Rhyssella approximator bloggade jag om redan tidigare i år. Då var bilderna tagna med ett gammalt 200mm-objektiv (Canon FD 200 f4 Macro) och bjuder inte på så häva resultat.
Jag var en smula förvånad över att de här steklarna fortfarande flyger och är aktiva. Det är ju över en månad sedan de första bilderna togs. Måhända det ombytliga sommarvädret lett till lite utspridd kläckning, eller så har de generellt lång aktiv period. Jag vet inte.
De är inte kända som några besökare av blommor men ett antal honor har i fångenskap hållits levande i 41 dygn (medeltal) med hjälp av sockerlösning (se ref.).
Hur som helst. Här är en hel drös bilder av denna oerhört eleganta varelse. För insekter av den här storleken är mitt nya Laowa 100mm perfekt. Jag har på kort tid börjat gilla den där gluggen väldans mycket och den har snabbt blivit det objektiv som är på kameran medan de två övriga hänger med i väskan för situationerna då de kommer bättre till sin rätt - dvs. riktigt små småkryp (MP-E65) och stora kryp som enbart kan fotograferas på större avstånd (FD 200 f4 Macro). Men nog om kameraprylar och motsvarande tekniskt tjafs (även om det kan vara intressant för någon med fotograferingsambitioner).
Här är en hona i färd med att borra ner ovipositorn till någon Xiphydria-larv nere i den döda alen.
I motsats till exempelvis hornstekel (Urocerus gigas) som också borrar i trä, håller den här honan yttersta delen av äggläggningsrörets skyddshölje runt själva ovipositorn nära barken. Lite längre upp är höljets ("skidornas") två halvor separerade och går i en vid båge till bakkroppsspetsen. Det ska dock poängteras att R. approximator och Urocerus gigas är två helt olika typer av steklar. Men jämförelsen kan kanske ändå vara intressant på något plan.
I det här fallet är ovipositorn ett mycket mera delikat (smalare) verktyg.
Ägget är förmodligen deponerat och ovipositorn dras ut.
Skyddshöljet hålls hela tiden mot barken. Vartefter ovipositorn friläggs omsluts den successivt av de två skidorna.
Det ser ju onekligen en aning ansträngande ut.
En liten al med ca 8 cm diameter i ögonhöjd var av stort intresse för Rhyssellorna. Stammen var föremål för intensiv antennverksamhet. Det är en märklig tanke att steklarna faktiskt så exakt kan lokalisera en värdlarv som befinner sig kanske 15-20 mm nere i veden. Dels ska stekelhonan ha koll på att det inte är någon annan vedlevande larv än den som hennes egen art är anpassad till att leva på. Sedan brukar parasitsteklar också kunna avgöra om det potentiella offret redan är parasiterat. Huruvida dessa vedborrande parasitsteklar kan avgöra sådant redan innan de börjar köra ner ovipositorn vet jag inte.
Möjligen kan hon avgöra det först när ovipositorn möter larven. Ovipositorspetsen är försedd med en rad olika känselorgan som detekterar kemiska signaler - typ lukt. I det hänseendet är äggläggningsröret ungefär som en antenn i bakändan.
Här har två R. approximator-honor fattat tycke för en begränsad yta av alstammen. Möjligen blev de störda av varandra eller av kamerablixten. Båda avbröt proceduren.
Så snart den mindre honan avlägsnat sig började den större om på nytt. Det ser ut som om ovipositorn får ett visst stöd av bakkroppen och bakbenen.
De här träborrarna arbetar inte riktigt på samma sätt i själva borrandet som hornstekeln i länken ovan. Det är inget sidledes vickande med kroppen. I stället är det mer sublima rörelser med de tre längsgående skenorna som ovipositorn består av. Principen är ändå i stort sett den samma som för hornstekeln. Skenorna skjuts fram och tillbaka i förhållande till varandra varpå ett antal tänder i spetsen ser till att ta spjärn och mata fram ovipositorn i veden.
Hon avbröt igen. Närgången kamera är kanske ingen höjdare när man vill koncentrera sig på precisionsarbete - för att nu göra ett helt irrelevant förmänskligande av stekeln.
Storleken på honorna varierar. Det syns ju tydligt i en av bilderna högre upp. Den här - den större av de två - har en kroppslängd på ca 18 mm och ovipositorn är ungefär tre millimeter längre.
Stekelns storlek påverkas av värdlarvens storlek. Släktingen Rhyssa persuasoria, som parasiterar på stor hornstekel (Urocerus gigas), väljer helst så gamla och stora hornstekellarver som möjligt. De kan även parasitera på redan förpuppade hornsteklar. Rhyssella approximators värdar (Xiphydria-arter) lever två år som larv och man får förmoda att äggläggningen sker på de larver som börjar vara färdiga att förpuppa sig och som därmed ska kläckas kommande säsong.
R. approximator-honan ger Xiphydria-larven ett stick så att den förlamas. Sedan deponeras ägget som kläcks inom kort. I första larvstadiet har R. approximator-larven käkar med vilka den kan "gräva sig fram" till offrets mer näringsrika delar. Där stannar den, ombildar huvudet och äter. Övervintrandet sker som larv och den förpuppas på våren. Kokongen är vävd i offrets gnagda gång.
Steklar i underfamiljen Rhyssinae (dit R. approximator hör) har som fullbildade relativt skarpa käkar som behövs när de ska gnaga sig ut ur veden.
I Finland har vi totalt sju arter fördelade på tre släkten (Rhyssa, Rhyssella och Megarhyssa) i underfamiljen Rhyssinae. De två vanligaste är de som redan nämnts i det här inlägget. Om ett par år får jag se om veden som den stora hornstekeln lagt ägg i måhända kan locka Rhyssa persuasoria till trädgården. Arten dras primärt till doften från den svamp som hornstekeln sprider till veden samtidigt med äggläggningen.
Referens:
Gavin R. Broad, Mark R. Shaw & Michael G. Fitton
Handbooks for the Identification of British Insects. Vol 7 Part 12
Bådaviken verkar att vara ett riktigt eldorado för den som vill hitta spännande småkryp. Vilka bilder du tagit på dessa eleganta varelser, helt otroligt!
SvaraRadera