Vårens andra besök i Bådaviken

Blev lite halvspontant en ny vända ut till Bådaviken i går. Vädret var fint och jag hade ingen fantasi beträffande vart jag skulle styra cykeln.

I den lilla rapporten för första besöket senaste helg skrev jag att jag inte bemödade mig att ta några bilder av sångsvanar på åkrar. Så himla principfast är jag ändå inte och nu blev det alltså ytterligare några dussinfotografier.

Svanen ovan har en något deformerad näbb.

Ute vid själva viken var det ännu förstås ganska lugnt. Inte ens ängspiplärkorna var aktiva trots det fina vädret. En duvhök kom lågt över trädtopparna när jag letade mig ut mot fågeltornet. Fotografi av den hanns inte med..

Stannade inte kvar i fågeltornet utan gick längs skogsbrynet längre in i viken i stället. Tanken var att kika runt lite i "alskogen" som sträcker sig ut en bit i vikens strandäng. Highland-korna som brukar spendera somrarna i viken har skapat en vacker strandskog med relativt mycket död ved. 

Tranor brukar hålla till i vikens inre delar. Jag höll mig relativt nära deras vanliga flygstråk utifall att... och när ett par kom på inflygning till sin landningsplats passerade de på hyfsat prima avstånd.

De landade där de brukar landa varpå de letade mat och trumpetade i sedvanlig ordning.

Speciellt mycket ska det förstås trumpetas när andra tranor passerar ovanför.

För att inte störa de två tranorna inne i viken satte jag mig ner på en sten och bara njöt av vädret. Kunde ändå inte vandra vidare till den nämnda alskogen eftersom tranorna då skulle känna sig nödda att sticka.

Efter en stund drog de ändå iväg. Då strosade jag vidare.

Man borde ju ha något normalobjektiv med sig för att dokumentera miljön. Sådant görs inte så lätt med teleglugg och därmed brydde jag mig heller inte om att försöka. 

Talgmesar tjattrade runt i träden. Dels var de irriterade på min närvaro och dels sökte de mat. Även blåmesar frekventerade trädtopparna. Koltrasthanen skymtades på avstånd vid några tillfällen och hans (?) hona lapade sol i toppen av en al.

Förra året berörde jag de döda alarna i en serie inlägg om och med en del insekter som gillar just döda träd. Det här inlägget med kamelsteklarna är väl ett av de mer representativa inläggen.

Att hackspettar inte kan låta bli dessa alar är väl en självklarhet. Mycket av frammejslad död ved längs stammarna och träflisorna på marken ska säkerligen tillskrivas större hackspett. Men miljön är ju i teorin klockren för mindre hackspett och nu tänkte jag spendera lite extra tid bland träden i hopp om att slutligen få se någon av dem. 

Mindre hackspett har också vid enstaka tillfällen hörts i närheten.

Till slut dök den upp - om än på behörigt avstånd.

Försökte lugnt komma närmare men spetten drog snabbt vidare efter sina kvicka undersökningar av diverse döda grenar. Mission accomplished.

Slutligen gjorde jag en vända ut mot stranden utanför viken.

Högt ovanför krånglade en kråka med en sparvhök.

Inga prisvinnande bilder precis, men det här är ju snarast en slags öppen och illustrerad naturdagbok där högklassig fotokvalitet inte alltid är prioriterad.

Ytterligare ett rapporterbart möte hade jag. Det blir ett särskilt inlägg om det.