Stor lysmask

Namnet Lampyris noctiluca är - om jag tolkat saken rätt - lite tårta på tårta. Lampyris kommer från grekiska och torde betyda något i stil med "en som lyser" medan noctiluca härstammar från latin och orden för natt och lysa. Det här är alltså ett litet kryp som heter "en som lyser som lyser på natten". 

Familjen heter Lampyridae (sådana som lyser) och familjen i sig innehåller fler lysande krypsorter. Här i Finland har vi till exempel även Phosphaenus hemipterus. Den påträffas bara allra längst i söder.

Det svenska trivialnamnet är stor lysmask. Djuret på bilden är en hona och hon är en bra bit över 20 mm lång. Hon är fyndad i utkanten av Nykarleby där hon (och hennes artfränder) efter mörkrets inbrott försökte lysa till sig kärlekskranka hanar. I första bilden ser man hennes gröna fosfor-liknande ljus från tredje sista segmentet. De lyser även från det näst sista, men det här exemplaret lyste inte längre så starkt just när jag skulle dokumentera henne och bakre lampan har redan slocknat.

Lysmaskar är inga maskar. Det ser man ju redan på att de har tre par ben. Honorna liknar dock inte alls det de egentligen är - skalbaggar. Honan liknar till stora delar artens larver och genomgår ingen sådan där radikal fysisk metamorfos i steget över till vuxenlivet. Hanarna är däremot tydliga skalbaggar och kan även flyga. De påminner en smula om lysmaskens avlägsna släktingar flugbaggarna - även om halsskölden är större. Faktum är att auktorn Linné gav (1767) lysmasken namnet Cantharis noctiluca - dvs. samma släktnamn som flera av de större av våra flugbaggar. 1858 hänfördes den dock till eget släkte och det blev ju även egen familj.

Större lysmask är specialiserad som snigelätare. Larverna växer upp på snigelmat, vilken de anskaffar genom att bita sniglarna och samtidigt injicera ämnen som förlamar och löser upp snigeln - eller delar av den. Som vuxna äter de i stort sett ingenting, utan lever på reserverna, parar sig och dör därefter. Övervintrandet sker som larv (två vintrar).

Stor lysmask har sin nordliga utbredningsgräns nästan precis i höjd med Nykarleby. Du hittar dem förstås lättast efter mörkrets inbrott i slutet av juli/början av augusti då de på öppna och lite halvfuktiga gräsmarker uppvisar sina kännspaka och starkt lysande bakändar.