2017

Årsredovisningen ackompanjeras av dagsfärska försök att komma åt några av gårdsmatningens gäster genom kvistkaoset vi odlat fram här hemma. Jag tycker om kvistar.

Statistik är en återkommande punkt i varje sammanfattning. Eftersom det här inlägget innehåller fågelbilder börjar jag i den kategorin.

Jag trodde det inte, men för tredje året i rad har jag slagit personligt rekord i antalet artkryss. 2017 har jag enligt min lista observerat endast 91 arter (inom landet) och det är en anmärkningsvärd samling arter som inte finns med bland kryssen. Har jag verkligen inte sett en endaste rödvingetrast under året? Har jag faktiskt inte ens noterat någon talltita? Hur kan det komma sig att listan inte innehåller sånglärka eller spillkråka? Vad har jag sysslat med under fågelåret 2017?

26 st fågelarter har jag observerat i trädgården under året. Medeltalet för de fem år då jag skrivit upp observationerna är 29 arter. Det troliga antalet besökare är högst antagligen större och jag saknar en del arter som brukar vara typiska. Precis som i fallet med mina totala artkryss reflekterar siffran troligen min egen inaktivitet snarare än minskat antal fågelarter i trädgården.

Men allt uppvägs förstås av gårdagens steglits. Dessutom noterades trädgårdens första trädkrypare också under året. Jag var dock inte den som såg fågeln. Hur som haver var det två helt nya gårdskryss och totala antalet arter som påträffats i trädgården är således 45 stycken.

Men jag söker ju också andra djur än bara fåglar. När det handlar om småkryp har jag fler nya kryss än under flera tidigare år. 2016 adderades 43 arter till artlistan för trädgården. Det här året har jag (i trädgården) påträffat 85 nya arter och totalantalet är i detta nu 516 stycken. Den siffran inbegriper förstås då också ryggradsdjur och därmed är steglits och trädkrypare med även där.

Om jag plockar ut några grupper (el. ordningar, familjer) som påträffats i trädgården (en trädgård i centrum av en liten stad) så ser det bl.a. för närvarande ut som följer:

Spindeldjur: 77 arter.

- Spindlar (Araneae): 67 arter (varav Linyphiidae/täckvävare är 23 st).

Insekter: 369 arter.

- Skinnbaggar (Heteroptera): 26 arter.

- Steklar (Hymenoptera): 102 arter (varav Ichneumonidae/brokparasitsteklar är 25 st).

- Skalbaggar (Coleoptera): 57 arter.

- Fjärilar (Lepidoptera): 65 arter.

- Tvåvingar (Diptera): 102 arter (varav Syrphidae/blomflugor är 27 st).

Fåglar: 43 arter.

Däggdjur: 7 arter (där finns märkligt nog ännu ingen näbbmus).

Det är dock så att en del av småkrypen inte är artbestämda. Jag räknar dem som en observerad "art" när det står klart att de inte kan sammanblandas med något annat observerat kryp. Är jag osäker på något markerar jag dem inte som artobservation. Så är t.ex. ofta fallet med juvenila spindlar.

Skulle jag lyfta fram ett enda specifikt trädgårdsdjur så blir det kanske praktklotspindeln.

För ett år sedan hade den här bloggen 519 olika arter och 52 stycken hade kommit in 2016. Nu ska här finnas totalt 635 olika arter vilket betyder att jag lagt in 116 stycken under 2017. Det finns säkert en viss felmarginal i den siffran. Liknande lista som ovan men med bloggsiffror ger följande resultat (allt för statistiknördens välbefinnande):

Spindeldjur: 89 arter.

- Spindlar (Araneae): 77 arter.

Insekter: 374 arter.

- Skinnbaggar (Heteroptera): 22 arter.

- Steklar (Hymenoptera): 105 arter.

- Skalbaggar (Coleoptera): 53 arter.

- Fjärilar (Lepidoptera): 72 arter.

- Tvåvingar (Diptera): 98 arter.

Fåglar: 134 arter (varav mycket ju inte är några prima bildpresentationer).

Däggdjur: 10 arter.

Dessutom finns här hela en stycken haj.

Mitt totala antal observerade arter är i nuläget 778. 716 av dessa har jag någon form av dokumentation på, men många av de dokumentationerna är förstås av sanslöst bristfällig karaktär.

778 är egentligen ingen stor siffra. Det är inte heller siffran 516 som gäller min specifika "provruta" trädgården. Jag utgår från att jag bara i trädgården kan plussa på flera hundra djurarter ännu. Det finns med andra ord "att göra" många år framöver.

Jag jobbar ju dock inte särskilt metodiskt med detta. Eftersom jag inte heller (ännu) samlar in småkryp blir artningar knepiga och inte sällan omöjliga. Hittills har det alltså skett med en viss lättja.

Jag kan förresten inte föreställa mig hur mycket denna information kan tänkas intressera bloggläsaren. Jag antar att du blir så till dig av ren fascination att du ligger vaken om nätterna lång tid franöver.

Och tänka sig att detta nyårsinlägg fortsätter med ännu mer väsentlig information...

Specifika minnesvärda detaljer, händelser eller bilder från året är kanske vikaresälen vid Mickelsörarna, ögonblicket på en stationsvägg eller kanske rosenfinken. Det är inga överfantastiska saker men jag finner ganska mycket behållning i det enkla. Själva tillfället och känslan går dock inte att vidareförmedla genom en blogg. Annat jag kunde lyfta fram är fotografierna av äggläggande steklar: Hyllhornsstekel under en svamp och brackstekel på koblaffa.

Årets silltrut-projekt var förstås något jag var glad över att än en gång få vara delaktig i. Karteringar/inventeringar av fåglar (och andra djur) vill jag tro är allt viktigare med tanke på de förändringar som miljön runt om oss genomgår. Att verkligen kunna samla så mycket data som möjligt ger mindre utrymme åt rena gissningar och uppskattningar när det handlar om vår relation till naturen. Miljön och dess ekosystem bjuder på långt mer komplexa sammanhang än vad vi människor titt som tätt tycks tro. Det syns inte minst i de debatter som förs i olika former av media.

Det är vanskligt att nämna särskilt mycket om vad den här bloggen ska ägna sig åt 2018. Dels fortsätter den givetvis - eller antagligen - som vanligt.

Jag har länge närt vissa planer på att också lyfta fram lite andra saker, som t.ex. att vara mer på G med aktuella nyheter och liknande. Jag ger ändå absolut inget nyårslöfte.

Dagens fåglar på gårdsmatningen:

Gråsiskor - ca 30 st.

Grönfinkar - ca 15 st.

Domherrar - ca 10-14 st.

Blåmesar - två par.

Turkduvor - ett par.

Större hackspett - en hona.

Och så kajorna förstås.

Och...

Notera förresten att det gamla sisksläktet Carduelis numera splittrats upp i flera nya släkten. Gråsiskorna har fått släktnamnet Acanthis, grönsiskan har bytt till Spinus och hämplingen förs till Linaria. DNA-undersökningar visar att gråsiskorna är nära släkt med korsnäbbarna. Släktträden fortsätter omvandlas. Spännande!

Och...

Domherrarna delar tydligen upp sig inför mina fotograferingssessioner. För tre dagar sedan var det i stort sett bara honorna som ställde upp och idag var det bara hanarna.

Och...

Härmed önskar jag ett riktigt gott nytt år!

Nu... Nu... NU!!! Nu hände det! Carduelis carduelis

Det har varit en tidsfråga i flera år.

I november förra året sågs en steglits i trädgården men jag fick själv inte glädjen att se fågeln.

I dag hände det. När jag kikade ut (med kikare) mot gyttret av gråsiskor, som för dagen parkerat under fågelmatningen, kunde jag se den kännspaka pippifågeln mitt bland de grå. Väntan har varit så lång att det kändes overkligt. 

Rusade efter kameran och hann knäppa ett par bilder genom våra 1800-tals(?)-fönster och resultatet var förstås lika bra som finländska herrfotbollslandslagets strävan att ta sig till några internationella slutspel.

