söndag 31 mars 2019

Damaeus cf. onustus

Att få kvalster på posten är inte helt fel. Den här skräpiga saken kom via nämnda traditionella försändelsemetod från Sverige eftersom avsändaren önskade artning av djuret. Jag hade kommenterat kvalstret på fb-sidan Spindelnätet - en sida som verkligen rekommenderas för alla med tycke för spindeldjur.

Skräpiga? Jo den här kvalstermodellen hör till de där som gärna klär sig i diverse partiklar vilka fästs på klickar och lager av cerotegument de har på kroppen. 
Läs mer om cerotegument i inlägget med det här Camisia-kvalstret.

Likt kvalstret i länken ovan hör det här till underordningen Oribatida (hornkvalster). Familjen är Damaeidae. I Finland finns enligt Laji.fi sju stycken släkten. Dyntaxa listar fem släkten (Sverige). Några av släktena är relativt lika varandra och en del namnändringar verkar ha skett vartefter de undersökts de senaste åren. Förmodligen har respektive taxonimiska listor följt lite olika kategoriseringar och därmed är indelningen av släkten inte identiska.

En övergripande och snabb okulärbesiktning ger vid handen att detta kvalster tillhör släktet Damaeus.

Längden är inte uppmätt men måste röra sig om ca 0,7-0,9 mm, vilket är aningen litet för den art jag kommit fram till att det är. Den arten är normalt kring 1,5 mm. Men mindre storlek är i de här fallen ingen tokavgörande grej.

Elva arter verkar vara listade för Sverige - därifrån detta alltså kommer. I Finland tycks sex stycken vara registrerade. Det är alltså här som artningsbekymren börjar dyka upp för en amatör som jag. Åtkomsten till beskrivningar av de enskilda arterna är helt enkelt begränsad. Verkar som om acarologerna själva - om jag sett rätt i vissa forskares kommunikation - också får arbeta för att komma åt de förhållandevis få studier som gjorts. Alla papper på gjorda studier har ju heller inte letat sig ut på nätet och därför borde man antagligen söka dem på universitet eller museer. Kvalstren är dessutom en klart understuderad grupp djur. 

Att söka bilder på nätet är vanskligt. I många fall finns det ingen garanti för att ett fotograferat kryp har fått rätt artbestämning. Hittar man en bild av ett Damaeus-kvalster som har artnamnet adderat finns det ofta risk att man blir lurad. 

Damaeus onustus är kanske den art i släktet som oftast förekommer på the world wide web. Här finns risken att nytillkomna Damaeus-fotografier behäftas med artnamnet onustus även om någon artning inte egentligen gjorts. Så småningom är merparten av alla Damaeus-bilder kopplade till onustus och ifrågasättandet blir mindre och mindre. Övriga arter glöms bort i processen. Således får man också ett intryck av att just onustus är den vanligaste av Damaeus-arterna trots att det nödvändigtvis inte behöver vara så - speciellt regionalt eller lokalt. Jag har själv onödigt lätt att falla i den tankefällan gång efter annan och måste konstant påminna mig om att ifrågasätta mina slutsatser.

När jag först placerade kvalstret under stereoluppen fick jag intrycket av att benlängden var förhållandevis lång. Den nämnda Damaeus onustus ska ha framben som är ungefär 1,2 ggr kroppslängden. Benpar nr fyra ska vara ca 1,5 ggr kroppslängden. När kvalstret vandrade omkring upplevde jag att benslängden överskred nämnda mått och gjorde att det påminde mer om D. clavipes som är en mer långbent art. Hos clavipes är motsvarande siffror ca 1,45 ggr kroppslängden för benpar 1 och 1,85 mm för benpar 4. Dessutom kändes de enskilda bensegmenten - speciellt tarsus - tunna och utdragna på ett sätt som inte stämde överens med de bilder jag kopplat ihop med D. onustus. Samma gällde håren (setae) på benen.

Men man bör inte lita på synen heller. Intryck är inte alltid tillförlitliga och därmed väldigt svag grund att stå på. Först när jag hade tagit några bilder kunde jag börja jämföra mer sakligt. 

Inledningsvis använde jag kameran på stereoluppen (mikroskopet) trots att jag har svårt att få riktigt vettiga bilder genom det. Men man måste ju göra nya försök vilket jag också gjorde. Bäst bilder med tillräckligt kraftig förstoring får jag med ett mikroskopobjektiv på utdragsbälg, men med den utrustningen kan jag inte fotografera levande djur.

De tre följande bilderna här nedan är tagna via mikroskopet. Inläggets fyra första bilder är tagna med MP-E65-objektivet och det gjordes först i ett senare skede.

