Objektivtest

Ett långt och bildtungt inlägg...

Ett av mina intressen kring fotograferandet är själva utrustningen. Det handlar då om att hitta alternativ till färdiga och självklara svar där man köper prylarna för ett spikat pris. Jag experimenterar således en hel del med olika lösningar vilka inte bör kosta för mycket men ändå teoretiskt ge möjlighet till någon form av kvalitet. Kvaliteten kommer kanske inte genast men efter lite trixande och kännedom om grejerna så brukar det bli bättre. Varför göra något enkelt för sig?

Som tidigare nämnts kom kom jag för en tid sedan över en äldre telezoom. Det handlar alltså om ett Canon FD 150-600 5.6 L. Modellen är tillverkades mellan 1982 och 92. Särskilt vanligt är det inte och en hel del av dem har modifierats om för filmkameror av olika slag. Det har bl.a. varit en favorit bland flera naturfilmare. Mitt exemplar är tillverkat 1987 och är i finfint skick. 

Canons gamla FD-system är inte kompatibelt med EOS-kamerorna så en adapter krävs. Problemet är att avståndet mellan objektivfattning och sensorplanet är större på EOS-kamerorna än vad det var på FD (filmplan på den tiden). Med en adapter ökas avståndet ytterligare. Canon hade en egen adapter med korrigerande linser som dessutom fungerade som en 1.26X-konverter. Den lär vara bra men är lite svår att hitta och relativt dyr. Det finns en uppsjö av billiga linsförsedda adaptrar på ebay men dem vill jag inte ta i med tång för även om man jagar billiga lösningar får kvaliteten inte bli allt för lidande. Linsförsedda adaptrar tar bort ljus (Canons tar 2/3-steg) och riskerar försämra skärpan - speciellt de av sämre kvalitet. Linslösa adaptrar korrigerar inte optiken och man går miste om fokus i oändligheten men försämrar heller inte ljusinsläppet.

På Canons gamla supertelen kunde man fokusera en aning "bortom oändligheten" för att kompensera en "förkortning" av fokus ifall objektivet användes i kyla. Den "bortom oändligheten" är räddningen för vissa av objektiven i kombination med EOS-systemet. En kanadensisk entusiast - Ed Mika - har börjat tillverka specialadaptrar och för mitt 150-600 införskaffades en adapter som endast adderar 0,5 mm. Jag får fokus i oändligheten på 600 mm men redan på 500 mm är det stop någonstans vid 50-70 m. 300 mm ger väl fokus ännu på 25 meter och vid 150 är gränsen bara 5-6 meter. Med andra ord är objektivet närmast obrukbart på korta brännvidder men det är ändå för de stora brännvidderna jag skaffade det. Dessutom kan det ännu gå att justera ett par detaljer i objektivet för att bättra på problemet.

Objektivet i sig är oerhört trevligt. Det är visserligen bökigt och tungt men väl på stativet kommer det till sin rätt. Allt är givetvis manuellt. Zoom och fokus sker på ratten nere till vänster. Den förs fram och tillbaka för brännvidd och vrids för fokus. Själva fokuseringen känns riktigt hanterbar och naturlig.

Ett litet aber är dominoeffekten som uppstått. Jag är ju nu i behov av större kameraryggsäck och ett stadigare stativ med stadigare huvud - helst ett videohuvud.

Igår lekte jag en stund med de objektiv jag hade med mig ut till fågeltornet vid Bådan.

- EF-S 17-85 1:4-5.6 IS USM (Enklare allroundobjektiv)

- EF-S 70-300 1:4-5.6 IS USM (Telezoom i billigare ändan - ändå med bildstabilisator)

- EF 400 1:5.6 L (Gammalt, beprövat, något långsamt, bombsäkert och supersnabb AF)

- Och så det nämnda FD 150-600 1:5.6 L

Riktade objektiven mot en avbruten kvist på ca 5 meters avstånd. Bländare 8 och iso 800 på alla exponeringarna. @17 betyder alltså brännvidden. Där objektivens brännvidd lappar över varandra och är jämförbara har jag gjort uppförstoringar på 100% (borde vara korrekt storlek via bildvisningen).

Ingen bildbehandling har gjorts. Jag reserverar mig för eventuell rörelseoskärpa i bilderna med större brännvidd på FD-objektivet.
Observera också att kameran är en Canon 60D som ju har APS-C-sensor vilket ger en mindre bildyta eller en skenbart större brännvidd än fullformatssensorer. Med en fullformats-sensor skulle det alltså vara mera "omgivning", mera vidvinkel på bilderna nedan.

Uppenbarligen miss i fokuseringen här ovan. 100%-jämförelsen med 70-300 på 70mm (nedan) är därför inte rättvis.

200mm-jämförelsen mellan 70-300 (ovan) och 150-600 (nedan) visar rejäl skillnad. 70-300 brukar normalt anses vara ganska skarpt ännu vid 200mm. I en "normalt använd" bild är dock den här suddigheten fortfarande ganska försumbar i praktiken.

300mm. 70-300 (ovan) brukar sägas mjukna över 200mm. I praktiken är det kanske så att man då börjar notera suddigheten även i mindre uppförstoringar. Tycker mig i övrigt egentligen inte se någon markant försämring från 200 till 300. FD 150-600 (nedan) håller måttet fint.

EF 400 (ovan) och FD 150-600 (nedan) är väldigt lika. Möjligen att jag gillar det senares bokeh en aning mer men det är ju subjektivt. Tror förresten inte jag träffat exakt 400mm på FD. EF 400 är en aning varmare i ton.

Hugget som stucket med skärpan på 400mm. EF ovan och FD nedan. Möjligen att EF 400 ger ett uns fler smådetaljer. Då kvarstår frågan hur pass bra jag hittade fokus med FD.

Den gamla plåtlådan arbetar bra ända in i kaklet. Här kan säkert ännu mer skärpa hittas med hjälp av ett ännu stadigare stativ än det jag har och givetvis med andra inställningar/värden.