Som traditionen bjuder drog jag iväg till Bådavikens fågeltorn. Dimman låg tät i morse. Noterade ett par rådjur på en åker medan jag cyklade ut vid sjusnåret men ljusmängden och luftfuktigheten gör förstås sitt till om man tänkt sig ta en bild.
Soppan var förstås tät över viken också.
Kunde ändå skymta och artbestämma andbesättningen. I vattnet låg ungefär 16-18 par bläsänder, troligen 6 par skedänder, kanske lika många gräsänder, ett gäng mestadels gömda krickor samt ett stjärtandspar och ett snatterandspar.
Rödvingetrastar sjöng intensivt här och var.
Givetvis kom sädesärlorna förbi och kollade läget. Blev orolig över att de möjligtvis hade börjat planera bo i tornets tak så jag klättrade ner och gick en bit bort för att se om de skulle söka sig in i tornet. Men de flög iväg åt annat håll och jag återvände till utkikssysslan.
Det var en ganska artfattig dag. Det är som om någonting i Bådavikens fågelbestånd tycks halta en smula. Måhända har det med vårens takt att göra. Först drog det ut en aning och sedan small det bara till på en gång.
Ringduvor är ändå typiska och säkra observationer.
Sädesärlorna kom förbi igen.
Två svanar flög in från fjärden ute vid åmynningen i norr. De gjorde en gir lågt över viken och triggade igång det bofasta parets trumpetande.
Av någon anledning separerades det inflygande svanparet. Den ena svepte tätt förbi fågeltornet...
... och återvände norrut in i dimman över havet.
Partnern vände in mot land och försvann söderut - även den förstås in i dimman.
Vikens svanar stadfäste sin äganderätt en god stund efteråt.
Svandramatiken avlöstes av andfågelcirkulation. Havsörn över viken.
Svanen som flög norrut återvände och cirklade trumpetande över viken. Helt tydligt hade de ju tappat bort varandra. Efter några varv återvände den ut mot åmynningen. En kort stund därefter kom den andra svanen söderifrån och gjorde liknande manövrer över viken. Därefter återvände den söderut och man började ju fundera hur det där skulle lösa sig.
Så småningom kunde man höra båda svanarna från varsitt håll. De trumpetade relativt korta stötar med paus emellan. Den ena i norr och den andra i söder. Ljudet från svanen i söder blev då klarare - för att den kom närmare - och inom kort flög den förbi viken och i riktning mot sin ropande partner. När den försvunnit in i dimman över åmynningen kunde man höra dem byta intensitet och till slut ropa i kör. Det fixade sig uppenbarligen till slut och återföreningen verkade lyckad.
Sakta, sakta lättade dimman.
Taltrastar studsade tidvis omkring på "strandängen" och sökte mums. Det är förstås alltid samma sak med det där fotograferandet från tornet. De flesta pippifåglarna håller sig på behörigt avstånd och bilderna blir mest bara av dokumentär art.
Meter efter meter av stranden längre ut började skymtas. Några vadare verkade inte vara på plats.
Stjärtänderna och snatteränderna höll sig så att jag kunde få dem som små prickar i samma bild.
Enkelbeckasinerna durrade omkring helt enligt schemat. Endast en annan vadare skymtades. Spikade den som skogssnäppa.
Genomtypisk "trana-i-Bådaviken-bild".
Ännu en havsörnspassage på hög höjd.
Vid tiotiden hade dimman och diset lättat så pass mycket att solen dök upp.
Ganska tätt med småttingar var det ändå. Domherrar, gulsparvar, mesar, olika trastar, piplärkor och en hel del jag aldrig hann artbestämma.
Bofinkhona.
En av flera rödhakar som frekventerade de lägre luftrummen bland vegetationen. Svårdokumenterade bakom alla kvistarna.
Jag väntade på kärrhök men någon sådan kom aldrig. Varje gång änderna ropade "varg" och stressade runt över viken spanade jag som ett tok. Kanske nästa helg. Då är det "tornens kamp". Vet dock ännu inte om det blir något gäng i Bådaviken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar