3.8 styrdes kosan åter ut till Storsand för att kolla hur det låg till med småkrypslivet.
Först gjordes en liten vända ut till strandkanten. Det är ju långgrunt halvvägs ut i Kvarken och med det låga vattenståndet var stora ytor av våt sand tillhåll för mängder av vattenflugor (familjen Ephydridae) som flög upp runt benen vartefter man släntrade fram över den exponerade sandbottnen.
Särskilt lätta att fotografera var de inte. Med knäna och armbågarna nere i sanden försökte jag smyga... ja smyga... fram med kameran. Många småkryp - inklusive flugor - är hyfsat stilla om man närmar sig med snigelfart och utan knyckiga rörelser.
Men de här flugornas privata sfär tycks vara av nordisk karaktär - dvs. de vill inte vara för närgångna. Flugorna vandrade retfullt undan och höll sig precis utanför det maximala antal centimetrar jag helst ville ha mellan kamera och motiv. Måste ha sett ut som när sjölejon kastar sig in i ett sillstim - men i slowmotion.
Blev sammanlagt två bilder av otaliga försök medan kläderna sög upp allt mer vatten vid knäna och armbågarna.
Med hjälp av flugkunniga i denna fb-grupp har jag fått släktet bestämt till Ephydra. För närmare artning ska det krävas undersökning av genitalierna. I Finland finns tre arter men utgående från observationsstatistik kan man inte dra några slutsatser eller ens gissa något.
Nämnvärt är att familjen Ephydridae inbegriper flera väldigt specialiserade arter som lever vid saltsjöar, sjöar starkt påverkade av vulkanisk aktivitet samt en del andra extremförhållanden som är fullständigt toxiska för den absoluta merparten av klotets organismer.
Du beskriver dina vedermödor så målande så jag kan nästan se bilden framför mig, allt medans klädedräkten fylls av Storsands finkorniga och blöta sand.
SvaraRaderaDet finns liv, anpassade till de mest ogästvänliga miljöer, undantaget skulle väl vara dessa sterila gräsmattor som blivit så populära.
Hälsningar
/Gunilla
:)
RaderaSå länge vedermödor är roliga så...
Allt torkade så småningom i finvädret den dagen.
Ja precis! Kortklippta gräsmattor kanske är nutidens mest extrema naturtyp? Det är en slags kul tanke som inte slagit mig trots att jag hållit några små föreläsningar kring biodiversitet i trädgårdar. Får göra jämförelsen med en frätande saltsjö någon gång. Måhända "sanning med modifikation", men en underhållande sådan.
Och jag får referera till dig då, så att jag inte stjäl idén. :)
RaderaDu får stjäla så många idéer du vill, fattas bara annat med tanke på den kunskap som du så generöst delar med dig av.
RaderaDetta med gräsmattor fascinerar mig konstigt nog. Det har blivit en hel kemikalieindustri runt gräsmattan. För att få den grönaste gräsmattan i kvarteret krävs besprutning i mängder, det får absolut inte dyka upp en klöver eller någon annan blommande ört bland det gröna.. Därtill måste alla grässtrån vara i samma tjocklek, katastrof om något annat avvikande letar sig in. Då åker sprutflaskorna fram. Inte bara godkända preparat som används, de är för "mesiga" så det smugglas mängder från t.ex. Tyskland. Detaljkunskapen är stor och varje detalj är viktig för att få den hårt eftertraktade ogräsfria mattan. Man kallar det för trädgård.
Någon form av obegriplig statusjakt har det blivit som utövas av några företrädare för det manliga släktet, jag har inte noterat att kvinnor visat samma intresse för denna typ av "trädgård". Själva har vi bara grönytor.
Och snart är det dags för ett av årets stora händelse - Finnkampen. När det gäller idrott finns bara ett land att heja på!