Ett snöras från taket skrämde tillfälligt upp alla fåglarna och när gråsiskflocken återvände syntes ingen steglits. Jag sökte ställen i glasrutorna där det skulle vara möjligt att ta så "rena" bilder som möjligt. Att gå ut och tro steglitsen skulle sätta sig på lämplig plats var förstås otänkbart. Först skulle jag ta en genomfönstretbild. Jag hittade ett område där torkat hundsaliv och buckligt glas inte påverkade fotograferandet mer än tokdåligt. Sedan var det bara att vänta och hoppas.

Efter ungefär en halv timme dök fågeln faktiskt upp igen och jag hann ta ett par bilder för dokumentationens skull innan den åter drog sin kos.

Vilda blåmesar

Det finns ju i dessa dagar ett litet fönster av ljus mellan typ kl. 12 och 13. Jag bibehöll gårdagens ISO-inställning på kameran och letade mig ut till Bådan för att se om där fanns något att se.

Föga förvånande var det stilla och händelselöst. Men det händelselösa bröts ändå av två blåmesar som verkade tycka att gårdsmatning är för andra former av mesar. Det här paret ägnade sig åt den matjakt de är utvecklade för.

Inga löjliga fröautomater för dessa friluftsfåglar. De kanske har läst den här brittiska rapporten som påvisar att vintermatning kan resultera i ökad dödlighet hos avkomman. Men den rapporten är förresten från 2013 så det är knappast troligt med tanke på blåmesars medellivslängd.

Jag tror jag har påtalat det tidigare i den här bloggen - men det är lustigt hur ett par blåmesar blir så mycket mer intressanta när man möter dem ute i "det vilda" än när de pendlar mellan buskage och fröautomat hemma på gården.

Speciellt vasstrån blev noggrant undersökta. Kunde notera att de verkligen också hittade mat. Motsatsen vore förresten ganska konstig.

Vädret var på plus-sidan om nollstrecket i dag. Snön som kommit i ganska riklig mängd de senaste dygnen var blöt och tung. Mot nyårshelgen ska det bli några enstaka minusgrader men molnen verkar hålla sig kvar och därmed blir det väl heller inget förbättrat fotograferingsväder att vänta.

Jag följde med blåmesparet i deras metodiska förflyttningar längs bådavikens strandvegetation. De höll konstant kontakt genom sina läten och befann sig sällan mer än fem-sex meter från varandra. Efter ca 100 meter avverkad strandremsa tröttnade de väl på mitt allt mer närgångna sällskap och drog till den tätare skogen i närheten.

Känns knasigt att göra ett så här bildrikt och långt inlägg med tanke på motiv, kvalitet och innehåll. Men jag har sett andra bloggar som presterat drivor av minst lika meningslösa trivialiteter och Utgångspunkten tänker därför inte känna skam över detta.

På väg hem noterade jag även vilda domherrar som försåg sig av knopparna högt uppe i björkarnas kronor.

Winter food provisioning reduces future breeding performance in a wild bird

K. E. Plummer, S. Bearhop, I. Leach, D. E. Chamberlain, J. D. Blount

Scientific Reports 3, Article 2002 (2013)

doi:10.1038/srep02002

Upp med ISO och fram med vintermatningen

I samband med att 2017 övergår i 2018 ska jag givetvis göra en traditionsenlig sammanfattning av det gångna året. Här är senaste versionen.

Men först kommer här en liten rapport från vintermatningen. Under de första tre bloggarvintrarna (2013-15) var den typen av inlägg hyfsat vanliga över stora delar av vinterhalvåret. Därefter blev det mera knapert med gårdsmatningsbilder. Kanske främst för att det ju ofta blir upprepningar och för att jag hade diverse andra sysslor som kändes mer angelägna.

Den här säsongens matning drogs igång i början av december och de observerade besökarna har varit lokala standardvarianter.

Talgmes - 5-6 par dagligen.

Blåmes - 4-5 par. dagligen.

Domherre - små flockar på max 20 fåglar. Endast vissa dagar.

Grönfink - ca 20 st under julhelgen.

Gråsiska - ca 30 st under julhelgen.

Pilfink - 3-4 par nästan dagligen.

Bofink - 1 st i dag (28.12)

Turkduva - 1 par nästan dagligen.

Kaja - kvartersgänget gör dagliga räder.

Skata - 1 par som dagligen gör några besök.

Större hackspett - en observation i mitten av december.

