lördag 12 augusti 2017

Skarvdebatten. Del 10 - Österbottningars naturhat?

Here we go again...

BirdLife Finlands verksamhetsledare har luftat sin synpunkt om att det i Österbotten verkar vara fel på inställningen till djur och natur. Uttalandet triggas av den nyligen upphängda skarven och backas upp av ett påstående om att det i Österbotten sker fler naturskyddsbrott än på annat håll i landet. Några siffror på sådan statistik kan jag för tillfället inte hitta - men statstiken finns säkert någonstans och kan då bekräfta eller falsifiera påståendet.

Den här gången ska jag inte kopiera in metervis av skärmdumpar från facebook, men jag lovar. Det har inte lugnat ner sig och hat-uttrycken duggar tätare än tidigare.

I dagens Vbl skriver en krönikör om händelsen och ställer den i ljuset av civil olydnad. Jag anser att krönikören missar en viktig poäng angående det aktuella fallet. I definitionerna för civil olydnad ingår att lagbrottet sker öppet, att man inte gör skada samt att man står upp för sina handlingar. I det aktuella fallet är det ju extremt klent på de punkterna. Som sagt... det är långt till Rosa Parks i bussen och det påminner istället mera KKK's "civila olydnad" med misshandel, lynchningar och "ingen som vet något" bakom hat-skanderandet.

Så om det aktuella skarv-fallet ska betecknas som civil olydnad, bör den skyldige träda fram, ta sitt straff och stå upp för det som gjorts samt för hur det gjorts. Annars är allt bara plump feghet.



Åh himmel ändå! Det finns ju tusentals och åter tusentals skarvar. Vad är dealen med en (1 st) skjuten liksom?

Dealen är symbolhandlingen och medföljande fackel-/högaffel-tåg med hat - och då tänker jag i första hand inte på hatet mot fåglarna, utan mot de personer som inte ser skäl att minska skarvpopulationen. Den arga mobben eventuella handlingar riskerar föda varandra och därmed eskalerar problematiken. Klassiskt sätt för en grupp att egga sig själv till tokigheter och dåliga beslut. Det syns bl.a. tydligt i avhumaniseringen av "motståndarsidans" människor - miljömuppar, gröntalibaner, balkongiologer, osv. Eftersom det är svårt att spänna upp (hänga?) en människa i en skylt är det bättre att byta ut människan mot en "miljömupp". Blir så mycket lättare att tänka tanken och faktiskt skriva ut den i ett kommentarsfält då.

Miljömyndigheterna anser på basen av rådande forskning att skarvarna inte är ett hot mot miljön och lokalfaunan. Skarven hotar inte andra fågelarter och deras "nedsmutning" - skit - är inte ett ekologiskt bekymmer. Skit är skit och alla arter skiter - så även de fiskar skarvarna äter och som följaktligen inte längre skiter. Det är lätt att stadfästa faktumet att skarvarna så långt inte utgör något ekologiskt hot mot den delen av miljön.

Frågetecknet - den mer oklara biten - är förstås deras inverkan på fiskbestånden. Här finns det divergerande uppgifter. Forskningen är lite halvspretig. Detta beror sannolikt på att predation är en ytterst komplex ekologisk process. När skarvarna äter - vilka fiskar de än äter - kommer de att äta någon fisk som skulle äta något annat i vattnet. Detta "något annat" kan vara växtplankton, djurplankton, bottendjur, andra fiskars rom, andra fiskar eller t.o.m. artfränder. Om en skarv äter en fisk som äter något annat (välj själv) påverkas en lång kedja eftersom varje byte i sig påverkar en annan del av kedjan. Påverkan sker förstås i kedjans båda riktningar. 

Exakt hur den kedjan (eller egentligen "nätet") ser ut, fungerar och påverkas är synnerligen svårt att sia om innan det undersökts ordentligt. Många sådana undersökningar på olika håll vittnar de facto om att en del predation faktiskt ökar de huvudsakliga bytenas mängd. Det låter galet skumt, men i ekologiska näringskedjor är den mest simpla logiken inte alltid svaret. Det bör tilläggas att ett sådant ekologiskt resultat nödvändigtvis inte är förenligt med skarvens  närvaro, men huvudpoängen är att skeenden som dessa är oerhört komplexa och svåra få grepp om utan vettiga undersökningar. Att skjuta först och fråga sedan - eller att skjuta och aldrig fråga - är inte förenligt med hållbar naturvård.

I detta nu bråkas det om hur abborrbeståndet ser ut. Har mängden ökat eller minskat?
Är det t.o.m. oförändrat? Fångsterna har totalt sett ökat något (eller hållits ganska konstanta) men ansträngningarna att få upp dem (fångsterna) sägs också ha ökat. Ställvis har abborrarna bevisligen minskat - antingen ätna eller flyttat. Skarvens inverkan på t.ex. just abborre är med andra ord allt annat än otvetydigt klarlagd än så länge.

Mobben som propagerar för skarv-eliminering vill ta det säkra före det osäkra. Vi och miljön har klarat oss alldeles lysande utan skarvar tidigare. Men det är exakt just precis i det resonemanget som jag uppfattar att BirdLife har en poäng i sin kritik. Lite utvecklat kan man nämligen säga att faunan behandlas som en "tjänst" eller en egendom vi har rätt att bruka som vi vill. Respekten för de organismer vi inte ser någon nytta med försvinner och vi tror oss kunna behandla dem därefter. Var dras gränserna för vad vi "klarar oss bra utan" och vem gör den definitionen? Vem tar besluten? Vem bestämmer hur natur ska se ut? Jag har ställt samma frågor i flera tidigare inlägg men frågorna kvarstår ju. 

Ordet "naturhat" slängs fram, men troligen handlar det snarare om brist på insikter kring vad natur egentligen är och hur den fungerar. Samma frågeställning dyker upp i samband med presumtiva skydd av diverse naturtyper. Ska flygekorren verkligen gå före människan? Är nu den där rödlistade skalbaggen så j*vla viktig? Exakt precis den typen av frågor visar på respektlöshet inför det som vi människor är otroligt beroende av - en fungerande och viril miljö med maximal biodiversitet. Så svar ja! Den där skalbaggen är j*vligt viktig.

Nu hör ju ovanstående fråga ihop med något som brukar kallas skarvens "hemortsrätt" här i Östersjön/Bottenviken. Fortfarande klänger sig Kina-spåret envist fast.  Förhoppningen är förstås att man kan betrakta skarvarna som illegala invandrare likt minkar och mårdhundar. Det skulle föranleda en mer rättfärdigad och okontroversiell kampanj gentemot fåglarna. Men, men... icke...

Mycket riktigt har storskarven (underarten Phalacrocorax carbo sinensis) expanderat norrut under de senaste decennierna. Så har även många andra arter - inte bara bland fåglarna. Den formen av expanderat utbredningsområde är inte jämförbart med inplanterade eller på annat sätt importerade växter och djur. Det går inte att jämföra med lupinens, jättelokans eller jättebalsaminens förmåga att tränga ut inhemska växter. Storskarven tränger inte bort en annan fågel, den tar inte någon annan fågels "plats" (nisch) i ekosystemet. 

Mobben behöver inte heller göra sig lustig över att polisundersökningen kostar "skattebetalarnas pengar". Den som skjutit skarven och hängt upp den har varit mycket medveten om att det är ett naturskyddsbrott och att polisen måste undersöka saken i den mån det gör sig möjligt. Med andra ord borde skulden för undersökningskostnaderna läggas på den skyldige oberoende hur "löjligt fall" man än anser det vara. Men resonemangsförmågan har tyvärr redan för länge sedan tappats bort i ryggmärgsreaktioner kryddade av förutfattade meningar, adrenalin och påföljande brist på sans.

Finns det ett naturhat i Österbotten? Mja, kanske inte hat. Men respektlöshet och likgiltighet vill jag med bestämdhet hävda existerar. Annars skulle inte fiskgjusar, måsar eller silltrutar skjutas, annars skulle inte hjortdjur tjuvskjutas från bil och [i vissa fall] lämnas skadskjutna, annars skulle inte fällor lämnas åt sitt öde med djur döende i vätskebrist (inkl. huskatter), annars skulle inte minkar eller rävar föras ut till skarvholmar där de kommer åt att ha ihjäl annat än bara skarvar, annars skulle man inte höra folk uttrycka tydligt hat mot rovfåglar eller rovdjur, annars skulle man inte uppvisa motstånd mot skydd av viktiga naturtyper (skog), annars skulle man inte ens uttala i positiva ordalag om upphängda skarvar.

Som vanligt är det skäl att förmedla att detta givetvis inte betyder att alla österbottningar ska dras över samma kam. Det kan mycket väl röra sig om den där klassiska högljudda minoriteten. Det tar jag inte ställning till och jag försöker hålla mig borta från förutfattade meningar så gott det går.

Om detta är specifikt för Österbotten är sedan en annan fråga. Det finns många rapporter om egenmäktigt förfarande från annat håll också. Varför inte denna aktuella nyhet som exempel
Beklagansvärt.



Ecological segregation and population structuring of the Cormorant Phalacrocorax carbo in Europe, in relation to the recent introgression of continental and marine subspecies
L. Marion and J.Le Gentil
Evolutionary Ecology (2006) 20:193-216
DOI 10.1007/s10682-005-5818-6

Phalacrocorax carbo sinensis in Europe - indigenous or introduced?
Marcus Beike
Ornis Fennica 91:48-56. 2014

Inte från Mittens rike: mellanskarvens europeiska historia
Henry Pihlström, Niclas Fritzén
OA Natur 2017. 28-54

Effects of Great Cormorant Predation of Fish Populations and Fishery
Henri Engström
Acta Universitatis Upsaliensis. Comprehensive Summaries of Uppsala Dissertations from the Faculty of Science and Technology 670. 39 pp Uppsala. 2001

Relationships between bird morphology and prey selection in two sympatric Great Cormorant Phalacrocorax carbo subspecies during winter
Frederic Fonteneau, Jean-Marc Paillisson & Loïc Marion
UMR CNRS Ecobio, Université de Rennes 1
Ibis (2009), doi: 10.1111/j.1474-919X.2009.00909.x

Fish Predation by the Great Cormorant (Phalacrocorax carbo sinensis)
Maria Boström
Faculty of Natural Resources and Agricultural Sciences Department of Aquatic Resources Uppsala
Licentiate Thesis, Swedish University Agricultural Sciences, Uppsala 2013
Aqua Licentiate Theses 2013:1

The History of Cormorant Fishing in Europe
Marcus Beike
Vogelwelt 133:1-21. 2012

The interaction between cormorants and wild fish populations
Maria Övergård
Sveriges lantbruksuniv., Acta Universitatis agriculturae Sueciae, 1652-6880 ; 2017:12


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar