Tranor, tranor, tranor

Det var det där med hur man lockar till sig fåglar så att de kommer nära (se förra inlägget).

- Jo man plockar med sig ett kamerahus (fler än så har inte jag) och några objektiv.

- Det är fördel ifall objektiven skiljer sig lite från varandra och presterar bäst med olika kamerainställningar. Stora FD 150-600 kör jag helst på programautomatik (P). Bländarinställningen är manuell och kameran ställer exponeringen genom ljusinsläppet i kombination med inställningen av adapterns chip. EF 400 brukar jag ofta köra med tidsautomatik (Av) eller ibland bländarautomatik (Tv).

När det är mörka fåglar mot himlen blir det ofta ökad exponeringskompensation och om svanarna drar förbi framför skogen blir det tvärtom. Med två "5.6-långsamma" telen dras ISO upp om det är mulet eller skugga. I fullt solljus kommer man åt att använda 100.

Med flera olika inställningar är chanserna goda för att allt ska vara felinställt när fåglarna (eller andra djur också för den delen) dyker upp och jag är sannerligen kass på att komma ihåg att i förväg ställa in kameran till det för tillfället mest aktuella förhållandet. 

Alltså. Fåglarna kommer på perfekt fotograferingsavstånd, i fina positioner och i ett helt fantastiskt ljus precis då när kameran är totalt fel inställd.

Fåglarna kommer snabbt också exakt i det ögonblick då man byter objektiv. Att byta objektiv tar i och för sig bara ett par sekunder men det är tid som räcker gott och väl för en fågel att hinna vända baken till och det är exakt det som tranan i förra inlägget och på de två första bilderna i detta inlägg pysslat med - en mycket fin och närgången förbi-flygning precis under objektivbyte.

Att gräva i kameraväskan eller helt enkelt bara pynja med allt annat än att spana med kameran skjutklar är också god garanti för att fotoresultaten ska bli suddiga fågelstjärtar.

Men alla bilderna blev väl inte av papperskorgskvalitet. Av kanske 600 fotografier på två dagar ska väl några vara tillräckligt hyfsade för blogg-publikation. 

Här är det alltså trana - Grus grus - som får inleda helgrapporten.

Det var kallt vid Bådans fågeltorn i morse. Vinden drog in rakt från havet och jag som hade klätt på mig tillräckligt hade ändå inte gjort det. Efter ett par timmar sökte jag mig istället längre in i viken och hittade en fin kombination av fågelinsynsskydd, lä och solsida intill en lämplig sten. Stället var också mycket närmare den plats (eller linje) där havsörnarna tenderar patrullera.

Morgonen hade hittills varit full av tranor, gäss, havsörn, nyanlända bruna kärrhöksparet, lika nyanlända enkelbeckasiner samt en hel del annat. Mera om dem senare.

När jag hittade min plats inne i viken gick solen tillfälligt bakom några tunna moln. Då kom även samma tranpar som jag fotograferat vid fågeltornet (tre första bilderna) in för landning. Kunde känna igen dem då den ena har en bruten handpenna.

Det är finjusterad aerodynamik när vingarnas pennor och täckare samarbetar vid inbromsningen. De övre täckarna lyfter av undertrycket och bidrar samtidigt till att minimera och kontrollera luftvirvlarna som annars kan leda till tappad lyftkraft och stallning allt för tidigt - vilket i sin tur skulle leda till en mycket hårdare och allt för vansklig landning.

Tranornas "stjärtplym" är ju egentligen de förlängda inre vingtäckarna som här syns ganska tydligt.

Lugn och kontrollerad landning.

Partnern såg ut att vara orolig för is på landningsbanan.

Vet inte om den ena har en liten skada. Noterade fläcken som påminner om blod först när jag såg bilderna i datorn. Noterade i alla fall inte att den skulle ha rört sig onormalt.

Det var ständig trafik av tranor och ett högljutt trumpetande varje gång någon passerade ovanför dem som befann sig inne i viken.