måndag 13 mars 2017

Kackurdunten

I östra utkanten av utgångspunkten finns en vandringsled. Vet inte när den har blivit officiell sådan, men delar av den har jag gått (och cyklat mtb) tidigare i olika repriser. Främst handlar det då om sträckan mellan Kovjokivägen och Kackurdunten. Kackurdunten är ett litet "berg" som länge varit ett utflyktsmål. På kartan här ovan syns det centralt i övre halvan som en liten brun fläck runt vilken spåret gör en liten krok. Kackurträsket är precis ovanför - eller med andra ord norr om Kackurdunten.

I går (söndag) släntrade jag iväg från Kovjokivägen och rakt mot den där dunten. I planerna ingick att bara gå den sträckan och inte resten av vandringsleden. Annat dagsprogram gjorde att tiden inte medgav ett helt varv. Dessutom vill jag ju gå sakta, kolla småsaker, stanna upp och dokumentera eventuella fynd. Med andra ord kan det ibland gå förtvivlat långsamt.

Jag har alltså aldrig gått hela vandringsleden och kan inte riktigt uttala mig om hur den är som sådan. Bra utmärkt tycks den dock vara. Gulmarkerade trädstammar och röda band finns det gott om. Det finns troligen ett antal ställen som kan vara relativt blöta vissa årstider. 

För denna lilla vända ut i de östliga vildmarkerna hade jag tagit med mig både kameran med långa objektivet och kameran med makrogluggen. Den först nämnda utrustningen nötte jag inte mycket på. En havsörn seglade omkring långt borta över skogen och jag slängde en exponering efter den, men det är ingen bild som behöver fläkas ut över internet via dessa sidor. Jag har - som synes nedan - ändå valt att presentera ett tillräckligt antal tokdassiga bilder och jag tycker att det räcker gott och väl med dem.

Nej du har inte plötsligt drabbats akut av dålig syn. Fotografierna ovan och nedan är behäftade med alldeles malplacerad skärpa. Jag kontrollerade inte resultaten tillräckligt väl ute i fält, och fick besviket konstatera att snösländan - släktet Boreus - inte fastnade på önskat sätt. Men eftersom jag inte har lagt ut dem på bloggen tidigare, så sväljer jag förtreten och presenterar dem trots allt. Jag får helt enkelt göra om och göra rätt vad kvaliteten beträffar.

Snösländor tillhör ordningen näbbsländor - Mecoptera. Det är en ganska gammal insektsgrupp och fossil från insekter med klara Mecoptera-drag har hittats i Perm-avlagringar. Man misstänker att tvåvingar (flugor & myggor) nattsländor och fjärilar härstammar från tidiga näbbsländeformer. Lopporna (Siphonaptera) är förövrigt en insekt-ordning med ännu närmare släktskap till näbbsländorna än de tidigare nämnda. Men fastän snöloppan har ordet loppa i namnet är den förstås i biologisk bemärkelse ingen riktig loppa - även om det finns undersökningar som tyder på att just Boreidae (snöloppor) dessutom faktiskt är närmare släkt med lopporna än med sina Mecoptera-kollegor skorpionsländorna. Det finns en del att reda ut i den här grenen på släktträdet. 

Tidiga näbbsländevarianter var högst antagligen pollinatörer med fokus på gymnospermer - nakenfröiga växter så som exempelvis barrträd, kottepalmer och ginkgo. Honan på bilden är en 4-5 mm liten krabat med knyckigt rörelsemönster (tell me about it). Blir hon oroad viker hon in benen, kastar sig på sidan och ser ut som skräp. Dessförinnan har hon antagligen hoppat ett antal centimeter.

Vingarna syns som små fjäll. Hanarna har fyra spetsiga (och även de rudimentära) vingar med vilka de håller fast honan på sin rygg under parningen. Jag vågar inte uttala mig om detta är arten Boreus westwoodi eller B. hyemalis. Det verkar dock som om den förstnämnda är den som är mest trolig. Osäker på om B. hyemalis (som verkar vara mer sydlig) ens påträffats i Finland.

Kackurdunten får inte plats i telefonkamerans bildsensor. Det säger väl något om storleken på berget.

Vyn mot väster. 

På väg hem träffade jag denna varelse som också var ute och vandrade på snön. Lurvlarven drog tyvärr ner huvudet en smula när jag närmade mig med kameran. Sedan visade larven ett långt bättre tålamod än fotografen och höll huvudet envist neråt utan minsta antydan att återuppta vandrandet trots lång väntan.

I "rak profil" fick den inte riktigt plats i sökaren (eller sensorn). MP-E65-objektivet och en APS-C-sensor har sin gräns där vid denna larvs längd. Arten i fråga är känd som en snölufsare. Dess vetenskapliga namn är Phragmatobia fuliginosa och populärnamnet är rostvinge. Vill du ha bild på en fullbildad individ får du googla, eller skrolla en bit ner i detta inlägg med nattflyn fotograferade i Italien.

Denna bladaktiga och vackert gröna lav med ljus undersida torde (enl. personer med bättre lavkunskap än jag) vara Tuckermanopsis chlorophylla - brämlav. Det fotograferade exemplaret växer på en tunn grankvist i lite djupare skog.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar