Sandområden, likt de vid Storsand, är förstås en prima plats att besöka när man tänkt ha lite ombyte i observationerna - om man nu inte råkar bo på ett sådant ställe vill säga. Men för mig är det förstås förenat med djur jag inte ser varje dag.
Förutom vargvägstekeln i föregående inlägg är denna drygt tre millimeter lilla, runda hoppspindel ett typiskt exempel på detta.
Och som den hoppade!
Lurade den - eller henne - att hoppa in i en liten skål jag i bland använder vid fotograferingstillfällen. Oftast handlar det bara om att få djuret på en kontrollerbar och någorlunda flyktsäker plats medan jag ska dokumentera. Men för denna studsboll var kanterna inget hinder. Ofta hoppade hon upp på kanten och kikade på det där typiska hoppspindelsättet ut över landskapet.
Dessutom var hon mera benägen att sitta still om hon fick vara på sanden. Ganska självklart om man tänker efter.
Attulus saltator är det vetenskapliga namnet på hoppspindeln med ett av de tjusigare svenska trivialnamnen: guttaperkaspindel. Arten är knuten just till sandområden och gärna sanddyner vid kusten. Den här individen gav mig ett antal smärre frågetecken eftersom hon är ovanligt ljus i sin färgteckning. Men med bekräftelse från goda källor är spikningen klar.
En nära släkting som borde kunna hittas vid Storsand är A. distinguendus (dynhoppspindel). Den får jag fortsätta leta efter i något kommande Storsandsbesök.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar