den nått Larsmosjön där den tycks ha vilat samt kretsat runt i något som kunde vara födosök.

Kl. 18:00 fortsätter fågeln vidare söderut och loggas en halv timme senare på nästan 150 m flyghöjd över Bennäs. Därefter söker den sig ut mot kusten i Nykarlebytrakten. 

Kl. 21:00 är den framme vid den inre skärgården i Nykarleby. Där tar det stopp och efter 21:30 registreras ingen rörelse längre.

Allt detta var jag "lyckligt ovetande" om ända tills jag ett antal dagar senare fick ett telefonsamtal med förfrågan huruvida jag kunde leta mig ut till den senast registrerade positionen och söka en GPS-logger som antingen ramlat av sin skräntärna eller sitter fast på en förmodat död sådan.

Det gick ett par dagar innan jag fick möjlighet att åka ut och leta. Koordinaterna hade jag fått och direkt jag kom till den angivna positionen kunde tärnan hittas i strandbrynet inne bland vassen.

Vid det laget hade skräntärnan varit avliden i tio dygn och konditionen var givetvis därefter. Flugorna surrade, en rödbandad dödgrävare (Nicrophorus investigator) kravlade omkring under ena vingen och doften saknade de avgörande egenskaperna hos en lyckad parfym.

Vittnesuppgifter gav vid handen att det under andjaktspremiären 20.8 skjutits vilt på denna plats en god bit in på natten. Att skräntärnan skulle ha träffats av hagel var förstås bara en tanke. Ungfåglar kan dö av många naturliga orsaker. Men det krävdes ingen framlockad inre Sherlock Holmes för att uppleva kombinationen av tid, plats och död som något mer än en slump.

Kadavrets förruttnelseprocess var förstås inledd och fluglarverna hade påbörjat sitt mumsande. Fortfarande var fågeln dock någorlunda intakt och närheten till vattnet hade säkert hållit temperaturen så pass låg att asätarnas tempo inte varit högt. Tärnans allmäntillstånd medan den var vid liv är förstås svårt att avgöra beroende på hur muskulaturen ändrats efter döden samt hur och när eventuellt fett brutits ner. Fågeln gav dock inte ett intryck av att ha varit utmärglad och loggerns positionsrapporter tyder väl inte heller på en svag fågel.

Skräntärnan fick naturligtvis följa med hem för undersökning.

Jag inledde med att plocka fjädrar och dun från bröstsidan. Logiken dikterade att eventuella skottskador kunde tänkas hittas där. Huvudet var helt och jag kunde inte känna några skador på vingarna. Ganska omedelbart hittades två hål i huden på varsin sida om bröstkorgen. Båda hålen hade jämna kanter, var ca 4x5 mm och något förskjutna i förhållande till suspekta underliggande skador i bröstmusklerna. I bilden nedan skymtar en öppning i muskeln uppe till höger under hålet i huden. Fluglarverna gjorde sitt bästa för att fylla hålrummet.

I halsen fanns ett annat hål (ingen bild). Det var mer oregelbundet till sin form och kan ha orsakats av asätarna som uppenbarligen tidigt gått ner i tärnans kräva eftersom de var talrika där.  De två runda hålen i bröstkorgen stärkte förstås misstankarna om att fågeln blivit skjuten. Något allvarligt sök efter hagelkorn inuti tärnan gjorde jag givetvis inte eftersom vi har Evira för sådana sysslor. Det är också bättre om Evira får konstatera jakt-/naturskyddsbrott eftersom det den vägen får något större officiell tyngd. Det var dock inte längre aktuellt att få kadavret skickat till Evira under själva insamlingsdagen.

Förruttnelsen accelererade snabbt när tärnan kom bort från vattenbrynet och i något varmare temperatur inne i stan. Jag hade heller ingen större lust att uppbevara liket i frysen - inte ens i flera täta lager plast. 

Redan följande dag började mjukvävnaderna (musklerna) bli rejält sladdriga. Antalet fluglarver hade ökat explosionsartat över natten och konsumtionen av kadavret var i full gång på alla håll - och hål - och kanter av kroppen. Det var då jag fotograferade de två parasitoida bracksteklarna i underfamiljen Alysiinae vilkas hittas i detta och detta blogginlägg. Den senare stekeln kunde dokumenteras medan hon var i färd med att sticka ägg i fluglarverna.

Efter en del diskussion och kontemplation beslöt jag låta kadavret bli uppätet av fluglarverna innan paketering och försändelse till Evira. Det var ändå redan för sent för Evira att fastställa dödsorsak eller se exakt hurudana skottskador skräntärnan dött av - om den verkligen blev skjuten vill säga. Så tärnan lades på ett papper som kunde transportera bort en del fukt och i en öppen låda som tillät flugorna och andra ryggradslösa asätare fritt tillträde. Samtidigt såg arrangemanget till att hålla eventuella hagelkorn kvar i kadavret.

Efter ett antal dagar var endast skelettet, en del fjädrar och någon svart sörja kvar. Måhända var den svarta sörjan mest bara fluglarvbajs. Stanken hade klingat av och därmed tyckte jag att det var dags för fågeln att åka till Uleåborg för närmare undersökning.

Ett par veckor senare kom svaret från Evira. Ett hagel med 3 mm diameter hittades i kvarlevorna. Därmed var det konstaterat att skräntärnan verkligen blev skjuten. Undersökningen visade också att korpbenet (coracoid) tryckts bort från fästet i bröstbenet (Sternum) där också en ca centimeterlång spricka var belägen. Om skadorna uppkommit före eller efter dödsögonblicket kunde inte fastställas.

Då kvarstår bara frågan varför?

Varför skjuter någon en skräntärna?

Solnedgången torde den 20.8 ha varit kl. 21:26. Det är ungefär samtidigt som tidpunkten då fågeln troligen dog. Rimligen har ljusmängden den tiden ändå varit så pass god att skytten/skyttarna borde kunna se fåglarna någorlunda väl.

En skjuten skräntärna är inte ett resultat av misstag. Alla skott riktade mot vilda djur måste vara baserade på att man vet vad man gör och att det är jaktbart vilt man ämnar fälla. 

Kan man artbestämma? Om svaret är nej trycker man helt enkelt inte av.

Den enda jaktbara fågeln man eventuellt kan blanda ihop skräntärnan med är gråtrut. Men även en ung skräntärna är enkel att särskilja från gråtrutar och det borde aldrig vara någon risk för felbestämning. Osäkerhet ska som sagt inte resultera i några skott. Kan man inte artbestämma fåglar ska man inte jaga dem.

Mörkret är ingen ursäkt. Ser man inte vad man skjuter ska man inte heller skjuta. Men sådant har tyvärr inte hindrat en del andjägare tidigare eftersom det skjuts ännu långt efter mörkrets inbrott av jägare som inte ens har apporthundar. Dessvärre resulterar sådana dumheter också i att fåglar kan ligga skadskjutna inne i vassen utan att jägaren hittar dem. Dylikt "jagande" handlar inte om att skaffa fågel för matbordet utan endast om att skjuta för dödandet i sig.

Följande frågetecken är besläktat med ovan nämnda skjutande för dödandets skull. Det intressanta är ju nämligen att fågeln i det här fallet lämnats kvar i strandbrynet. 

Såg jägaren inte var den damp ner eller brydde hen sig inte ens om att leta? 

Man får ju för sig att en jägare som inser att "bytet" blev en sändarförsedd fridlyst fågel skulle bemöda sig om att kanske försöka dölja sitt naturskyddsbrott genom att gömma liket och slänga sändaren på någon annan plats.

Det tyder alltså på att den som sänt iväg hagelsvärmen inte heller gått för att se vad det var som sköts och vad som hände med fågeln. 

Hur vanligt är det i våra trakter med den här formen av jakt-/naturskyddsbrott? 

Drar vi in lite sannolikhetslära i ekvationen får man ett intryck av att det kan tänkas skjutas både ett och annat.

Utan logger på tärnan i fråga hade vi förstås varit helt omedvetna om det som skett.

Finns det hos jägarkåren intresse av att på allvar fördöma illdåd mot fridlysta arter?

Hur är det med beteendet överlag?

Ska det vara så att man även i framtiden stöter på platser nersölade av patronhylsor, ölburkar och annat skräp efter andjägare som suttit på pass?

Men jaktföreningarna har förstås begränsade möjligheter att ha koll på alla som sitter och utför individuella galenskaper ute i nejdens vassruggar. Tyvärr tycks det röra sig om en kultur som lever och frodas hos vissa kretsar av människor. Eventuellt kan man också tänka sig att skjutandet av en skräntärna kan vara någon form av medveten trotshandling gentemot alla sk. "gröntalibaner" och annat "löst fågelskådarpack" som propagerar för ekologisk hållbarhet och andra "löjliga onödigheter".

Givetvis ska inte alla jägare dras över den där kammen. Jag känner många som jagar och om jag känner dem rätt - vilket jag hoppas - är jag också förvissad om att just dessa är de ansvarsfulla och ekologiskt medvetna naturvänner man förväntar sig. 

Men hela jägarkåren befläckas varje gång dylika illdåd utförs. När man inte vet vem som trycker i vassen blir de enskilda förbrytarna lätt representanter för hela kåren.

Edit 20.10: GPS-loggern återbördades förstås till ägaren.