tisdag 8 augusti 2017

Skarvdebatten. Del 9 - Hängd storskarv

Den här bloggen ska egentligen inte bara vara ett tjolahej-tjolahopp-jag-presenterar-en-massa-djur-på-löpande-band-trevligt-party. Givetvis ska det finnas plats för en del mer allvarliga betraktelser också. Några sådana finns ju redan ifall man gräver lite djupare i inläggsavlagringarna. Men texter kring specifika ämnen tar alltid lite mera tid att plita ihop och de tenderar dra ut på tiden. I detta nu finns t.ex. ett antal sådana halvfärdiga textutkast på lager, men de lär nog vänta på sig till hösten. Nu har det dock skett en liten grej som jag tycker jag kan hänga upp mig på (ehhehh...) och orda en smula om.

Senaste söndagskväll (eller natt) hade någon hängt upp en storskarv vid en vägskylt i Närpes - i Nämpnäs närmare bestämt. Vasabladet tog givetvis upp nyheten och artikeln publicerades även på deras fb-sida. 

Med tanke på den infekterade stämningen i skarvfrågan är det kanske inte helt överraskande att dylika barnsligt patetiska tilltag uppstår. Det är ju ingen hemlighet att samhället inhyser individer som tidvis släpper allt sunt förnuft och agerar med huvudet under armen. 

Att hänga upp en död skarv i en vägskylt är i första hand effektsökeri av gärningsmannen/männen. Ja, det är någon representant av det manliga könet som ordnat detta. Det vågar jag hävda utan särskilt stor tvekan. Man[nen] vill statuera något slags exempel och hämtar kanske inspiration från film eller liknande. Det här är hästhuvudet i The Godfather. Men nu har det inte gjorts i New Yorks organiserade kriminalitet (eller i filmvärlden) utan i ett Österbotten där det råder en allt starkare trots-mentalitet och där man börjar skönja samma typ av förakt gentemot bildning, media och forskning som i de USA-regioner vilka röstade fram den sittande amerikanska presidenten. Går vi så långt att vi faktiskt hyllar dumhet?

Det är kanske tufft - ja rentav meriterande - att agera med huvudet under armen. Agerandet belönas sedan i nätkommentarerna genom påhejande och lovord. Där uttalar sig även individer som tycker att man kunde gå längre, hänga upp fler skarvar, eller t.ex. några miljömuppar ("He sku hiengas tid i nager miljömuppar å så sku e va PERFEKT").

Byt ut ordet "miljömuppar" mot valfri annan beskrivning över personer som representerar någonting specifikt. Etnisk folkgrupp, en yrkeskår, pensionerade brandchefer, Malaxbor eller valfri annan kategori som man av någon anledning irriterar sig på - och nivån på "debatten" är plötsligt väldigt tydlig.

Samtidigt luftas den allt starkare myten om att myndigheterna på ett eller annat sätt försöker klämma åt skärgårdsbefolkningen så gott det går. Med andra ord verkar det som om den vanföreställningen de facto håller på att utvecklas till fullskalig konspirationsteori med paranoida drag. Simsalabim så är vi verkligen i total sanslöshet.

Österbottningen påstår sig vara en vän av natur. Österbottningen hävdar också att skarvmotståndet är ett resultat av den naturvänskapen. Vi Österbottningar värnar om vår miljö, om våra fiskar, om våra sjöfåglar, om vår vackra skärgård och så vidare. För att vara vänner av naturen verkar det trots allt inte vara så väl bevänt med respekten för vad natur är och vad den inbegriper. Vi tycks enbart vara vänner av den natur som fogar sig efter våra intressen. Om någonting i naturen inte sköter sig så är vi där och "rättar till" som om vi sitter inne med kunskapen om en "rätt natur" och en "fel natur". Det måste vara snäll och lydig natur - inte dum natur.

Vi pratar om "balans" i naturen. Vad är balans i naturen? Är det när någonting är statiskt? Är det när vi kan göra ett tillräckligt stort "uttag" ur naturen? Med andra ord - är det när vi kan jaga si eller så mycket? 

Människor som utför en symbolisk handling i stil med det som nu skett, saknar all form av respekt för sin omgivning. Han/de brister fullständigt i respekt för den natur han/de tror sig värna om. Jag tänker inte på den upphängda skarven som sådan. Det är symboliken i sig som förmedlar denna respektlöshet. Gärningsmannen/männen har symboliskt stadfäst sin egen brist på sans, respekt och omdöme. Dylika symboliska handlingar är starka signaler och utförandet - som komplement till att tänka själva tanken - kräver passage av en specifik mental tröskel. Lovordskören i kommentarerna faller ner i samma gungfly. Finns det möjlighet att alls lita på den typen av personer eller gör de bara som de vill i alla lägen?

Dylika tilltag kan aldrig ursäktas med att "någon annan" (i detta fall myndigheterna) drev mig till detta. "Någon annans" fel rättfärdigar inte ett eget illdåd. Det här är allt annat än kraftfull och konstruktiv civil olydnad, det här är så långt man kan komma från Rosa Parks i bussen.

Men jag ska kanske inte måla fan på väggen riktigt än. Det finns tack och lov några röster som fördömer tilltaget också. Det är starkt gjort när oförståndets ordskurar haglar som tätast i kommentarsfälten. När detta skrivs har uppföljning av nyheten precis kommit ut. Skarven i fråga har blivit skjuten och därmed verkar det vara ett mer planerat tilltag än om någon fått "snilleblixten" i samband med att en drunknad skarv råkade påträffas. Det blir kanske skäl att följa upp det här inlägget med ett till vartefter nyheterna rullar på. Åtminstone är debatten under den nya artikeln i full gång. Fortsatt huvudlöshet florerar.

Vasabladets fb-sida är offentlig. Jag har nu valt att ändå ta skärmdumpar och slänga upp dem här. Trots det offentliga innehållet tog jag ändå beslutet att täcka över namnen eftersom ingen av dem bett om att få figurera på just den här sidan.














Inga kommentarer:

Skicka en kommentar