Helgskalbagge nr. 6. Skogsfrö

Helgens femte och sista jordlöpare var den här skogsfrölöparen - Harpalus laevipes.

Den är ungefär 9 mm och likt övriga arter i släktet Harpalus relativt kraftig. Speciellt huvudet och käkarna har stadga på bredden.

Verkar föredra skog men nämns även i samband med steniga miljöer. Bildens bagge från förna med kvisthack. Framvaskad samtidigt som skogssvartlöparen i förra inlägget.

Helgskalbagge nr. 5. Skogssvart

Åtta millimeter vackert metallglänsande jordlöpare med svarta och röda ben. Vet inte hur det riktigt ligger till med den där glansen. En del tycks vara nästan helsvarta. Måhända det huvudsakligen har med ljusförhållanden att göra.

Arten är Skogssvartlöpare - Pterostichus oblongopunctatus. Verkar föredra den naturtyp som namnet antyder.

Helgskalbagge nr. 4. Brynsvart

För att den här bloggen åtminstone tillfälligt ska vara en gnutta modern (åtminstone 2016 och inte 1916) så skriver jag härmed att vi nu notchar upp det pågående jordlöparspåret rejält. Jag kommer dock inte att pitcha något. Inte än i alla fall.

Med förra inlägget introducerades Pterostichus-släktet och här fortsätter det med en än mer genomtypisk jordlöpare - om mina förutfattade meningar tillåts uttrycka sig.

Nu talar vi inte längre om småpotatis på knappa 1 cm, utan om sådana som uppnår den dubbla längden och som verkligen märks när man efter flera veckor flyttar den där hinken med en illaluktande soppa av ruttnande ogräs i regnvatten. Då vevar brynsvartlöparna - Pterostichus niger - igång sina långa ben och ränner iväg under något annat man lämnat kvar på gräsmattan. 

Förresten kan man ju syna det där vattnet med ogräset lite noggrannare. Är det tillräckligt äckligt kan man ju hitta råttsvanslarver där - dvs. larver av blomflugorna i bl.a. Eristalis-släktet.

Här är två brynsvartlöpare jag dokumenterade 27.4. Den andra (de två sista bilderna) var ca 18 mm medan den första var ca 15-16 mm. Arten är väldigt allmän.

Helgskalbagge nr. 3. Lundsvart

Jämfört med ängskornlöparen i föregående inlägg är väl denna löpare lite mera så som man normalt tänker sig jordlöparna till formen. Relativt "slank" och sportig på något sätt. Släktet Pterostichus är måhända något av den arketypiska jordlöparen - åtminstone i min occipitallob.

Kan du tänka dig? Det här är ju också faktiskt en Pterostichus-löpare. Den är knappt sju millimetrar lång och lystrar till namnet lundsvartlöpare. Vill man slänga sig med vetenskapliga namn - och det vill man - så kommer den om man ropar Pterostichus strenuus. 

Föga förvånande är det en vanlig art som hittas under stenar, under löv i förnan, under trallar, under grenar på marken, under spångar, under kvarglömda trädgårdsredskap... ja under vad som helst som finns där ute i de olika miljötyper lundsvartlöparen gillar. Det är i alla fall det intrycket man får när man läser lite om denna skalbagge. Odlingslandskap och trädgårdar verkar dock vara favorittillhåll - om man ska göra en kort lista.

Eftersom jag haft så otroligt dålig fokus på jordlöparna kan jag ännu inte hänvisa till egna erfarenheter. Utgår från att den är vanlig här på Utgångspunkten

Helgskalbagge nr. 2. Ängskorn

Jordlöparfamiljen (Carabidae) har jag inte ägnat mycket tid åt. Det är hur konstigt som helst. Familjen är talrik och inbegriper många arter man stöter på till vardags även om man så bara pekar det minsta lilla på förnan. 

Det är således kanske läge för mig att göra något åt saken. Skulle man råka samla på artkryss är det ju dessutom en hållbar och god plan. Visserligen är inte alla jordlöpare helt enkla att arta, men de är i alla fall betydligt mindre trixiga än dessa horder av småsteklar och annat knytt jag tenderar fastna för.

Eftersom jordlöparna är en vit fläck i min hjärna har jag fått experthjälp med artningen av denna och efterföljande exemplar.

Här har vi åtta millimeter jordlöpare i släktet Amara. Arten sägs vara A. communis - ängskornlöpare.

En allmän art som verkar vara relativt flexibel med var den huserar. Ängsmark, skog och fuktmark nämns som normala tillhåll.

Note to my self: Försök se till att städa motivet åtminstone en aning i samband med fotografering.

Helgskalbagge nr. 1. T. chrysomelinus

Först ut, i en serie inlägg med skalbaggar framvaskade 27-28.4, är denna vackra och dammiga kortvinge.

Den kommer ur sållning av förna, är 4 mm lång och torde vara arten Tachyporus chrysomelinus.

Inte helt hundra, men en brackstekel i alla fall

22.4 hittades den här i ett buskage.

Det är årets första stekel för min del. Det är dock snarare ett tecken på mitt bristfälliga letande än något annat.

Familjen är Braconidae - bracksteklar. Underfamiljen torde vara Doryctinae men jag är inte helt hundra på det.

Doryctinae är en stor och krånglig underfamilj. Jag har ingen aning om var man borde börja leta för att komma längre med artningen. Några allvarliga försök gör jag inte.

Kroppslängden på denna hona är ca 4 mm.

Edit: Nya bud. Det skulle kunna röra sig om släktet Blacus (underfam. Brachistinae).

Skuggmatt

Aningen mörkmuskiga bilder på en vanlig spindel som jag ändå inte tidigare fått framför kameran.

Tenuiphantes är ett släkte med några arter som förr eller senare påträffas ifall man söker spindlar. Jag var högst osäker på arttillhörighet med den här och sökte hjälp på traven. Svaret är T. alacris - skuggmattvävare.

Även en mörkare Tenuiphantes dök upp i samma "grenbankning". Dokumentationen av den här blev lite misslyckad vad dorsala bilder anbelangar. Skulle gissa att det är samma art som föregående.

Edit 28.4: Bör revidera informationen. Hittade ett förbisett fotografi med bättre bildvinkel på den andra spindeln. Fotografiet är mestadels suddigt men bakkroppens teckning syns bättre. Tipset från expertisen säger att det snarare rör sig om någon annan art i släktet. Troligen T. mengei eller kanske T. tenebricola. Även T. flavipes nämndes men den torde inte vara funnen i Finland och kan kanske därmed avskrivas. Borde förstås ha kört dem en vända genom epigynkontrollen - araknoskopet - men det var för långt borta och insamling var inte heller riktigt möjlig. I bland ställer man till det för sig. T. mengei och T. tenebricola är funna i hela landet och kan väl sägas vara dussinspindlar. Trots det har jag tidigare inte påträffat någondera. Det finns alltså många spindlar. 

Den här får stanna som Tenuiphantes sp.

Bör väl också i det här fallet nämna något om den där "grenbankningen". Det var nämligen inte vilken simpel gren som helst i det här fallet, utan en stor och tät härva av slingerväxtvindor i en buske. På denna härva fanns  rejäla ansamlingar av löv som låg och förmultnade. Detta nämnt ifall du frågar dig vad några Tenuiphantesar gör uppe bland grenar när de egentligen vill vara på marken.

Nytt försök på Gelis

För en dryg vecka sedan brottades jag med trilskande fotomodell i form av en kokongparasitstekel ur släktet Gelis. Senaste söndag (22.4) fick jag ännu en - troligen en artfrände - när jag sållade bland döda växtdelar på en bänk.

Gelis-steklarnas parasitoida värv är, beroende på arttillhörighet, inriktat på antingen insektprepuppor eller spindelägg. 

Det är lite halvdumt att gissa, men den här (och den förra) ser i mina ögon ut som något som kan passa in bland de (åtminstone för mig) trixiga arterna G. rufogaster, G. bicolor, eller G. viduus. Hos många småkryp där artrikedomen är stor och skillnaderna små och taxonomin inte är helt och hållet utredd, blir det ibland aktuellt att bara tillskriva vissa individer en viss artgrupp. Dvs. en del arter bilder någon form av gruppkomplex där det i vissa fall är svårt att med bestämdhet säga bu eller bä om en funnen individ. Är man osäker kan man förstås också skriva cf. (confer) mellan släktnamn och artnamn. Typ Gelis cf. viduus. Men det förutsätter förstås att man i alla fall är säker på att det inte rör sig om någon annan art. Är man osäker blir det Gelis sp. - som i det här fallet.

Även den här rackaren var dålig på samarbete och allt bildmaterial tenderade bli allt annat än informativt ur dokumentationssynpunkt.

Bakhuvudet

En liten klassiker i ett någorlunda snävt intresseområde: Nej, det här är inte framändan.

Det lustiga ansiktet sitter i bakändan av en larv. Dess riktiga huvud syns inte riktigt i bilden ovan eftersom larven är en aning blyg. Av någon obegriplig anledning blev det inte av att försöka få någon bild av det där indragna huvudet. Jag tror att jag får leta reda på en ny larv och fixa den bilden någon kommande dag. Finns trots allt goda chanser att vaska fram fler bland markens alla förmultnande blad. Ett ovanligt fynd är det inte fråga om.

Larven ska bli - nej det är förstås egentligen redan - en harkrank. Art eller släkte vågar jag inte gissa på. Bakändan på harkrankslarver består bland annat av spiraklerna (andningshålen) och många av arterna har diverse utväxter av olika slag. Den fotograferade larven är ungefär 10 mm lång i det på bilden "ihopdragna" tillståndet.

Cyanidmördare

Polydesmus denticulatus - taggplattfoting - hittar man bland multnande löv på marken. Hade två stycken framför näsan här om dagen (sö 22.4). En av dem förvarade jag i ett insamlingsrör några minuter före fotograferingen. Efteråt är det kanske skäl att låta det röret ligga utan kork en tid för att skydda efterföljande tillfälligt förvarade småkryp. De här mångfotingarna utsöndrar nämligen cyanid när de blir stressade. Vet inte hur länge giftet eventuellt "lever kvar" i röret, men för att vara på säkra sidan lades det åt sidan och får vädra ur innan det åter tas i bruk.

Mer om plattfotingarna i det här inlägget från hösten 2016.

Barrsäckar är vanliga

Clubiona subsultans - barrsäckspindel - är ständigt återkommande när man rotar i trädgårdens förna. Därför tenderar den också återkomma här på Utgångspunkten. 

En av de få säckspindlarna som är möjliga att arta utan värre åthävor. Den mörka mittranden på bakkroppen avslöjar arttillhörigheten.

Tillvaratagen markis med bihang

Neriene montana - markisspindel - är vanlig. När jag 16.4 kollade diverse buskage i trädgården dök föga förvånande ett antal sådana upp.

En av dem har jag tagit vara på. Den har en för spindeln oönskad och en för mig önskad fripassagerare. Får försöka hålla markisen vid liv tills stekellarven är klar att avsluta parasiterandet.

Här är mera i samma ämne.

Vårpigg Gelis

Med en kroppslängd på knappt två millimeter och aktivitet på gränsen till hyper trots få plusgrader, blev dokumentationen av denna lilla brokparasitstekel ett nästan övermäktigt projekt.

Hela en stycken halvskarp bild fick jag ihop. Tyvärr lyckades stekeln plötsligt flyga sin kos och var spårlöst borta. Exakt hur det gick till vet jag inte. Det är ju inte så att hon har vingar precis.

Många Gelis-arter är vinglösa - i alla fall honorna. Vilken art det rör sig om vågar jag inte ens gissa. Dessa steklar är ganska vanliga men på grund av sin storlek är de förstås förbisedda. Det har gått nästan tre år sedan jag senast hade en framför kameran. 

Hon skakades fram ur en rododendron (där många småkryp tycks övervintra) här i trädgården 16.4.

Tidig och smal

Jag ligger lite efter i rapporteringen. Senaste tiden har jag kommit igång aningen bättre med de små utflykterna och eftersökningarna av liv. Själva bloggandet har dock inte hunnit med alla gånger.

8.4 låg snön ännu djup i skogen. Här har vi en vecklare som vandrade omkring på snön. Den fick komma med hem för närmare inspektion.

Har jag tolkat mina referenser korrekt ska det här vara en Epinotia crenana. Det är en vecklare som är ganska variabel i sin teckning. Visserligen är väl fläckar och allt sådant i stort sett alltid på samma plats, men de enskilda färgtonerna varierar både i nyans och i kontrast till varandra. Den ljusa teckningen på vingarnas tycks också variera i storlek och ljushet.

Vecket längs vingarna torde vara en give away för arten i fråga. Smal videvecklare - som den heter på svenska - har ett vingspann på ca 14 mm och är vanlig nästan överallt. Arten är också aktiv väldigt tidigt under året - vilket alltså är en förutsättning för att den skulle krypa omkring på snön då när jag hittade den.

Kvistbaldakin

Förra inlägget handlade om en spindel som är dussinart både ute i skogens granar och numera även i den här bloggen.

Här är en spindel som är dussinart ute i skogen men som ännu inte varit synlig på Utgångspunkten. Det är lite lustigt men vissa högst vanliga djurarter tar god tid på sig innan de äntrar dessa sidor.

8.4 plockade jag dessa kvistbaldakinspindlar - Neriene peltata - från ett antal tallar i skogen utanför stan. Egentligen ska de kunna hittas i allehanda buskage och i trädens lägre grenverk. Men vid tiden för insamlandet är det ju inte mycket bevänt med annan skyddande växtlighet än barrträd. Man får väl misstänka att tallarna till stora delar varit deras vinterviste. Intressant ändå att jag ingen kom ur någon gran.

Tre stycken fick följa med hem för lite fotografering.

Egentligen kunde jag förstås har fotograferat dem på tallkvistar för lite "autenticitet", men jag glömde ta med en sådan till själva fotosessionen och orkade inte bemöda mig om att hämta några. Närmaste lämpliga tall är inte bekvämt nära nog.

Fotograferandet handlade också om att testa en del praktiska grejer och några visuella resultat. Därmed låg fokus på annat än tallkvistar. 

Neriene peltata är vanlig i hela landet utom längst i norr. De blir uppemot fem millimeter långa men de fotograferade exemplaren är mindre och har några öms kvar till vuxen ålder.

Förväxlingsrisk är väl främst med några Linyphia-arter och med någon av de övriga Neriene-arterna. Möjligen även med Pityohyphantes phrygianus. Dessa spindlar har även en viss variabilitet i färgton och kontraster men grundmönster och kombinationer mellan benens randighet (eller brist på sådan) samt teckning på prosoma (framkropp) och bakkropp är gör ändå oftast att det inte brukar vara några bekymmer.

Standardresultat ur gran

Jag tillåter mig mig vara så glad åt att småkrypen plötsligt dyker upp efter en lång vinter att jag kan lägga upp ännu en granbaldakinspindel - Pityohyphantes phrygianus - på kort tid.

Söndagen 8.4 gjorde jag en skogsrunda och skakade grenar. 

Ur de granar jag angrep kom enbart just granbaldakinspindlar.

Jag plockade på mig totalt tre stycken och av dem bl.a. dessa två ännu ej fullvuxna hanar. En sjubent hane syns i de två första bilderna och den andra hanen följaktligen i de tre resterande.