Mikroskop-optiken har besvärande diffraktion, ljusspridning och kromatisk aberration. Det sistnämnda har jag försökt dämpa i efterbehandlingen.

Här började det stå klart att D. clavipes kunde räknas bort. Övriga arter jag har beskrivning på hade redan tidigare avfärdats pga. behåringen.

Jag ville ju ha kvalstrets undersida dokumenterad också. Könsöppning och anal är sådant man gärna ser närmare på i dylika sammanhang.

Den stora ovala - eller superelliptiska - formen mitt under kvalstret är dess könsöppning. Ovalen längre akterut är analen. Här börjar det lukta D. onustus. Precis framför analen finns en lite "sklerotiserad" form (preanal sclerite) som hos det här kvalstret är triangulär. Tack och lov lyckades jag få en tillräckligt tydlig bild för att kunna urskilja den detaljen. 

Hos D. onustus ska de två främre "triangelspetsarna" vara rundade. Här ser de spetsiga ut och det gör att jag känner en liten osäkerhet i artningen. Borde komma åt att se mera jämförelsematerial för att bättre kunna ta ställning. 

Samtidigt verkar övriga detaljer stämma med D. onustus så vitt jag kan se. Därmed torde det här i alla fall vara en mycket trolig D. onustus - även om jag inte helt och hållet vågar sätta huvudet i pant.

Kvalstren i Damaeus-släktet är svampätare. De äter förstås mycel och hyfer men hittas också på fruktkropparna.

Enligt vissa observationer ägnar sig en del kvalster i familjen Damaeidae åt att sköta sin avkomma. Hos en Damaeus-art (D. verticillipes) har honor setts lägga ägg på hanarnas rygg. Hanar hos andra i familjen har noterats bära på ägg men det finns inga riktiga studier kring beteendet (2).

Slutligen tog jag några extra bilder och sedan fick kvalstret åka ut. Visst kunde man ha sparat det för framtida bruk, men den som följer med den här bloggen känner till att jag inte tenderar samla annat än självdöda kryp. Jag hoppas nu att jag sammantaget helt enkelt har tillräckligt många och tydliga bilder (det finns långt fler än de jag lagt upp här) så att jag framledes kan göra nya jämförelser om nytt material dyker upp.

Och tack för försändelsen av detta tjusiga lilla kryp! Det var ett givet nöje att kolla närmare på kvalstret.




Referenser:

1.
Taxonomy of European Damaeidae VIII. Contribution to classification of genus Damaeus C. L. Koch, 1835, with at review of Adamaeus Norton, 1979 and Paradamaeus Bulanova-Zachvatkina, 1957 and redescription of three species
Ladislav Miko
Zootaxa 3980 (2): 151-188. 2015

2.
Mites: Ecology, Evolution & Behaviour. Life at a Microscale
David Evans Walter, Heather C. Proctor
Springer (Second edition) 2013


måndag 25 mars 2019

Omogen och röd gurka

Vill man söka spindlar med ögonen i stället för att banka grenar för att se vad som ramlar ner, är motljus  en användbar metod dessa dagar.

I stort sett varje träd har mängder av spindeltrådar sträckta mellan kvistarna. I smågranarna är det enkelt att både se och komma åt dem. Efter en kort stunds spanande ser man också de små spindlarna som vävt trådarna. Den här tiden handlar det ofta om små ungar.

Bildens gurkspindel (Araniella sp.) är bara en millimeter lång än så länge. När den blivit större börjar den se ut ungefär så här och så här. Huruvida det här är samma art går dock inte att avgöra.

PS. Om någon funderar på varför granarna ser så konstiga ut i spindelbilderna så beror det på att jag inte fotograferade spindeln ute i fält. Jag tog helt enkelt hem några spindlar i stället och arrangerade dem enbart för fotograferingen.



söndag 24 mars 2019

Hyfsat typiskt första spindelfynd

Lirkar man fram en spindel den här tiden på året är oddsen låga för att det är en granbaldakinspindel.

Är man väldigt vanlig och aktiv tidigt på vårarna säger det sig självt att eventuella småkrypsintresserade typer också får korpgluggarna på en.

Det här exemplaret klängde omkring på en rotvälta ute i skogen.
Ofta är det ju trådarna som syns först och det var bara att kika lite här och var längs dem tills spindeln blev upptäckt.

Här är fjolårets första dokumenterade spindel.



fredag 22 mars 2019

Tystnad kråksång

Under natten eller någon gång i morse har den här kråkan trillat av pinn och låg raklång på snön i trädgården. 
Det lokala "kvartersparet" har upprepat besökt vår cembratall på ett sätt som kunde antyda bobygge och häckning även i år.

Nu behöver förstås den här kråkan inte vara den ena halvan av paret i tallen. Det lär väl visa sig om så var fallet.

Kajorna är i full gång med renovering av sina reden. Skatorna rör sig i grannskapet men än så länge har jag inte noterat att de skulle ha någon större aktivitet runt sitt fjolårsbo. Kråkfåglar är en trevlig bekantskap när man lärt känna dem och det vore givetvis trevligt med förnyade hyreskontrakt detta år även om gården inte verkar vara stor nog för tre olika arter. Men vem vill inte ha ett gäng kråkynglingar i sin trädgård?

Edit 24.3.2019: Jo... verkar vara den ena ur paret som påbörjat bobygge i gårdens cembratall. Partnern har suttit ensam och ropat uppe i tallens krona.

Edit 25.3.2019: Nähe? Nu är det två kråkor i tallen trots allt och bobygget är i full gång när detta skrivs. Antingen är döingen en "utomstående" eller så har någon opportunist snabbt krokat ihop med änkan/änklingen.



onsdag 20 mars 2019

Scelio sp.

Död stekel bärgad ur en vattentunna sommaren 2017. Jag har några gamla insamlade kryp som inte blivit dokumenterade än. Tänkte försöka beta av dem vartefter.

Desa drunknade småkryp kan ofta vara en aning stökiga. Vingarna brukar vara trixiga att fixa till och eventuellt småskräp torkar fast något infernaliskt. så ha översende med sådant.

Stekeln är väl i stil med 3,1 mm lång.

Den tillhör släktet Scelio av vilka det finns fem listade arter i Finland. Bildmaterialet är som vanligt gjort för att man ska komma åt att se olika detaljer och allt är uppladdat på Hymenopterists Forum i hopp om att någon expert på dessa ska kunna urskilja tillräckligt mycket för en artning. Det har ännu inte skett och risken är förstås att det är knepigt.

Familjen den ingår i heter Scelionidae (äggmärkarsteklar). Familjen är en ganska ny sådan eftersom dessa steklar tidigare ingick i familjen Platygastridae (gallmyggesteklar) och där sorterades in i underfamiljen Scelioninae.

Släktet parasiterar på ägg av markgräshoppor (fam. Acrididae).

Har egentligen inget mer att tillägga för närvarande. Får återkomma med en uppdatering ifall arten visar sig kunna spikas. Lämnar därmed läsaren med ett antal detaljbilder som avslutning.










torsdag 14 mars 2019

Vinterharkrank


Det är nästan en smula spindelkaraktär på vinterharkranken medan den spankulerar över snön.

När temperaturen kryper över nollsträcket nu mot vårvintern finns det allt större chans att få syn på diverse småkryp uppe på snön. Fullbildade (vuxna) exemplar av vinterharkrankarna i släktet Chionea är i stort sett endast aktiva på vintern och torde även kunna ses när det är kallare.

I litteraturen (1) nämns september till april och framförallt november till slutet av februari som den bästa tiden ifall man vill hitta dem. I Norra Sverige ska de enligt uppgift vara möjliga att påträffa ännu i juni och rimligen gäller det förstås även Finland och övriga nordliga nationer. Exakt vad (var) som i det här fallet hänförs som "norr" vet jag inte.

Räknar jag rätt finns det nio arter i Europa. Tre av dem lever i Finland.

Det här är en hane. Det syns i aktern där han har sina arttypiska könsorgan. Honorna har en spetsigt utdragen äggläggningsutrustning på sin ändalykt. Enligt nyckeln (1) pekar antennerna och just fortplantningsapparaturen här på att det rör sig om Chionea araneoides. Verkar vara den vanligaste av våra tre arter och den kan hittas i hela landetC. lutescens har fyndprickar upp till Rovaniemi och C. crassipes verkar vara bunden till Lappland. Kroppslängden på den fotograferade vinterharkranken är ca 6-7 mm.

Släktet ingår i den stora familjen Limoniidae (småharkrankar) och underfamiljen Chioneinae som i Finland består av 22 familjer och totalt 85 arter.

Larverna lever av organiskt (förmultnande) material i förnan. Släktet är mest förknippat med barrträd. En del arters larver letar sig ner i hålor av gnagare där de även kan livnära sig av däggdjurens avföring. De fullbildade insekterna bildar glycerin (el. propantriol / glycerol) i hemolymf-systemet vilket hindrar dem från att frysa sönder. Vingarna är som synes nästan helt tillbakabildade (hos båda könen) men svängkolvarna (haltererna) är stora och tjänar antagligen något syfte som känselorgan av något slag. Vuxna vinterharkrankar kan ta upp vätska genom att dricka vatten från snön, men de verkar inte äta något.


1.
Pjotr Oosterbroek & Herbert Reusch
Braunschweiger Naturkundliche Schriften 8 (1): 173-220, Oktober 2008


lördag 9 mars 2019

Cembratallkottkvalster

Samlade här om dagen in trenne kottar som legat på marken under trädgårdens cembratall för att se om det fanns ett eller annat småkryp som tänkt sig övervintra i dessa. 

Efter en stund fick jag syn på ett minutiöst litet kvalster som sprang hit och dit på botten av asken. Kroppslängden måste vara kring 0,3 mm (max 0,4 mm). Bilderna är ordentligt bristfälliga. Hade inget annat val än att använda mig av stereomikroskopet för fotograferandet och kvaliteten är inte någon höjdare trots proper tillhörande kamerafattning. Mikroskopets kameraadapter har besvärande liten effektiv bländare vilken skapar diffraktion och optiken är totalt sett kanske inte den mest lämpade. Dessutom är det ganska många linser mellan motiv och kamerasensor. Men sådant snack kunde jag ju spara till det där mer ingående kamerautrustningsinlägget jag planerat i flera år.

Första intrycket var något i stil med familjen Erythraeidae. Men vid närmare koll började det kännas långt ifrån korrekt. Vet förresten inte om det finns så här små arter i den familjen. Nu är jag i och för sig inte heller toksäker på det här kvalstrets utvecklingsstadium, men det torde väl ändå vara en vuxen individ.

Sedd dorsalt är kroppen (Podosoma) av den "axelbreda" modellen som smalnar av bakåt och främre delen av kroppen (Prodorsum) är markerat genom en antydan till inbuktning ("hals"). Mitt på ryggen finns en längsgående ljus rand som tyvärr inte syns riktigt i den nedre bilden. Undersidan är ljus.

Underordningen Prostigmata - it det här kvalstret otvetydigt hör - inbegriper förstås många familjer. De flesta av dem är än så länge besvärande obekanta för mig.

Tänkbar familjetillhörighet är för närvarande Rhagidiidae. Men det finns många stora frågetecken i den tanken och jag är inte helt bekväm med den. Alternativ som passerat revy har varit bl.a. Eupodidae och Petnthaleidae. Det först nämnda släktet har dock oftast feta "lår" på bakersta benparet och den andra nämnda familjen tycker jag uppvisar lite annan generell form på sin kroppskonstitution och på det lilla jag kan se av palperna. Arbetet fortsätter med andra ord. I och med att kvalstret fick återvända ut lär jag inte kunna undersöka det närmare. tror det är svårt att hitta det igen.

Men poängen med att se närmare på kottarna handlade förstås primärt om att hitta liv. 
Mission accomplished.

Edit 28.9.2019: Kanske fam. Smarididae?


tisdag 5 mars 2019

Streptopelia decaocto

I februari gjorde jag några inlägg om fågelmatningens besökare och deras taxonomiska ställning. Varför inte köra samma koncept i anslutning till dessa bilder så finns det i alla fall en smula information och inte bara irrelevant utfyllnadstext? Inte för att det är lag på att producera blogginlägg bara för att man tagit några bilder - men ändå liksom.

Turkduvan är nästan lite ovanlig så tillvida att den - enl. HBW - är en monotypisk art. Finns alltså inga erkända underarter att rapportera i detta inlägg. Det är ganska intressant med tanke på att turkduvan har ett stort utbredningsområde som sträcker sig hela vägen från Atlantkusten (inkl. brittiska öarna) ända bort till Koreahalvön. Den finns även i Japan men är troligen introducerad där. Samma gäller Nordamerika där den med säkerhet är införd. I Mellanöstern är utbredningsområdet väldigt avsnörpt på ett sådant sätt att det närmast bildar en västlig och en östlig population. 

Wikipedia listar Streptopelia xanthocycla (utbr. i Myanmar) som underart men HBW ger den alltså egen artstatus. Afrikanska S. roseogrisea har tidigare också sammanförts med S. decaocto men står enligt HBW även den i nuläget med egen artstatus.

Hur kommer det sig att en art med så stort utbredningsområde är monotypisk? Alla övriga i Europa förekommande duvor består av olika underarter inom sina utbredningsområden som dessutom är mindre vidsträckta än turkduvans. Svaret på den frågan har jag inte rotat i. Det kanske finns studier på detta? Måste kolla någon dag.

Man kan kanske spekulera i en någorlunda sentida expansion som skulle kunna innebära att olika geografiska populationer ännu inte fått tillräckligt stora genetiska skillnader sinsemellan. Men det är som sagt ett rent köksbordsspekulerande jag kan tillåta mig här och nu. Res inga runstenar på sådana funderingar.


Referenser:

HBW and BirdLife International Illustrated Checklist of the Birds of the World.
Volume 1. 2014. Non-passerines. p 162