Talltitor i tall

Old news. Man skulle ju kunna tänka sig att en blogg blir lite som en dagbok och återberättar dagsfärska händelser. Redaktionen ansvarig för den här bloggen är dock inte alltid den mest alerta och det här inlägget är baserat på bilder tagna söndagen 25.3.

Det hade kommit snö då. Temperaturen var låg från morgonen men solen fixar ju till sådana saker mitt på dagen den här tiden på året. Mycket mer än någon enstaka minusgrad var det inte medan jag gjorde en kort skogsrunda för att kolla fågelläget.

En primär förhoppning var att möta tofsmes och eventuellt också någon närgången sådan. Det blev dock inget av det och jag fick nöja mig med några mindre närgångna släktingar. Gott så. Jag kan mycket väl ladda batterier med hjälp av talltitor 15 meter upp i tallarna.

Blåmesar och kungsfåglar drog också förbi samtidigt som talltitorna. Några publiceringslämpliga bilder av dem blev det inte. 

Liten gårdsmatningsrapport

Sedan gårdskrysset har det inte varit så stora förändringar i artsammansättningen bland fågelgästerna.

Grönfinkarna har hållit sig kvar. Samma gäller domherrarna samt förstås mesarna (talgmes & blåmes) och pilfink vilka ju häckar i kvarteret.

Gulsparvarna har ökat en smula i antal och är nu ofta ca 15 stycken snarare än den handfull som dök upp i januari.

Kajorna har inlett bobygge. De knackar och hackar lite är och var i stugan. Givetvis förser de sig vid matningen ett antal gånger per dag.

Gulsparvarna kanske blir fler vid gårdsmatningen vartefter vintern lider mot vår. Men i övrigt är den här arten aningen illa ute numera. Visserligen är de fortfarande talrika men populationerna minskar stadigt i Europa - och antagligen i hela dess utbredningsområde. Fågelfaunan i Europa är överlag under oerhört hårt tryck. Nyligen kom rapporter om hur t.ex. sånglärkan i Sverige minskat med ca 75% sedan 70-talets mitt. Orsakerna till fåglarnas generella nedgång är flera. Habitatförluster genom fragmentering, torrläggningar i kombination med miljögifter inom jordbruket sliter hårt på populationerna. Samma orsaker minskar biomassan av småkryp och det resulterar förstås samtidigt till minskad mängd mat åt fåglarna. Även fröätarna föder upp sina ungar med småkryp.

Jag hyser en allt större uppgivenhet inför ointresset och oviljan att försöka bryta dessa mönster.

Ett litet gäng bofinkar har hållit ut hela vintern. Ofta är det två stycken som syns samtidigt. Vet dock inte om det är samma individer.

Turkduvorna sviker oss inte. Kvarterets par är oftast i den omedelbara närheten och visar upp sina sköna färgnyanser.

En björktrast huserade också på gården under gårdskrysset, men några dagar senare försvann den - eller de. Här om dagen mötte jag dock en som glupskt slukade kvarhängande hagtornsbär.

Det är kallt än och björktrastarna får garanterat slita ont ännu ett antal långa och svåra veckor. 

Ut till "Punkten"

Hej och hå... ännu en knackig bild på småfågel högt uppe i en tallkrona (se de två föregående inläggen). 

I dag hade jag uppdrag vid "Punkten" som är en rastplats med takförsedd grillplats ute längs motions-/skid-spåret i Nykarleby. Jag skulle dit för att starta upp en liten brasa så att en efterföljande grupp skulle få grillglöd lämpligt till sin ankomst.

På väg dit träffade jag på ett litet gäng kungsfåglar som ägnade sig åt matsök uppe i tallarna. Det är onekligen tufft av dessa småttingar att fixa kalla vintrar. Nu har vi ju haft ett par veckor med temperaturer ner under minus tjugo grader på nätterna. Antagligen riskerar det sätta sina spår bland kungsfåglarna som får lov att vara ordentligt aktiva i sitt födosök. De har t.ex. inte samma strategier som småmesarna med matförråd och bredare födosortiment. Kungsfåglarna är ju utpräglade småkrypsätare och behöver vara ihärdiga i jakten på övervintrande spindlar och insekter. Nu är ändå dagarna längre och kungsfåglarna kan utnyttja mera tid av dygnet för detta födosök så att dagens samlade energi räcker till för dygnets mörka timmar.

Dödligheten har bland de övervintrande här i Finland beräknats vara kring 70% (Hildén 1982), men är under svåra vintrar förstås högre. Det är dock inte någon dans på rosor för de individer som flyttar heller. Kungsfåglarna är snabba att reproducera sig och kan kompensera år då dödligheten varit hög. Vid enstaka tillfällen kan kungsfåglarna besöka vintermatningar och plockar då främst i sig rent fett i form av talg eller fläsksvål. Smulor av skalade frön lär också slinka ner.

Angående bilden ovan så var det den enda exponeringen där en fågel kunde skymtas. Givetvis valde kungsfåglarna att vara på andra sidan kvistarna och grenarna.

En mindre spektakulär vintersmåfågel är förstås domherren. Tvärtom är det väl snarast så att man förknippar dessa fåglar med just vintern. Nu hörs de i trädtopparna med sina enkla strofer. Även honorna sjunger och på bilden ovan är det ju exakt precis en hona som är i färd med sin sång.

Bredvid den stig jag tog i dag fanns detta spår. Fågeln har kommit från höger, dykt ner i snön, kanske kikat upp, sedan dykt vidare för att slutligen flyga upp ur hålet till vänster. Av storleken på spåren att döma säger jag järpe framom orre.

Ut till Kackurdunten

I dag var det dags för en vända till Kackurdunten. Jag gick västra sidan av vandringsleden ut en bit förbi Kackurdunten och sedan tillbaka samma väg. Förra året lade jag också upp ett inlägg med samma rutt. I det inlägget finns en karta av vandringsleden.

Småttingarna är aktiva.

Väldigt aktiva. Verkar vara relativt gott om dem den här vintern.

Det skulle ju kunna borga för bl.a. ugglorna den kommande säsongen. Snart åker förresten de lokala naturföreningarna ut på ugglesafari (eller ugglelyssning) och då är det bara att hänga på för den intresserade.

Vet inte hur det är ställt med ugglorna i skogarna runt Kackurdunten. Har aldrig rört mig där i de tiderna då man ska kunna höra dem.

I förra inlägget hostade jag fram två dassiga bilder på talltita...

... Nej egentligen var det två dassiga bilder där en talltita skymtas i en talltopp.

I dag gör jag samma sak, men nu med svartmes i stället. Det är ju en mes som jag inte plockat in på den här bloggen tidigare. Om talltitan är en art som av någon anledning minskar i antal (i hela Norden) så tycks svartmesen ha blivit aningen vanligare den senaste tiden. Svartmesen verkar också sakteliga expandera sitt utbredningsområde norrut.  

I bilden nedan visar den sin karakteristiska vita nackfläck. Egentligen är de väl generellt mest pigga på granfrön men tallfrön går också alldeles utmärkt. Jämfört med de andra små mesarna har svartmesen en något spensligare och aningen längre näbb som förstås är prima verktyg när fröna ska hämtas ur kottarna.