På de områden som vid Bådaviken kan benämnas strandäng återfinns förstås gräshoppor. Vet inte riktigt varför jag underlåtit att ägna tid åt försök att dokumentera dem lite mer ingående. Även under det här besöket blev det grava brister i gräshoppsstudierna. Här är ändå en en bild - den enda - som togs av dessa kryp.
Det är en grön ängsgräshoppa - Omocestus viridulus - (fel... se nedan) i en färgvariant jag finner ganska tjusig. Vilka arter som förekommer - eller kan tänkas förekomma - i Bådaviken vet jag inte. Gräshopporna är fortfarande något av en naturvit (inte helt fläckfritt vit) fläck i mitt amatörentomologiska medvetande.
En halv kärrgräshoppa fotograferade jag på samma plats för ett par år sedan.
Edit 21.9.2019: I artningen av denna borde jag ha varit mera noggrann. Jag utgick alldeles lättjefullt från att det måste vara den vanliga gröna ängsgräshoppan. Den gräshoppa som utseendemässigt skulle vara alternativet är rödgumpsgräshoppa (Omocestus ventralis / syn. O. rufipes). Men den arten är inte ofta påträffad i Finland och sägs vara ovanlig även i Sverige där dess utbredningsområde är sydostligt med nordgräns i Stockholmstrakten.
Laji.fi inbegriper tre rapporterade observationer i Finland.
Så vilka kännetecken tyder på att det här skulle vara den sällsynta rödgumpsgräshoppan?
Jo... palperna!
Rödgumpens palper är mörka med ljus spets. Palperna hos grön ängsgräshoppa är enfärgat ljusa. Sedan är väl den här färgformen kanske något mera typisk för rödgumpsgräshoppa än för grön ängsgräshoppa. Det är i och för sig ingen garanti.
Alla honor av rödgumpsgräshoppa har inte så mycket av den där röda gumpen. Det är främst hanarna som ståtar med en sådan.
Visst är den tjusig, den gröna ängsgräshoppan. Nu har jag fotat så mycket fjärilar så jag är redo att ge mig i kast med nya objekt. I går stod jag och lyssnade och tittade på alla dessa gräshoppor som skuttade runt mina fötter och försökte lista ut hur jag skall kunna fånga dem på bild, de är ju inga fotomodeller precis som bara väntar på att bli plåtade.
SvaraRaderaPrecis. Dels är de aningen harhjärtade och dessutom envisas de ofta med att sitta på ställen som garanterat betyder att det finns något grässtrå mellan objektiv och gräshoppa.
RaderaUpplever att slow motion fungerar bäst. Dvs. att röra sig så sakta framåt man bara kan. Ögat färdigt i sökaren (kameran i ansiktet) från typ en meters håll och sedan söker man sig framåt sakta, sakta, sakta och lugnt.