Gul brödkorgssvamp

Höll alldeles på att glömma några bilder av gul brödkorgssvamp Crucibulum leave jag fotograferade tidigt i höstas.

(Översiktbilderna lite "snabbt" plåtade med alldeles för kort skärpedjup)

Här och var i trädgården finns en hel del "kvisthack". Död ved av olika trädslag, storlek och form har skapas och sparas ur biodiversitetssynvinkel. På begränsad yta mitt inne i ett stadskvarter är det dessutom fördelaktigt att hacka ner sådant som beskurits och kapats till just "kvisthack". Dessutom är det prima marktäckning på sina håll och ger bra miljö för vissa typer av organismer. Exempelvis ganska många svampar gillar naturligt nog mattorna av malda kvistbitar.

Det här var första gången brödkorgssvamp hittats i trädgården. Om jag inte missar mig finns i Finland två svampsläkten med den här typen av fruktkroppar, Cyathus (brödkorgssvampar) med två eller tre arter i Finland samt Crucibulum med en art, gul brödkorgssvamp C. laeve. 

Det här är den sistnämnda som verkar vara oftast rapporterad av dem alla och hittas i nästan hela landet.

Sporerna finns inne i "bröden" som sprids och spricker när regndroppar slår ner i skålen. 

Stora är de inte. Skålarna alltså. Kring 5 - 7 mm i diameter.

Pristiphora appendiculata (?)

Bladstekel (Tenthredinidae) från insamlingen 2020. 

Likt Cladius pectinicornis i förra inlägget tillhör denna underfamiljen Nematinae. 

Olikt C. pectinicornis är artbestämningen behäftad med större svårigheter.

Den här honan tillhör släktet Pristiphora och då har man en hel del att börja rota i. 

I finländska artlistan finns 77 arter och den befintliga nyckeln (se ref.) med sina 90 arter kräver fokus fastän den är riktigt välgjord och bra.

Först var jag aningen blasé på grund av stekelns dassiga skick och tog endast några enstaka översiktsbilder. Vartefter jag försökte artnyckla insåg jag snabbt att jag hade två val. Antingen ge upp och acceptera att jag stannar vid Pristiphora sp. eller seriöst försöka gå hela vägen till ett svar som är hållbart på basis av diagnostiska karaktärer. 

Risiga exemplar är också arter!

Första alternativet kändes lockande men samtidigt hade jag redan lagt ner för mycket tid på att inte komma någonstans alls. Med en bra bra nyckel och ett insamlat exemplar har man ju trots allt goda möjligheter att nå resultat. Alternativ två skulle det därmed bli och då följde mera mikroskopering och fler detaljbilder utgående från nyckelstegen.

Bör kanske tillägga att den stor del av att artnycklande sker genom tagna fotografier eftersom jag har något större förstoringsmöjligheter den vägen än via mitt mikroskop (stereolupp). Av den anledningen är fotograferandet i viss mån väsentligt för utfallet (även om jag säkerligen kunde sköta allt enbart via mikroskopet också. Dock "bekvämt" och givande att kunna jämföra eget bildmaterial med andras befintliga bilder av samma karaktärer.

Efter en natts sömn var ögonen och synapserna bättre rustade för ny dykning ner i artnyckeln. Plötsligt tedde sig allting lite klarare och ganska vips var jag framme vid Pristiphora appendiculata. 

Det ska poängteras att jag har en kvardröjande osäkerhetskänsla. Men kombinationen av diagnostiska och arttypiska (men inte diagnostiska) karaktärer verkar samstämmigt peka på nämnda art. 

Valvula 3 i dorsal vy (bilden ovan), enkla klor (utan extra, inre spets), ovipositorns detaljer, huvudets proportioner, detaljer i vingribborna, ytstruktur på specifika områden på mellankroppen, Mellanryggens (mesoscutum) form med sina grunda och lite "oskarpa" notauli ("fåror"), munskölden (clypeus)... och färgteckning på lårbenen (femur) och... ja... dylika grejer tycks alltså gemensamt "berätta" att det är arten i fråga och samtidigt utesluta förväxlingsarterna.

Försiktigheten gör att jag ändå håller kvar det där frågetecknet inom parentes.

Larverna lever på buskar i släktet Ribes, dvs. krusbär, vinbär, måbär, osv.

Referens:

Marko Prous, Katja Kramp, Veli Vikberg, Andrew Liston (2017)

Nort-Western Palearctic species of Pristiphora (Hymenoptera, Tenthredinidae)

Journal of Hymenoptera Research 59: 1-190 (2017)

Cladius pectinicornis

Hanar av arten Cladius pectinicornis (fam. Tenthredinidae, underfam. Nematinae) känns lätt igen på antennsegmentens utskott. 

Ibland är det underbart skönt att inte behöva brottas med långa artbestämningsnycklar eller bedömning gällande hur hårigt "hårigt" egentligen är eller om ett visst hårstrå finns på en viss plats... eller typ någonting motsvarande.

Hanens kroppslängd är ca 5 mm.

Trevligt nog fanns även en hona - av samma art - bland de insamlade bladsteklarna (2020).

Eftersom honan inte har samma tydliga och specifika artkaraktär är det skäl att granska noggrannare. Man kan inte göra en artbestämning enbart på basis av att hon fanns i samma insamlingslåda och "ser ut som" en hona av C. pectinicornis.

De artspecifika diagnostiska karaktärerna ser ut att stämma för arten. Vingribborna är ett sådant exempel. Dessutom har även honorna viss antydan till utskott på antennsegmenten. Kanske inget man noterar direkt, men i rätt vinkel går det att se skillnad jämfört med andra bladsteklar som i övrigt har likartade antennproportioner, kroppskonstitution och färgsättning.

C. pecticornis (larverna) livnär sig på rosväxter (Rosaceae) och då primärt rosor (Rosa spp.) samt smultronsläktet (Fragaria spp.).

Athalia circularis

I lådan med insamlade och ogenomgångna steklar 2020 står nu växtsteklarna i tur för dokumentation och artbestämning.

Det finns många gulsvarta växt-/bladsteklar med likartad färgteckning. Man får hålla ögon och skalle en aning alerta så man inte rotar efter art i fel taxonomisk grupp.

Bland annat vingribborna och de korta antennerna resulterar i släkte Athalia. Artnycklandet gav A. circularis, den oftast rapporterade arten i landet. 

Athalia Tillhör familjen bladsteklar (Tenthredinidae) och underfamilj Athaliinae. 

Eller vänta... i Finland har Athaliinae familjestatus och är således Athaliidae. 

Bold Systems sorterar in släktet i underfamiljen Allantiinae. 

Jag lyfter mina händer. Det här får någon annan reda ut.

Totalt tre A. circularis fanns i lådan. Honan ovan är ca 6 mm lång och de två hanarna nedan ungefär 5 mm. Den första hanen saknar en del av den för arten ganska typiska svarta teckningen på mellankroppens sidor/undersida men arten är aningen variabel och övriga karaktärer stämmer bra.

Hane nr. två (nedan) är aningen risig men han fick komma med på bild ändå.

Flexibel art vars larver lever på/av sugor (Ajuga spp. - blåsuga, revsuga), lommar (Capsella spp.), jordreva (Glechomma hederacea), strandklor (Lycopus spp.), kovaller (Melampyrum spp.), kämpar (Plantago spp.) och bäckveronika (Veronica beccabunga).

Bassus calculator

Den som eventuell följt med bloggen de senaste månaderna har noterat att jag varit i färd med att dokumentera och artbestämma steklar från insamlingen 2020. Jag vill försöka få det årets skörd genomgången så jag kan ta itu med 2021... och 2022.. och 2023... och snart börjar insamlingen 2024. 

Mellan dokumentations-sessionerna har jag monterat insekterna som samlats in 2022. De har legat kvar i sina insamlingskärl sedan dess och först nu limmas de och sorteras familjevis för närmare granskning senare. Jag samlade förstås också senaste sommar (2023) men de monteras/limmas så snart jag är klar med 2022.

Den här snyggingen är inte från 2020. 

När den påträffades under monteringen av "2022-steklarna" kunde jag inte släppa den utan att omgående placera den framför kameran. Skulle jag följa mina "tvångstankestyrda principer" och dokumentera den först när alla tidigare års insamlade genomgått processen är det risk att den skulle få vänta i flera år. 

Jag är väl egentligen lite av en brokparasitstekel-typ, men när så här eleganta bracksteklar passerar framför korpgluggarna blir man allt lite knäsvag och då får de gå före i dokumentationskön.

Artbestämningen är i det här fallet tacksamt enkel - vilket förstås ändå är relativt och beror på vad man råkar ha för erfarenhet och/eller litteratur.

Vingribborna leder till familjen bracksteklar (Braconidae) och vidare till underfamiljen Agathidinae. Det är inte heller så många underfamiljer bland bracksteklarna som har den här övergripande kroppsformen och proportionerna.

Färgteckningen är unik för Bassus calculator och därmed råder ingen förväxlingsrisk med andra arter. 

Suveränt namn på suveränt snygg stekel! 

Kroppslängden på honan är ca 7 mm.

Bassus calculator är dokumenterad parasit på snedbandad svampmal Morophaga choragella och parasitsvampmal Triaxomera parasitella vilka båda är arter vars larver lever i och av svamp (tickor) i ruttnande ved. Snedbandad svampmal är vanlig i Finland men parasitsvampmal är ännu inte påträffad i landet. 

Varkendera art - främst då med tanke på förstnämnda - har påträffats i trädgården. Mängden död ved kan väl spekuleras vara en lockelse och när en parasit på malen påträffas får man misstänka dess närvaro. Jag borde väl iofs också ha bättre koll på förekomsten av de för malarna aktuella svamparna men det har jag för närvarande inte.

Hos steklar består ovipositorn av en övre skena och två undre skenor. Från den övre skenans undersida sticker längsgående T-formade "lister" (rhachis) ut och låser fast i skåror (aulax) med motsvarande negativ form i respektive underliggande skena (olistheter-mekanism). De två undre skenorna är bildade ur bakkoppssegment 8 och den övre skenan (plus skyddshöljena) ur segment 9.

Genom möjliggjord rörelse i längsled kan "vedborrande" arter skjuta fram ovipositorskenorna oberoende av varandra varpå tänder utanpå spetsen ömsesidigt kan spjärna emot "borrhålets" insida när nästa skena matas ner i träet. 

Hos grupper av steklar vars äggläggning gynnas av att de aktivt kan böja ovipositorn fungerar vissa låsmekanismer (skenorna emellan) nära spetsen så att skenornas längsgående rörelse resulterar i att spetsen kan böjas åtminstone uppåt eller neråt. Det finns alltså ingen muskulatur i ovipositorn. 

Skenorna i sig är "ihåliga". Där transporteras hemolymfa och där finns nervtrådar för receptorer ute i ovipositorspetsen. Mellan de båda undre skenorna löper en kanal för ägg, gift och tillväxtgynnande ämnen.

Här har ovipositorn fått en viss vridning längs längdaxeln och den övre skenan är på stekelns högra sida. Spetsen är således böjd nedåt i förhållande till ovipositorns vridning. Det hela konfunderade mig till en början och jag blev tvungen att få kommentarer på huruvida dessa steklar har en delad övre skena och kan böja ovipositorn sidledes eller inte. 

Donald Quicke rätade tacknämligt ut frågetecknen. 

Steklarna i underfamiljen Agathidinae har förtjockningar och tandliknande utväxter på nämnda T-formade lister (rhachis). Dessa gör att över och underskenorna kan låsas vid varandra nära spetsen varpå indragna underskenor resulterar i nerböjd spets.

Referenser:

Verheyde et al. (2019)

First report of three Braconid species in Belgium (Hymenoptera: Braconidae)

Bulletin de la Société royale belge d’Entomologie/Bulletin van de Koninklijke Belgische Vereniging voor Entomologie, 155 (2019):128–133

Donald L. J. Quicke, Mike Fitton, Jane Harris (1995)

Ovipositor Steering Mechanisms in Braconid Wasps

J. HYM. RES. Vol 4, 1995, pp. 110-120

Donald L. J. Quicke

The Braconid an Ichneumonid Parasitoid Wasps. Biology, Systematics, Evolution and Ecology

Wiley Blackwell 2015.