Ur silkestott. Del 2

I föregående inlägg (Ur silkestott. Del 1) berättas mer om upprinnelsen till att jag nu har 32 st uppnålade små steklar av någon art i underfamiljen Cryptinae (kokongparasitsteklar).

Det rör sig om 19 honor och 13 hanar av en 3 mm liten art med huvudsakligen svart kropp och gula ben. Någon gång i somras har alltså en hona av denna stekel lagt ägg i kokongerna som stekellarver i brackstekelunderfamiljen Microgastrinae spunnit när de mumsat färdigt på sin fjärilslarv.

Underfamiljen Cryptinae är rik på släkten och familjer. Av dem är en försvarlig del små och företrädesvis svarta. Dessutom sitter jag inte med drivor av goda nycklar och annan behjälplig litteratur beträffande dessa. Tack och lov finns ju - som jag flera gånger nämnt - fantastiska möjligheter att numera ha direktkontakt med ett flertal sakkunniga genom diverse fb-grupper. Den här stekeln har således manglats ett varv på Hymenopterists Forum.

Efter en del kontemplation ser det ut som om släktet klargjorts och svaret är Bathythrix. I Finland finns 14 arter att välja mellan. Om jag förstått saken rätt hör släktet till dem som har den lite lustiga indelningen att vissa arter parasiterar på andra insekters (främst andra steklars) kokonger medan en del angriper spindlars äggsäckar. Dylika specialiseringar inom ett och samma släkte är intressant ur evolutionärt hänseende (1).

Vilken art det här är återstår att utreda.

Beroende på hur indelningen ser ut bland de hos oss förekommande arterna torde ju vissa kunna räknas bort på basen av värddjur. Jag får dock forska vidare i artfrågan. Jämfört med att bara ha fotografier är det ju också möjligt att faktiskt kunna artbestämma om man har krypen insamlade och framledes kan se på referensmaterial för jämförelse.

Redigering 28.12.2020: Enl. Gavin Broad handlar det troligen om B. aerea.

Redigering 11.2.2024: Ska numera givetvis ingå i underfamiljen Phygadeuontinae och inte Cryptinae.

Kände tack vare antalet samlade individer att jag kunde bryta vingarna av en hona för att få fri sikt över ryggsidan på Mesosoma (mellankroppen). Ljussättningen blev dock något skarp och det är inte precis jättelätt att se hur detaljerna är skulpterade.

Honans Petiolus (bakkroppsskaft).

Ovipositorn. Inte heller här blev ljussättningen optimal, men jag har ännu inte lagt ner arbete på att göra om och göra rätt. Bilden är retuscherad till en viss del. När steklarna torkat har en del utsöndringar klämts fram ur bakkroppen och stelnat här och var. Jag avlägsnade några sådana droppar ur bilden men har inte ändrat utseendet på något som har med stekeln att göra.