I det här inlägget rapporterade jag om en parasitstekel jag trodde skulle sticka in sina ägg i de bladlöss som lever på några av våra rosor. Så blev det ju inte och stekeln placerade istället sitt ägg i en blomflugas ägg.
Jag skrev också att jag hoppades kunna följa med lite av det fortsatta skeendet på roskvisten. Det blev inte så mycket av det kan jag redan nu säga. Kvisten är mer eller mindre tömd för tillfället. Möjligen har någon liten fågel rensat bort bladlössen. Blomflug-ägget är kvar så det återstår att se vad som sker med det.
Igår kväll noterade jag en annan stekel på en annan kvist där bladlössen finns kvar. Det var en mycket mindre parasitstekel som inte var nämnvärt större än bladlössen och den hade minsann full fokus på horden av gröna växtsaftsugare.
Edit: Stekelns storlek i förhållande till värddjuret är ju logisk. Stekeln i förra inlägget skulle inte få plats att utvecklas inne i en liten bladlus men en blomfluglarv är fullt tillräcklig. Ibland kan jag helt lyckas bortse från sådana uppenbara detaljer.
Jag tror att stekeln tillhör släktet Aphidius eller åtminstone underfamiljen Aphidiinae vilken ingår i familjen bracksteklar (Braconidae).
Steklar ur Aphidius-släktet går att "köpa på burk". De används som ekologisk bekämpning mot bladlöss.
Stekelhonorna lägger normalt ett ägg per bladlus men det är inte bara att vandra fram och sticka till. Honan undersöker bladlössen omsorgsfullt och de kan sannolikt avgöra huruvida lössen redan är "infekterade" av eget eller andra steklars ägg. Om så är fallet undersöks nästa bladlus tills hon hittar en som är "ledig".
Men i den här småkryps-världen är det inte slut med finesserna. När jag sökte på bladlus-parasiterande steklar snubblade jag över en undersökning (se referens med länk nedan) där forskarna konstaterade att vissa bladlöss lever i symbios med en bakterie som kan skydda mot parasitsteklar. Samtidigt kan steklarna avgöra vilka bladlöss som har bakterien och agera därefter. I korthet handlar det om att steklarna oftare placerar två eller fler ägg i en bakteriebärande bladlus. I samband med ägginjektionerna sprutar stekelhonan också in ämnen som gynnar utvecklingen av det egna ägget och motverkar lössens egna kemiska försvarsmekanismer. Med två eller fler deponerade ägg i kombination med dessa ämnen ökar chansen för en lyckad parasitering trots lusens bakterieförsvar.
Stekeln kan alltså avgöra huruvida bladlössen bär på bakterien eller inte. Enligt forskningsrapporten kan det bero på att bladlössens produktion av "varnings-feromoner" reduceras ifall de har bakterien och det kan stekelhonan märka.
Undersökningen gäller inte den bladlus-art som finns på våra rosor och knappast heller samma stekel. Men med säkerhet pågår motsvarande typ av krigföring även där ute bland våra egna, alldeles "vanliga" småkryp.
När - och om - parasitlarven växer och till slut dödar bladlusen kommer den (bladlusen alltså) att bli lite "uppsvälld", brungul och skarp. Beroende på stekel-art förpuppar sig larven antingen inuti bladlus-skalet eller i en kokong under bladlusen. Om ingen fågel blandar sig i detta så ska jag väl åtminstone komma åt att fotografera bladlus-mumierna vad det lider.
Bladlusen höjer bakkroppen, gungar av och an och pressar ut en droppe sockerlösning. Stekelhonan undersöker lusen, letar efter en angreppspunkt och till slut sträcker hon fram bakkroppen och gör ett distinkt utfall. Det knycker till i bladlusen och ägget är injicerat.
Referenser:
Kerry M Oliver, Koji Noge, Emma M Huang, Jamie M Campos, Judith X Becerra, Martha S Hunter
BMC Biology 2012, 10:11
doi:10.1186/1741-7007-10-11
Published: 24 February 2012
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar