Tre Crossocerus-hanar

Ursäkta variationen i vitbalans och ljuskaraktär i de olika bilderna. Det har experimenterats en smula med bakgrunder, ljussättning och annat som gjort att bildmaterialet utseendemässigt inte är så homogent. Jag har dessutom inte jämfört bildernas vitbalans med varandra i efterbearbetningen. 

Här är alltså tre stycken hanar i släktet Crossocerus dokumenterade. Alla är förolyckade individer hittade i en vattentunna på gården sommaren 2018 och hörande till en samling steklar jag nu försöker hinna dokumentera. På grund av att de varit våta är vingarna lite stökiga. Benen har jag (än så länge) inte försökt räta ut och jag tror att de får förbli invikta så som de ser ut.

Alla hanarna är samma art. Numreringen jag gett dem har bara med i vilken ordning de dokumenterades. Bildförklaringar under respektive bild.

Lateral-bild av hane ett. 

Lateral-bild av hane två.

Lateral-bild (eller ditåt) av hane tre.

Hane ett och två är ungefär 5,5 mm långa. Hane tre är ca 6,5 mm. 

Dorsal-bild av hane ett.

Dorsal-bild av hane två.

Dorsal-bild av hane tre. Den här hanen skiljer sig från de två övriga genom sina två gula fläckar på pronotum.

Huvudet av hane ett. Kraftig punktur i pannan och svagare längre bak.

Hane ett. De allra flesta - eller alla tror jag - Crossocerus-hanarna har två tänder på käkarna.

Porträtt av hane ett.

Porträtt av hane två. 

Porträtt av hane tre. Under mustascherna skymtar clypeus vars nedre kant har en utstående central "läpp" och två trubbiga "tänder" en bit ut från mittlinjen. Clypeus är en viktig detalj gällande artbestämning hos dessa. Notera även färgvariationen i de tre hanarnas käkar.

Mesosoma ("mellankroppen") med pronotum (framrygg/halssköld) som en "krage" längst till höger, mesoscutum (eller bara scutum. "Mellanrygg") som är den stora ryggplåten med fin punktur i höger bildhalva, scutellum (skutell) är den lilla utstående kudden mitt i bild, metanotum ("bakrygg") vilken är följande "utstående" segment och slutligen propodeum (efterrygg) som är den "skrynkliga" delen i bildens vänstra fjärdedel.

Propodeum hör rent anatomiskt faktiskt till bakkroppen och är alltså egentligen bakkroppens första segment. Men hos steklar har propodeum fusionerats med den ursprungligen riktiga mellankroppen som alltså heter thorax. Steklarnas midja finns liksom således på "fel ställe". 

Hos steklar är ofta utseendet hos dessa segment artspecifika. Speciellt propodeum är bra att dokumentera. Sagt och gjort. Här följer bilder med fokus främst på just propodeum (även om allt fram till mesoscutums bakre halva får vara med till höger i bild).

Hane ett.

Hane två.

Jag försökte få lite mjukare belysning på de två senare dokumenterade exemplaren.

Hane tre. De är något olika i detalj, men ändå tydligt samma art.

Det var med allt fler närbilder (och förstås spaning i mikroskopet) jag försökte börja nyckla fram vilken art det rör sig om. För dessa steklar är fortfarande gamla bokverket O. Lomholdt: The Sphecidae (Hymenoptera) of Fennoscandia and Denmark (Fauna Entomologica Scandinavica, Vol 4. 1984) det bästa alternativet. När det skrevs ingick rovsteklarna som tribus Crabronini i underfamlljen Larrinae i familjen Sphecidae (sandsteklar). Numera är rovsteklarna alltså egen familj (Crabronidae) och släktet Crossocerus ingår i underfamiljen Crabroninae.

Nyckla fram art skulle det handla om ja...

Boken är bra och omfattande. Den inbegriper t.o.m. nyckel för hanarna vilket inte alltid är vanligt. Att alla tre exemplaren är hanar syns i ändalykten (bilden nedan). I stället för en ovipositor fins nämligen där könsorgan av "hanligt" snitt. Här är förresten en rovstekel (Ectemnius cavifrons) som fått hela könspaketet utdraget ur bakkroppen. Troligen ett resultat av parning.

Kanske några korta ord om artnycklar också?

En artnyckel är ett system av enskilda detaljkontroller av djuret som ska artbestämmas. Första steget kan t.ex. i det här fallet handla om att konstatera huruvida stekeln har helsvart bakkropp eller om där finns gul teckning. Beroende på svar lotsas man vidare till ett nytt steg med nya valmöjligheter beroende på detaljer i utseende. För varje steg i nyckeln sorteras artalternativ bort, tills man kommer fram till den art vars utseendemässiga karaktärer i form av proportioner, former och färger hos enskilda kroppsdelar stämmer med det djur man ställer i relation till nyckeln. Nycklar finns inte bara för arter inom ett släkte, utan även som system för att ta reda på familjer inom ordningar eller släkten inom familjer.

Hane två. Närbild av tergit 6 och 7.

Hane ett. Närbild av tergit 6 och 7.

Nyckeln i The Sphecidae (Hymenoptera) of Fennoscandia and Denmark innehåller ett relativt tidigt nyckelsteg som beskriver att tergit 7 antingen har tydligt kraftigare punktur än tergit 6 - eller så inte. Hos dessa tre hanar kunde jag inte notera någon tydlig - eller ens någon - skillnad i punkturen. Det ledde således till att jag gick vidare i en nyckelkedja som senare visade sig bli fel. Att det blir fel märker man förr eller senare på att frågorna - dvs. det som ska väljas - liksom inte längre stämmer eller resulterar i möjlighet att göra ett val.

Jag hade flera sådana situationer med dessa steklar. Bl.a. var jag osäker på huruvida mittfåran längs med propodeum (se propodeum-bilderna ovan) var distinkt eller svag. Det var först när jag mjukade upp ljussättnigen vid fotograferingen av hane två och tre som jag kunde konstatera att fåran antagligen var svag. Exakt vad som är distinkt (eller tydligt) eller svag i ett dylikt sammanhang är också svår att avgöra när man är noob med en specifik närbesläktad grupp insekter och med definitionerna i en specifik nyckel.

Jag lade upp bilderna på Hymenopterists forum (fb-grupp) men det fick inte riktigt gensvar. Så jag var tvungen att försöka gå av och an i artnyckeln och avgöra flera av stegen ännu en gång. Det resulterade i flera detaljbilder av steklarna.

Totalt 26 arter i släktet Crossocerus är listade i Finland. Många är förstås snabbt möjliga att avfärda men det finns en hel del som är väldigt lika så när som på enskilda detaljer. Vet man inte exakt vad man ska se på blir det aktuellt att successivt söka sig fram.

Hane ett. Höger framben utsträckt lateralt och fotograferat ovanifrån (dorsalt). Jämför med inläggets femte bild (första dorsalbilden).

Hane ett. Höger framben fotograferat från undersidan (ventral vy).

Hane ett. Femur (lår) och tibia (skenben) på tredje benet. 

Hane ett. Sporrar på tibia 2 och 3 (andra och tredje benparet).

Efter att ha gått tillbaka i nyckeln så långt som till det där steget med punkturen på tergit 6 och 7 beslöt jag följa "fel" kedja och utgick från att det verkligen var skillnad i motsatts till hur jag tolkar bilderna (tidigare i inlägget). Plötsligt började resterande steg i nyckeln falla på plats och till slut var jag framme vid formen på femur två - alltså andra benparets lår. Hos Crossocerus elongatulus ska lårets bas vara "uppsvällt" - dvs. tydligt breddat redan nära fästet mot coxa (den korta breda benleden mot mellankroppen). Visst hade också dessa hanar en dylikt formad bas på femur två (syns på bilden nedan). Mission accomplished. 

Genom nya frågor i den tråd jag hade skapat på nämnda fb-grupp (Hymenopterists forum) fick jag snabbt svar att detta är säreget för C. elongatulus och att arten kan spikas. 

Hur det faktiskt ligger till med det där nyckelsteget angående punkturskillnad mellan tergit 6 och 7 är jag för närvarande osäker på. Men det kvittar för tillfället.

I beskrivingen av arten nämns bl.a. att de två gula fläckarna på pronotum finns hos vissa exemplar och att käkarna kan variera i färg mellan olika individer. vissa har mörka - nästan svarta käkar och andra kan ha ljusgula käkar, dock alltid med mörkare spets vid tänderna och invid käkleden.

Crossocerus elongatulus har inget svenskt namn men heter muuripikkuhukka på finska. Pikkuhukka är släktnamnet och muuri kommer sig i det här fallet säkerligen på att de återfinns ha sina bon bl.a. i murar. Arten har egentligen sina bohålor i marken men har i mänskliga samhällen tenderat utnyttja murkonstruktioner och tegelväggar som boplatser.

I Finland är arten nästan uteslutande rapporterad längst i söder men ett kraftigt geografiskt avvikande rapportering är från Torneå 2008. När detta skrivs har jag ännu inte själv rapporterat dessa tre hanar på laji.fi.

Enligt The Sphecidae (Hymenoptera) of Fennoscandia and Denmark jagar C. elongatulus små tvåvingar i familjerna Chloropidae, Lauxaniidae, Stratiomyidae, Em­pididae, Dolichopodidae och Agromyzidae. Arten är vanlig söderöver och ska finnas i tre underarter varav C. elongatulus propinquus är den underart som återfinns hos oss. 

Referens:

O. Lomholdt. 1984

The Sphecidae (Hymenoptera) of Fennoscandia and Denmark (Fauna Entomologica Scandinavica, Vol 4.)