Nähe?!
Men i det inlägget skrev jag faktiskt bl.a. så här: "Jag kan ju inte hjälpa att även hoppas på besök av brokparasitstekeln Rhyssa persuasoria som är parasitoid på hornstekellarver."
Jag vill poängtera att den förhoppningen var ackompanjerad av en gnutta skepticism.
R. persuasoria än nämligen främst rapporterad från södra delarna av landet och jag hade ingen aning hur vanliga de är på dessa breddgrader (även om jag sedan tidigare har en overifierad observation).
Men här var dessa steklar nu plötsligt på gården och surrade runt stambitarna av den omhändertagna ädelgranen (släktet Abies). Det betyder att arten finns i trakten och att dessa individer snappat upp doften de vill känna i sin jakt på en värd att parasitera.
Doften i fråga utsöndras av den svamp hornstekeln inympat i veden. I det här fallet torde det röra sig om Amylostereum chailletii eller möjligen Stereum sanguinolentum. Steklarna kan känna vilket stadium svampen befinner sig i och därmed även veta hur gamla (stora) hornstekellarverna nere i veden är.
Rhyssa persuaroria är oerhört variabel i storlek. Två av de besökande stekelhonorna (sju första bilderna) var ungefär 18 mm (kroppslängd) och en tredje var ca 30 mm. Den stora honan (fem sista bilderna) hade större ljusa fläckar och var rent allmänt mer iögonenfallande.
Jag har sett totalt tre honor samtidigt. Första observerade besöket var 15.6 och senaste observation var 25.6. Jag tror det är fler än totalt tre individer som besökt virket. Endast en stor hona har setts åt gången. Det betyder förstås inte att det endast varit en. Intressant nog har de små honorna varit med accepterande när det handlat om närgångenhet från min sida. Den stora honan har alltid varit snabbare att ta till vingarna och var möjlig att fotografera endast då hon var i färd med att borra och lägga ägg.
Det är ett intensivt "fingrande" med antennerna över barken innan de positionerar sig för äggläggning. Det gäller ju att lokalisera hornstekellarven.
Här har "raspryggen" (underfamiljen Rhyssinae har det svenska trivialnamnet raspryggsteklar) hittat ett ställe där hon kan dra nytta av en spricka.
Det blev ändå några omgångar med ovipositorn upp och ner i sprickan innan hon hittade rätt plats och förmodligen deponerade ett ägg.
Den stora honan hade som sagt mer vitt i sin teckning och hon är av den där mer magnifika modellen man känner igen från bilder tagna av människor hänförda över dessa steklars storlek och elegans.
Man kommer ju inte ifrån att Rhyssa persuasoria verkligen också är en magnifik varelse. Stilfullheten i sig är trollbindande. Sedan tillkommer förmågan att borra ner den långa tunna ovipositorn i trädets ved.
Äggläggningsröret består av tre skenor som är kopplade till varandra likt låsningsmekanismen hos pusselbitar. En övre halva ("skena") kan röras i längsled mot två undre halvor som inte rörs sinsemellan. Mellan de två undre skenorna finns en kanal för ägget och olika ämnen stekeln kan addera för att assistera den egna larven och motverka värddjurets försvarssystem.
Själva borrandet sker förenklat så att den övre, vassa ovipositorhalvan pressas ner genom träfibrerna en liten bit och stannar upp, varpå den undre halvan följer efter och pressar isär fibrerna varpå rörelsen upprepas. Vardera halva har i "borrkronan" tänder (tvärställda räfflor) som tar spjärn emot borrhålets väggar och samtidigt bidrar med att kontinuerligt tvinga träfibrerna isär.
Stekeln har också en ganska god kontroll på hur ovipositorn styrs under själva borrningen. Det grövre "sprötet" i aktern är äggläggningsrörets tvådelade skyddshölje. Dessa hålls i början av borrningen runt äggläggningsröret som stöd, men släpper till slut och pekar då bara bakåt i luften.
Underfamiljen raspryggsteklar (Rhyssinae) har som namnet antuder en lite speciell rygg på Mesosoma (mellankroppen). De har en liten "puckel" som gör att rygglinjen är relativt rak. Den är dessutom försedd med tvärställda räfflor. Den här morfologin delas med flera andra vedlevande steklar. Jag ska komma till några av dem i ett par inlägg inom kort.
Ryggen fungerar som stöd och spjärn mot tunneln i träet då den vuxna stekeln ska gnaga sig ut efter den fullbildats. Käkarna är kanske inte så stora, men de är mejselformade och kraftiga. Även det är något som delas med andra vedlevande steklar.
Här är ett inlägg med "kusinen" Rhyssella approximator som parasiterar på vedsteklar i Xiphydria-släktet. Likheterna mellan de två raspryggarna är slående och deras metoder är likartade. Man kan dock notera att R. approximator under själva borrandet öppnar och böjer ovipositorhöljena på ett annat sätt runt bakkroppen och att de inte släpper ovipositorn på samma sätt när de är som djupast med äggläggningsröret.
Referens:
The Braconid an Ichneumonid Parasitoid Wasps. Biology, Systematics, Evolution and Ecology
Donald L. J. Quicke
Wiley Blackwell 2015.