Nu firas en alldeles speciell bloggdebut. På med folkdräkten, stäm upp fiolerna och dansa så knätofsarna studsar av och an.
För några dagar sedan kontaktades jag av Sandra Neuman som är florist på blombutiken Amalia här i Nykarleby. Hon hade nämligen fyndat några obekanta spindlar bland blommorna i butiken.
Det visade sig vara den i blomaffärer tidvis påträffade knätofsspindeln (Uloborus plumipes).
Knätofsspindlar är säregna små typer. De hör hemma i Medelhavsområdet och Afrika. Därifrån har de sakteliga spridit sig med krukväxter norrut och kan nu påträffas lite här och var i växthusmiljöer och hos blomförsäljare - även här "uppe i norr". Jag har flera gånger tänkt att jag borde plocka kameran med mig och söka upp några knätofsspindlar hos lokala blomförsäljare, men som så mycket annat har det bara inte blivit av.
De tidigare påträffade Amalia-exemplaren hade smitit, men jag skulle få meddelande ifall de hittade någon ny i butiken. Nytt fynd gjordes för ett par dagar sedan och därmed traskade jag iväg till affären. I stället för att fotografera fyndet på plats, fick jag glädjen att ta hem spindeln i fråga. Det är en ca tre mm (kroppslängd) liten hona som därmed ännu inte är fullvuxen. De blir uppemot det dubbla. Hon huserar nu i en genomskinlig glass-ask och jag får väl lov att försöka hitta lite föda (små flugor) till henne.
Knätofsspindeln har långa och kraftiga framben med en samling långa hår på tibia (ja, även i viss mån på femur). Det är förstås de håren som gett spindeln dess trivialnamn. Honorna har två pucklar på bakkroppen och dessa blir allt mer prominenta vartefter hon växer till sig. Färgen kan variera individer emellan. Vissa är ljusbruna (nästan gräddgula) och andra kan vara mörkbruna på gränsen till svart.
De sitter/hänger gärna i en uppspänd tråd (eller förstås i sitt nät) och sträcker på sig så att den typiska spindel-siluetten raderas ut. De sitter helt enkelt och ser ut som skräp.
Familjen Uloboridae (krusnätspindlar) Har en typ av silkesspinnar-apparat som kallas Cribellum. Det är förenklat sagt en konstruktion med rader av tusentals pyttesmå silkes-munstycken i stället för de "typiska" spinnvårtorna vi känner från de flesta av våra spindlar. Silkestrådarna arrangeras med en rad hår (ca 50 st) på fjärde benparets metatars. I det här inläggets andra bild syns hårkammen (Calamistrum) vagt som en vågformad konturlinje ovanför den vita metatarsen på ena bakbenet (se även referens)
Den här typen av silkestråd har andra egenskaper än de klibbiga varianter vi är mer bekanta med. Tråden är helt enkelt lite lurvig (på mikronivå) och småkrypen trasslar således in sig och fastnar. Sedan är knätofsspindeln kvickt på plats och paketerar in bytet med gladpack-silke - en med calamistrum kammad, bred tråd.
Äggen vävs in i en silkeskokong som med sina konformade taggar påminner en smula om honans bakkropp. Honan hänger kokongen från nätet och sitter sedan på "vakt".
En annan speciell egenhet med knätofsspindlarna är att de saknar gift - vilket alltså hör till ovanligheterna bland spindlarna. Knätofsspindeln får således förlita sig helt på sina silkestrådar och på att den är starkare än bytet.
Hur blir det om dessa spindlar kommer sig ut i den finländska naturen?
Det blir ingenting av det. Knätofsspindeln tycker inte om minusgrader. Den ogillar frost så till den milda grad att den dör. I blomsteraffärerna och växthusen gör den ju ingen skada. Tvärtom kan den ju istället ägna sig åt att fånga presumtiv ohyra på växterna.
Gå nu in till nämsta blomaffär och syna grönskan på hyllorna, så har ni chansen att få ögonen på en riktig särling bland de spindlar vi kan träffa på här i landet. Och varför inte köpa hem en blomma i vilken knätofsspindeln huserar? Duscha blomman ofta (dagligen med en liten spray-/dusch-flaska så får spindeln inte för torrt.
Anna-Christin Joel, Ingo Scholz, Linda Orth, Peter Kappel, Werner Baumgartner
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar