Det har varit en tidsfråga i flera år.
I november förra året sågs en steglits i trädgården men jag fick själv inte glädjen att se fågeln.
I dag hände det. När jag kikade ut (med kikare) mot gyttret av gråsiskor, som för dagen parkerat under fågelmatningen, kunde jag se den kännspaka pippifågeln mitt bland de grå. Väntan har varit så lång att det kändes overkligt.
Rusade efter kameran och hann knäppa ett par bilder genom våra 1800-tals(?)-fönster och resultatet var förstås lika bra som finländska herrfotbollslandslagets strävan att ta sig till några internationella slutspel.
Ett snöras från taket skrämde tillfälligt upp alla fåglarna och när gråsiskflocken återvände syntes ingen steglits. Jag sökte ställen i glasrutorna där det skulle vara möjligt att ta så "rena" bilder som möjligt. Att gå ut och tro steglitsen skulle sätta sig på lämplig plats var förstås otänkbart. Först skulle jag ta en genomfönstretbild. Jag hittade ett område där torkat hundsaliv och buckligt glas inte påverkade fotograferandet mer än tokdåligt. Sedan var det bara att vänta och hoppas.
Efter ungefär en halv timme dök fågeln faktiskt upp igen och jag hann ta ett par bilder för dokumentationens skull innan den åter drog sin kos.
Visst är dom snudd på osannolikt fina. Här på Svenska västkusten verkar dom ha ökat. Förra året såg vi flockar på vad jag minns upp till 300 individer. Kanske är det en art som gynnas av klimatförändringen.
SvaraRaderaMöjligt att de kan gynnas. Rent generellt är det väl så att de flesta fågelarterna har tydliga tendenser att utvidga sina utbredningsområden norrut. Har inte på allvar kollat hur det ligger till med steglitsen, men känslan är väl att också den visar samma mönster.
Radera