I dag drog jag upp stora FD 150-600-gluggen på vinden och öppnade ett av de små vindsfönster som vätter mot matningen. Det är dock ganska knepigt med fotograferandet runt vår matning eftersom det är så förtvivlat mycket kvist-virrvarr överallt. Från vindsfönstret är det ingen fri sikt till själva matningen men en del av sittplatserna är möjliga att "nå" med kameran. Rakt utanför fönstret står ett körsbärsträd och de fåglar som sitter på någorlunda "rätt sida" i trädkronan kan man försöka få fast på sensorn.

Vädret gjorde det nödvändigt att vrida upp ISO ordentligt. Jag stannade vid 6400 och då blev slutartiderna kring 1/160-320. Så det är en del gryn och oskärpa här och var.

En liten grupp domherrar plockade och åt knoppar ur körsbärsträdet. Medan jag satt redo med kameran var det bara dessa domherrar och enstaka mesar som ville visa sig. Gråsiskorna verkar ha dragit vidare eller möjligen beslutat sig för att besöka någon annan gårdsmatning. Turkduvorna hoade från grannens gård och kom sedan över till vår cembratall, men satte sig så att det var tusen kvistar mellan dem och kameran.

Några enorma mängder fotografier av domherre har jag inte sedan tidigare. Så det passade trots allt ganska bra att följa dem med sökaren och trycka av ibland. Bilderna är förstås inte några som vinner priser. Men som jag också påpekat tidigare är bildmaterialet i den här bloggen mest av dokumentär art. Så om det är dåliga ljusförhållanden är det också en dokumentation av rådande väder.

Om en månad är det dags för "gårdsbongandet" (gårdskrysset) och då ska jag väl lyckas medverka efter uppehåll sedan 2015. De senaste två åren har jag haft annat program de aktuella helgerna. Bäst att träna lite på fågelobserverandet nu då. Dessutom får jag ju se vilka frekventa besökare som plötsligt vägrar att visa sig just den helgen när gårdskryssandet infaller. Skulle inte förvåna mig om domherrarna tillhör den skara som lämnar walkover.

Hagtornsbären brukar locka en del fåglar. Oftast är det koltrast och sidensvans som får för sig att äta dem. Den här blåmesen hackade några gånger i bären innan det bar av till automaten efter en jordnöt.

Supermåne

Även om det är (en aaaaaningen raljerande) julkalender på gång så lägger jag förstås också upp andra inlägg ifall sådana blir tillverkade.

När nu supermånen råkade sammanfalla med hyfsat klar himmel passade jag på att ta några nya bilder (jämför med gamla). Just den natten då månen var som rundast var det dock en del störande moln och fotograferandet fick vara. 

Bilden ovan är således vald från ett antal exponeringar som gjordes på natten mellan fjärde och femte december när månen började bli lite naggad i högra sidan.

Använd utrustning: 

- Hus. 7D MkII,

- EdMika FD-EOS adapter,

- FD 2x-A Extender,

- Objektiv. FD 150-600 f5.6 L.

Slutartid 1/60, bländare f8, ISO 100. 

Atmosfären ganska nådig och den här bilden fick någorlunda skärpa. 

Egentligen borde jag även har testat med Canon FD-EOS-adaptern. Då kunde jag ha gjort direkta jämförelser mellan 2x-konverterns kraftigare förstoring och FD-EOS-adapterns bättre optiska kvalitet. Det senare alternativet kräver mer beskärning för att motivet ska fylla bildfortmatet, men kvaliteten kan eventuellt ändå räcka till för att slutresultatet ska bli något bättre. Jag var dock för trött-lat för sådana tester.

Lucka 4B - en bonus

Den briljanta Emma Frans.

Blogg och twitter.

Julkalendern 2017

Det här inlägget hade jag tänkt plocka in i går. Men dagschemat tog ut sin rätt och det förblev ogjort.

-----

Julkalendern är tillbaka efter ett års paus.

Den här gången fick jag helst spontant för mig att den ska få bjuda på allehanda lustiga fynd jag gjort på diverse nyhetssidor (ofta kommentarsfält) och diverse sociala plattformar (typ Facebook). Det kan även vara insändare i tidningar. Jag känner ju liksom att julkalendern ska avvika från bloggens normala innehåll.

Allt är ändå naturrelaterat. Ofta handlar det om kommentarer eller uttalanden min humor kittlas av. Det kan även vara allmänt märkvärdiga påståenden vars mening är fullständigt absurda. Men jag lär ju höra till den sk. ironiska generationen. Så jag skyller på ålder och social kontext.

Merparten av materialet är hämtat från detta års andra halva - höstsidan alltså.
Jovisst kommer en hel del att plockas ur sitt sammanhang. Men det är ju min julkalender och jag bestämmer. I det stora hela blir inläggen, kommentarerna och uttalandena inte mer rätt oberoende vilket sammanhang de än skulle pusslas in i.

Beroende på omständighet - offentlighet el. dyl. - håller jag vissa anonyma medan andra kan synas med namn. Om fallet är det senare baserar jag det på att vederbörande publicerat sitt uttalande på offentligt synlig plats.

Vad har min kalender med julen att göra? 
Vad jag vet (och kan förstå) finns ingen koppling alls. Jag ser kalendern bara som en förevändning att publicera ett och/eller annat.

I morgon (i dag) börjar vi räkna ner... eller upp... eller nåt.

Edit 16.3.2019: Alla utom två luckor är avlägsnade. Jag har skrivit raljerande om olika miljö-, ekologi- och klimat-relaterade uttalanden jag anser var helt huvudlösa. Det råder dock så pass dålig förmåga att se skillnad mellan sak och person att jag fann för gott att avlägsna dessa. Den här bloggen är helt enkelt inte platsen där en sådan debatt-debatt behöver föras och jag upplever att inläggen därmed blev överflödiga och irrelevanta.

Omalus aeneus

Fyra millimeter i hopkurat tillstånd. Större än så är den här guldstekeln (fam. Chrysididae) inte.

Den är en av sommarens drunkningsolyckor (vattentunna) som jag tillvaratagit. Den här stekeln är ännu ett exempel på min lathet. Jag borde ju ägna tid åt att rengöra dem medan de är någorlunda "färska" lik, samt även se till så att deras kroppshållning är aningen mer lämpad för saklig fotodokumentation.

Icke desto mindre plockade jag här om kvällen fram stekeln och placerade den framför kameran. Det blev en samling halvlustiga bilder - och här är de.

Om jag artat rätt ska det vara en stekel som går under namnet Omalus aeneus. Det verkar dock finnas flera distinkta genetiska linjer hos arten och därmed verkar det alltså vara så att det egentligen rör sig om flera olika arter - som således knappast kan skiljas åt på basen av något så enkelt som okulärbesiktning.

Sidensvansar

Sidensvansarna bryter bloggstiltjet. De (sidensvansarna) har kämpat hårt hela hösten med att få synas på bloggen. Ständigt har flock efter flock samlats i våra träd men inte förrän i dag plockade jag ut kameran. Egentligen är det inte heller så stor idé med att slänga exponeringar efter dem. Sitter de flera tiotals meter upp i en hög trädtopp blir bilderna ändå bara en massa fågelmagar bakom grenverk och kvistar.

Dessutom var de tydligen inte så intresserade av rönnens många kvarvarande bär och därmed brydde de sig heller inte om att vara fotografen närgågna. Mest ville de bara sitta i solen och kuttra på något slags sidensvansigt sätt.

Hade svårt att se exakt vad som försiggick, men någon slags uppvaktning var det allt fråga om.

Efter en stund togs det kollektiva(?) beslutet att dra iväg.

De gjorde ett varv över kvarteret och letade sig sedan bort över stan.

Broklocke

Har detta inlägg något med fars dag att göra? Inte vad jag vet.

Här plockar jag bara in ett antal Leiobunum gracile (broklocke) som fotograferades för en vecka sedan. När andan faller på brukar jag fotografera olika individer bara för att samla på de individuella skillnaderna i utseende (teckning och färgtoner). Kanske inte så markant hos just den här arten - men änddå.

Hona nummer ett. Samma som på första bilden.

Hane nummer ett - och den enda hanen i det här inlägget.

Hona nummer två.

Hona nummer tre.

Hona nummer fyra.