lördag 22 juli 2017

Mässingssträck

En Tetragnatha-spindel visar sin rätta sida för att man ska kunna skilja mellan T. extensa (mässingssträckspindel) och T. pinicola (silversträckspindel). Båda dessa är vanliga i Utgångspunktens hemtrakter och båda är krångliga i fall man inte kommer åt att se specifika detaljer. Den ljusa triangeln på sternum är en av de detaljerna. T. pinocola har en smalare och ("normalt") något längre ljus teckning på sternum. Hanens långa käkar inbegriper andra användbara ledtrådar men just på den här bilden kommer man inte åt at se taggarna riktigt ordentligt. Palperna visar han upp på ett lämpligt sätt - men i det här fallet ser han ut att inte vara helt adult än. Kanske ett öms kvar.
Så den här gången får sternum avgöra och därmed sätts ett kryss i rutan för Tetragnatha extensa.


torsdag 20 juli 2017

Bekräftad lövgurka

Det här är en sådan där sommar då gurkspindlarna (släktet Araniella) hittats både lite här och var i trädgården. Här ett inlägg från juni. Jag har dock varit väldans lat då det handlar om att artbestämma dem. Det finns ju nämligen en eller annan förväxlingsart. 

Gurkdamen på bilden satt alldeles perfekt vinklad för att jag skulle komma åt att fotografera hennes epigyn utan att behöva störa henne. Utseendet på epigynet bekräftar misstanken om att det helt enkelt rör sig om den som också är vanligast hos oss - nämligen Araniella cucurbitina (lövgurkspindel).

I dessa trakter är det främst Araniella proxima (nordlig gurkspindel) som man kan blanda med. A. displicata (brokig gurkspindel) skiljer sig oftast så pass mycket i färg och teckning att den kan särskiljas på utseende. Den med lövgurkspindeln kanske mest förväxlingsbara arten A. opisthographa (ekgurkspindel) har i Finland endast påträffats på Åland (om det nu inte råkar finnas fastlandsfynd efter 2013)



onsdag 19 juli 2017

Årets roskarlar

Enstaka roskarls-par häckar också bland trutkolonierna.



Häckningen verkar ha gått ganska bra för det par som finns på dessa bilder. Tre ungar var fortfarande vid liv och skuttade piggt omkring bland stenarna.

Allt under vaksamma föräldraögon.

Tyvärr fick jag inte med alla ungarna på samma bild, men jag lovar - de var tre stycken.

Roskarlen är en hårding. Förra året blev det några bilder när de (ett annat par dock) jagade kustlabb.

Den här gången var det en silltrut som fick lov att flytta på sig.



Stor dos silltrut

Fortsätter på samma tematik som i föregående inlägg. Den här gången är det dock den egentliga huvudrollsinnehavaren som får ta plats på scenen.

Dessa bilder kom ju nämligen till under min medverkan i en av  årets silltrutringmärkar-räder ut till några kolonier i den lokala skärgården.

När tillfälle gavs tog jag fotografier av de vuxna trutarna i luften ovanför. Med lite tur råkar man "fånga" en trut som har läsring.

Bingo! Silltruten här ovan är ringmärkt men sista bokstaven/siffran syns ej. 

Här kom allting med. Denna trut är 17 år och ringmärktes utanför Jakobstad då när det begav sig år 2000.

17 år är en respektabel ålder men trutar kan i allmänhet bli förhållandevis gamla när det vill sig väl. Just silltrut lär ha ett dokumenterat åldersrekord på 34 år. Den genomsnittliga åldern verkar enligt denna sida vara 15 år (silltrutar i Storbritannien & Irland).

Här är ytterligare en ringmärkt individ. Tyvärr fick jag inte heller här tillräckliga bilder av läsringen för identifikation. 

Inventeringen har - vad jag förstått - visat på ett ganska hyfsat år. En del döda ungar påträffades i början av juni och dessa ska analyseras.

Utöver eventuella giftbekymmer besväras kolonierna av en gråtrut som specialicerat sig på fågelungar. Vissa individer får för sig att göra så.

Den långa kalla försommaren verkar i alla fall inte nämnvärt ha påverkat årets uppfödning.

Även detta år ses ljusmantlade exemplar i ena kolonin (den till vänster).


måndag 17 juli 2017

Stor dos skräntärna

Någon eventuell följare av denna blogg kommer kanske ihåg att det förra sommaren (juni - juli) blev ett antal inlägg från något lokalt fågelskär och de ringmärkningar av silltrut som där ägde rum. Den här sommaren har jag inte varit lika flitigt med om ringmärkningsprojektet som ju fortfarande pågår.

Mitt schema har helt enkelt inte tillåtit samma engagemang som förra året. Men för en dryg vecka sedan hängde jag på och vid sidan av sökandet efter silltrutungar blev det även några fotografier.

Silltrut må vara föremål för ringmärkningen. På skären bor förstås även andra invånare och i det här inlägget flaggar jag för den alldeles magnifika skräntärnan - kanske den finländska häckfågel som har den vackraste lätes-repertoaren (vrid upp volymen på max och njut) av dem alla.

Skräntärnan är ju ingen talrik fågel. Det finns enstaka par här och var längs kusten. I hela landet beräknas ca 850 par häcka. Våra Östersjö-skräntärnor flyttar huvudsakligen till inlandsdeltan och sjöar i Västafrika söder om Sahara. På grund av olika miljö- och jakt-relaterade orsaker i samband med flyttningen och vintervistet, har populationen tidvis sjunkit ganska markant under de senaste decennierna. I Europa torde det totalt finnas ca 4 700 par vilket ju är en noterbart låg siffra. 

I rödlistningen är skräntärnan numera klassificerad som nära hotad (NT) från att tidigare (2000) klassats som sårbar (VU). Orsaken är att skräntärnans minskning upphört och populationen stabiliserats, samt i viss mån ökat något på sina håll.

Lokala hot är främst mink och ställvis möjligen gråtrutspredation. Mänsklig störning vid fel tidpunkt kan också bidra till misslyckad häckning. Fortsättningsvis är de största bekymren ändå förknippade med flyttningen och övervintringen - precis som hos de flesta av våra långflyttande fåglar. Flyttfåglar som är beroende av specifika miljöer längs flyttstråken riskerar drabbas extra hårt när habitatförluster sker. Det räcker ju med några enstaka miljöförändringar på en rastplats för att flyttningen ska äventyras. Fåglarna har givetvis sina bunkringsplatser som bör fungera för att de ska klara transportsträckor där de inte kommer åt någon föda. Sahara - vilket många flyttfåglar flyger över - är ett sådant exempel.

Även skräntärnans ungar får sina ringar. De börjar vara så stora att de följer med sina föräldrar ut på stenarna runt holmarna, men den här tryckte i vegetationen och ansåg sig vara osynlig.

Osynligheten till trots fick den en läsring (läsbar genom t.ex. tubkikare eller tillräckligt bra fotografi).

Mamma och pappa skräntärna är mycket måna om sin avkomma. Det är ju i och för sig närmast regel inom djurvärlden (dit jag också räknar människor) men skräntärnorna visar sin omtänksamhet genom resoluta attacker på låg höjd. 

Det är tur att fåglarna har ett så vackert klingande varningsläte. Annars hade man nästan blivit smått skrämd när de tar fart och sveper över med sådan marginal att vinddraget drar fram fukt ur tårkanalerna.

Skräntärnans lekamen och uppenbarelse är nästan lite utöver det ordinära i fågelväg. Kombinationen av elegans och kraftfullhet är precis och välbalanserad.

Tidvis sätter man sig ner och avvaktar vad de där tomtarna sysslar med och vart de styr sina steg.

Och om tomtarnas rörelser inte är till belåtenhet bör de få en ny dos skrän och vinddrag över sig.

Och igen...





Fågelfaunan i Larsmo skärgård 1990 - 2013
Rune Jakobsson & Ralf Wistbacka
Jakobstadsnejdens Natur r.f. 2015
ISBN978-952-93-5016-2

lördag 15 juli 2017

Kamhornad knäppare

Om inte om vore om skulle det här vara en hane och då skulle han ha rejäla kamformade antenner. Men nu är det en hona och antennerna är aningen mer diskreta. Oberoende detta är hon givetvis magnifik i sin metalliska mundering och knäpparrelativt stora storlek på ca 16-17 millimetrar.

I början av maj satt hon på ett ålandsrot-blad - Inula helenium - och... tja... satt... där.
Det gjorde hon rätt i eftersom hon då blev ett nytt artfynd för trädgården.

Nu finns det i Finland huvudsakligen två alternativ om man ser en bagge som motsvarar knäpparen på bilden. Båda tillhör släktet Ctenicera. Den vanligare av dem ska vara C. pectinicornis (kamhornad knäppare) medan C. cuprea (nordlig glansknäppare) fyndats huvudsakligen i östra delen av landet samt i ett "bälte" mellan Kuusamo-trakten och över till Uleåborg (på ett ungefär). C. pectinicornis påträffas i hela södra delen av landet och längs västkusten går den upp till Uleåborg. 

Detta torde vara C. pectinicornis.



fredag 14 juli 2017

Smak för flockblommor

Kanske dags för en ängsskinnbagge. Det är nämligen mer än ett år sedan jag lade upp den senaste och den var den enda under fjolårets ängsskinnbaggesäsong.

Här har vi en liten (ca 5 mm) mörk sak med gult hjärta på skutellen. Den heter Orthops basalis och gillar blommor. Allra mest gillar den flockblommiga blommor (fam. Apiaceae).

O. basalis uppträder i två färgvarianter. Det är den mörkare modellen som sitter på björnlokans knoppar i bilden här ovan.


Knätofs två månader senare

Knätofsspindeln - Uloborus plumpipes - jag erhöll från en lokal blombutik, finns kvar i behåll.
Hon har dock inte brytt sig i de flugor som erbjudits och därmed tappat vikt och omfång.
För några dagar sedan fick hon i alla fall aptit och hoppeligen ska den nu hålla i sig.

Var för någon vecka sedan inne vid Plantagen i Vasa. Där finns enorma mängder av den här arten. De flesta stora exemplaren finns i fönstret som vätter mot väster.



torsdag 13 juli 2017

Äggstinn

Sista bilden före blixtens batterier gav upp en sen kväll - eller natt - för några dagar sedan. Clubiona-honan har bakkroppen full av ägg. 
När blixten hade lagt av fick hon vara. Egentligen borde jag ha kollat epigynet men...

... Tja.


onsdag 12 juli 2017

Fönsterjägare

Laduhoppspindlarna - Sitticus terebratus - som bor på huset har insett att det där fönstret jag nämnde i föregående inlägg, är en perfekt plats för matanskaffning. De kan klämma sig in (fönstret är väl bristfälligt isolerat) och lätt fånga de småkryp som klänger omkring på glaset. Uppenbarligen har spindlarna inga problem att hitta ut igen.

Tyvärr fick jag inte reda på vad den här hanen hade fångat. Tror det var någon liten tvåvinge (fluga/mygga) av något slag.


tisdag 11 juli 2017

Fönsterfångna kryp

Fönster är ju ypperliga insektfällor. I det utrymme vi har snickeri samlas en hel del. De flesta plockar jag ut därifrån och om något speciellt kryp uppenbarar sig tar jag väl en bild eller två.

Ansträngde mig inte andfådd över att ta bild på den här 16 mm långa honan ur underfamiljen Ichneumoninae, men egentligen borde jag väl ha försökt klämma till med lite bättre resultat. Det vill ju dock vara så att sådant anstaltande tar tid i anspråk och det är tid jag inte alltid har. Därför blir det förstås en del snabba dokumentationsbilder i vilka artning inte alltid är möjligt. Hela hon får förresten inte plats på sensorn med MP-E65-objektivet. Därför saknas en del av antennerna.

Men med god hjälp av Geir Ørsnes (via Hymenopterists Forum) fick jag veta att det sannolikt är Coelichneumon desinatorius

Som en liten parentes kan jag notera att det tusende inlägget på bloggen inte registrerades i min hjärna. Passagen skedde för en månad sedan och detta är inlägg nr 1042. Utgångspunkten firar dock inte detta i efterskott - i alla fall inte nämnvärt. 

Dessutom har antalet inlägg med insekter för första gången gått förbi de fågelrelaterade inläggen. Insekterna leder nu med 390 mot fåglarnas 380. Spindlarna är rejält distanserade med sina 148 inlägg.


måndag 10 juli 2017

Mysko Tenthredo

Mycket tjat om artning i de senaste inläggen. Fortsätter tjata.
Dessa Tenthredo-steklar brukar inte vara de mest hopplösa när det gäller artbestämning.

Det finns ett antal svarta med gul teckning som kan vara lite krångliga att skilja på, men i övrigt är det   "en bit av tårta" som de säger i engelska länder - men på engelska då alltså.

Jag tänkte just exakt på den där tårtbiten medan jag fotograferade. Även om jag inte kände igen arten och förstod att den var ny för mig, var jag förvissad om att frågetecknen snart skulle räta ut sig så fort jag kom in med bilderna och kunde sätta mig ner för att leta.

Jo pyttsan!!

Den här bladstekeln finns inte!

Jag har gått igenom alla 35 arterna kända i Finland. Någon med samma teckning och färgförddelning finns bara inte. Den är som en blandning mellan Tenthredo livida och T. ferruginea.

Expertisen som konsulterats har heller inga svar. En gissning är T. livida och frågan är så om detta är en ovanligt ljust färgad sådan. Det är i alla fall en vanlig art här i trakten.