Inte långt från stan förbi Skogsparken finns ett ställe där man allt som oftast råkar på skogshöns. Främst är det orrar och järpar som syns men för ett par dagar sedan hade sambon sett spår av spelande tjäder på skoterleden då hon var ute på promenad med jycken. I morse hoppade jag på cykeln och letade mig sålunda i den riktningen med vissa förhoppningar. Jag var först. Nysnön låg orörd i skoterspåret.
Men nej. Det var hur öde som helst på tjäder-fronten. Jag försökte någorlunda lyssna av området i olika riktningar men om tuppen valt att spela så har han gjort det på annat håll - eller slutat för dagen. Däremot gav sig större hackspett och spillkråka till känna. Båda spettarna var mest på skrikhumör och trummade bara sparsamt. Spillkråkan var inte synlig och befann sig säkert ca 100-200m bort från skoterspåret men större hackspetten skymtade jag ett par gånger. Jag fortsatte vidare och tog en sväng förbi fågeltornet vid Bådan och sedan ut till Bådahamnen. Därefter blev det en rejäl stund ute på isen både innanför och utanför Storgrundet och Långören. När jag pausade vid Långörens norra spets drog ett gäng gråtrutar förbi. Alltid lika befriande att höra deras ljud den här tiden på året.
När jag kom i land igen var det redan mitt på dagen men det blev ytterligare en skogsvända för att se om jag möjligen kunde lyckas få någon spett att fastna på bild.
Spillkråkan var kvar och tutade som besatt. Den var uppskattningsvis på samma plats där jag hörde den trumma sporadiskt tidigare på morgonen. Jag försökte få en skymt av den och avvek en smula från skoterspåret. Kort därefter möts jag av en duvhök som sveper över mig på kanske 10 meters höjd. Spillkråkan lät ett par gånger till men tystnade sedan.
Väl hemma slog det mig att det nog snarare var hökens läte jag tolkade som spillkråkans. Ljudet var "hesare" och mörkare än vad spetten normalt låter. Mina öron är inte alls bra på att särskilja fåglarnas läten och ljudminnet är inte vad det borde vara. I det här fallet låste jag mig också på spillkråkan pga. trummandet tidigare. Eftersom "spillkråkan" inte tystnade direkt när höken flugit iväg får jag lov att misstänka en partner.
Sedan tog jag en extra runda i ett litet skogsområde med en riktigt trevlig blandning av tallar och lövträd. Här dök ytterligare en hackspett upp och även om han var svårfångad så fastnade han till slut. Givetvis envisades han med att både hålla avstånd och sitta på skuggsidan. Däremot kompenserade talgox-hanen de övriga fåglarnas linsskygghet och istället tydligt deklarerade vems revir jag befann mig i.
Man ser talgoxar hela vintern vid fågelbrädet men det är helt annan upplevelse att se dem där de hör hemma. Det är lika spännande varje gång och jag kan inte komma ifrån att det liksom känns mer "äkta".
EOS 60D, Canon EF 400 5.6 L. f8. 1/5000. ISO 2000
EOS 60D, Canon EF 400 5.6 L. f8. 1/2000. ISO 2000
EOS 60D, Canon EF 400 5.6 L. f8. 1/1250. ISO 2000
EOS 60D, Canon EF 400 5.6 L. f8. 1/1250. ISO 2000
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar