Dokumentationen av insamlade småkryp stannade upp rätt rejält för en dryg vecka. Jag tog mig nämligen plötsligt i kragen och åtgärdade ett alldeles för länge oåtgärdat arbetsrumsproblem gällande organisation av skrivbord och arbetsytor. Nu börjar allt vara någorlunda omorganiserat och lilla makrostudion är åter brukbar. En vacker dag ska jag väl skriva om den också. Det har jag väl nämnt i något inlägg för ett par år sedan.
Så snart kamerautrustningen åter var brukbar tog jag mig an två dyngbaggar. Den ena blev nämnd i ett inlägg med foretiska Uropodida-kvalster. Mer om Uropodida-kvalstret längre ner i detta inlägg.
Den här dyngbaggen, en mörk vårdyngbagge - Melinopterus punctatosulcatus, kom troligen hem med dynga som hämtades till trädgården våren 2019. Den hittades kort därefter i växthuset. Man kan alltså lugnt konstatera att min dokumentationstakt inte matchar insamlingstakten trots att jag inte riktigt samlar... typ.
I Finland finns tre arter i släktet Melinopterus - ett släkte som ställvis hänförs till Aphodius. De två andra arterna är vårdyngbagge (M. prodromus) och brämdyngbagge (M. sphacelatus). I laji.fi är merparten av observationerna vårdyngbagge, men dessa är mest koncentrerade i södra halvan. De två andra arterna är rapporterade från mer utspridda lokaler runtom i landet. Mörk vårdyngbagge är minst rapporterad och lustigt nog inte alls i Österbotten eller ens i närheten. Enligt Finlands rödlista är arten NT (nära hotad) nationellt. 
Alla arterna är en smula variabla och om man inte håller ögonen i styr riskerar man kanske bli lurad Det blev jag som inledningsvis trodde att det här är vårdyngbagge (M. prodromus). Detaljer att hålla koll på är bland annat halssköldens ljusa kanter, åttonde strimman på täckvingarna samt bakbenstibians sporre. Hos vårdyngbagge är åttonde strimman avsevärt kortare än den sjunde vid skuldran. Här tyckte jag att så var fallet precis i enlighet med en teckning i artbestämningsnyckeln i Nordens dyngbaggar.
Vad jag missade var att strimman egentligen upphör att vara en strimma och blir en rad punkter längst fram, men ändå ska uppfattas som strimma. En sådan punkt är lokaliserad nära framkanten av sjunde strimman. Dessutom hade jag nog feltolkat proportionerna hos respektive strimmors längd. Det är ibland trixigt att hitta tillräckligt tydliga och informativa referensbilder. Vårdyngbagge ska ha en strimma som verkligen upphör tvärt och inte består av lösa punkter ute i "ändan". Bra att jag dubbelkollade artbestämningen och blev korrigerad i en skalbaggsgrupp på fb.
Då så... här följer den andra baggen med sin foretiska deutonymf.
Deutonymfen är alltså ett kvalster. Högst sannolikt är det en art i släktet Uropoda och möjligen kan det vara arten U. orbicularis som tycks gilla att transportera sig med dyngbaggar. Uppenbarligen är den ofta påträffad på vårdyngbagge (M. prodromus) men verkar rent allmänt vara en opportunist som liftar med en hel hög olika småkryp (ref. 1) även om den i hänvisade studie inte inte råkade sitta på den enda M. punctatosulcatus som hittades och undersöktes. En undersökt mörk dyngbagge säger förstås inget.
Släktet Uropoda inbegriper i Finland nio arter. Fyra av dessa är rapporterade på laji.fi. Någon nyckel för släktet har jag inte hittat och således vågar jag förstås inte spika art i det här fallet. Dessutom finns det risk att man inte heller kan utesluta möjligheten att det är någon art i ett närstående släkte inom familjen Uropodidae eller t.o.m. infraordningen Uropodina. Det tar jag dock som mera tveksamt utgående från generellt utseende hos övriga släkten samt även utseendet på den stjälk kvalstret fäst sig i skalbaggen med.
En del av nedanstående beskrivning gäller således U. orbicularis men närbesläktade arter har liknande specialiseringar även om det troligen skiljer sig på detaljnivå.
Deutonymfstadiet är hos dessa ett transportstadium för att kunna röra sig till nya födokällor. Arten lever i vad man kunde betrakta som tillfälliga "habitatöar" - dvs. spillning, kompostliknande miljö, förna, fågelbon och motsvarande som erbjuder tillgång på föda endast under begränsad plats och tid (1). Eftersom ett dylikt litet kvalster inte själv kan ta sig från födokälla till födokälla är transporten central för dess överlevnad och därav det foretiska nymfstadiet. Deutonymf kan för övrigt också betraktas vara ett "andra larvstadium".
I spillning hittas företrädesvis tidiga (unga) utvecklingsstadier medan vuxna individer tycks vara mera flexibla och fyndas proportionerligt oftare i förna.
I A Manual of Acarology (2) nämns U. orbicularis som svampätare vilket alltså betyder att arten lever av nedbrytande svampar i nämnda miljöer.
När deutonymfen är på väg att byta tillhåll behöver den klamra sig fast på ett transportdjur. Eftersom den delar habitat med flera större organismer är chanserna goda att få lift. Väl "ombord" pressar kvalstret bakändan mot det större djuret och pressar ur en körtel ett sekret som fäster mot underlaget. Därefter sträcker deutonymfen bakersta benparet (eller t.o.m. går på transportdjuret) och töjer ut sekretsträngen som stelnar i kontakt med luften och således bildar en stjälk (pedicel) (3). Slutligen drar kvalstret in benen i specifika gropar och intar ett slags passivt "liftar-mode". Valet av transportmedel sker troligen med hjälp av uppsnappade signalsubstanser (typ lukt).
När det större djuret kommit fram till en plats kvalstret finner lämplig lösgör det sig från sin stjälk som lämnas kvar på färdtjänsten. Man kan ibland skymta dessa tomma stjälkar på en del småkryp.
Stjälkens (pedicelens) längd varierar beroende på var kvalstret fäster sig. De längsta pedicelerna uppstår hos kvalster som finns på ovansidan av transportdjuret. Kvalster som satt sig på ben och undersida använder sig av kortare pedicel (3). Hypotesen är att en längre pedicel medför aningen mer rörlighet vilket kan vara bra när transportdjuret rör sig i trånga utrymmen eller gräver tunnlar varpå kvalstret har större möjlighet att positionera sig skyddat för att undvika att brytas loss. De flesta deutonymferna tenderar fästa sig längre bak på täckvingarna vilket troligen också ger bättre skydd i sådana lägen. Kvalster på undersidan är mera skyddade av själva transportdjuret och behöver inte den rörligheten. Pedicelens längd har också konstaterats variera beroende på hur mycket föda kvalstren tillgodogjort sig innan transporten samt om det är många kvalster som trängs på samma djur. Mer svultna deutonymfer producerar generellt kortare spedicel (3).
För artbestämning av kvalstret borde jag högst sannolikt avlägsna det för att kunna se undersidan ordentligt. Måhända gör jag det en vacker dag - speciellt om jag hittar fler som kan samlas in i enlighet med mina insamlingsprinciper.
Referenser:
1.
DARIA BAJERLEIN and JERZY BŁOSZYK (2003)
Phoresy of Uropoda orbicularis (Acari: Mesostigmata) by beetles (Coleoptera) associated with cattle dung in Poland
Eru. J. Entomol. 101: 185-188, 2004
ISSN 1210-5759
2.
G. W. Krantz et al.
A Manual of Acarology
Chapter 6, page 65.
A Manual of Acarology. ISBN 978-0-89672-620-6. 2009
3.
Daria Bajerlein & Wojciech Witaliński
Localization and density of phoretic deutonymphs of the mite Uropoda orbicularis (Parasitiformes: Mesostigmata) on Aphodiusbeetles (Aphodiidae) affect pedicel length
Naturwissenschaften (2014) 101:265–272
DOI 10.1007/s00114-014-1150-x
Mer information om foretiska deutonymfer:
Daria Bajerlein et al.
To attach or not to attach? The effect of carrier surface morphology and topography on attachment of phoretic deutonymphs of Uropoda orbicularis (Acari)
Sci Nat (2016) 103: 61
DOI 10.1007/s00114-016-1385-9
Daria Bajerlein et al.
Morphological diversity of pedicels in phoretic deutonymphs of Uropodina mites (Acari: Mesostigmata)
Arthropod Structure & Development (2013) 1-12
Elsevier
