Stor dos skräntärna

Någon eventuell följare av denna blogg kommer kanske ihåg att det förra sommaren (juni - juli) blev ett antal inlägg från något lokalt fågelskär och de ringmärkningar av silltrut som där ägde rum. Den här sommaren har jag inte varit lika flitigt med om ringmärkningsprojektet som ju fortfarande pågår.

Mitt schema har helt enkelt inte tillåtit samma engagemang som förra året. Men för en dryg vecka sedan hängde jag på och vid sidan av sökandet efter silltrutungar blev det även några fotografier.

Silltrut må vara föremål för ringmärkningen. På skären bor förstås även andra invånare och i det här inlägget flaggar jag för den alldeles magnifika skräntärnan - kanske den finländska häckfågel som har den vackraste lätes-repertoaren (vrid upp volymen på max och njut) av dem alla.

Skräntärnan är ju ingen talrik fågel. Det finns enstaka par här och var längs kusten. I hela landet beräknas ca 850 par häcka. Våra Östersjö-skräntärnor flyttar huvudsakligen till inlandsdeltan och sjöar i Västafrika söder om Sahara. På grund av olika miljö- och jakt-relaterade orsaker i samband med flyttningen och vintervistet, har populationen tidvis sjunkit ganska markant under de senaste decennierna. I Europa torde det totalt finnas ca 4 700 par vilket ju är en noterbart låg siffra.

I rödlistningen är skräntärnan numera klassificerad som nära hotad (NT) från att tidigare (2000) klassats som sårbar (VU). Orsaken är att skräntärnans minskning upphört och populationen stabiliserats, samt i viss mån ökat något på sina håll.

Lokala hot är främst mink och ställvis möjligen gråtrutspredation. Mänsklig störning vid fel tidpunkt kan också bidra till misslyckad häckning. Fortsättningsvis är de största bekymren ändå förknippade med flyttningen och övervintringen - precis som hos de flesta av våra långflyttande fåglar. Flyttfåglar som är beroende av specifika miljöer längs flyttstråken riskerar drabbas extra hårt när habitatförluster sker. Det räcker ju med några enstaka miljöförändringar på en rastplats för att flyttningen ska äventyras. Fåglarna har givetvis sina bunkringsplatser som bör fungera för att de ska klara transportsträckor där de inte kommer åt någon föda. Sahara - vilket många flyttfåglar flyger över - är ett sådant exempel.

Även skräntärnans ungar får sina ringar. De börjar vara så stora att de följer med sina föräldrar ut på stenarna runt holmarna, men den här tryckte i vegetationen och ansåg sig vara osynlig.

Osynligheten till trots fick den en läsring (läsbar genom t.ex. tubkikare eller tillräckligt bra fotografi).

Mamma och pappa skräntärna är mycket måna om sin avkomma. Det är ju i och för sig närmast regel inom djurvärlden (dit jag också räknar människor) men skräntärnorna visar sin omtänksamhet genom resoluta attacker på låg höjd.

Det är tur att fåglarna har ett så vackert klingande varningsläte. Annars hade man nästan blivit smått skrämd när de tar fart och sveper över med sådan marginal att vinddraget drar fram fukt ur tårkanalerna.

Skräntärnans lekamen och uppenbarelse är nästan lite utöver det ordinära i fågelväg. Kombinationen av elegans och kraftfullhet är precis och välbalanserad.