Nattlampa 2017. Del 8 - Större rosenvecklare

Den obligatoriska Notocelia roborana - större rosenvecklare - passade förstås också på att stanna till vid den förföriskt lockande lampan. Brukar även fotografera arter som man ser relativt ofta. Olika färgvariationer - om än små - är alltid intressant som jämförelsematerial.

Nattlampa 2017. Del 7 - Vinkellövmätare

Inte första Idaea aversata på bloggen. Vinkellövmätare flyger under merparten av sommaren. De lever bl.a. på skräppor (Rumex) och maskrosor (Taraxacum). Vingspannet kan sträcka sig uppemot 34 mm.

Nattlampa 2017. Del 6 - Rönnbladsmott

I juli och augusti är rönnbladsmottet - Acrobasis advenella - aktivt. Vackert litet mott med förkärlek för trädet i dess namn. Går även på hagtornar (Crataegus). Vingspannet är 17-24 mm.

Nattlampa 2017. Del 5 - Spetsvinklad fältmätare

Med förra inlägget slog jag ett storslaget rekord. I juni 2014 matade jag in hisnande 51 inlägg på en månad. Genomhysteriskt bloggtempo liksom. Det var under ett år då jag totalt producerade ganska många inlägg. Därefter har takten bedarrat en smula och första halvan av det här året var kvar i den makliga inläggsfrekvensen. Men augusti har blivit en närmast hysterisk bloggeri-bloggera-månad och härmed är jag nu uppe i 53 inlägg. Gamla rekordet har fått däng. Champagnen är korkad och dopingkontrollanterna knackar på dörren.

Dessutom har jag sinnesnärvaro att göra mina rekordbrytande blogginlägg med lokala dussinkryp. Här odlas inte hybrisen med hjälp av för ändamålet sparade grejer om en snöleopard som dödar en stor jak-tjur. Allt presenterat i smaskiga knivskarpa storformatsfotografier. 

Nej, här kommer istället Dysstroma citrata fångad på bild för ett par veckor sedan när jag hade en nattlampa ute i trädgården. Eller blir det kanske hybris av detta trots allt?

Hur som helst... Spetsvinklad fältmätare har ett vingspann på 25-36 mm. De flyger i stort sett hela sommaren och är vanliga. Lever bl.a. på viden (Salix) och blåbär. En variabel fjäril med många olika färgvarianter. den här är överlag i den ljusare änden av skalan. Jämför t.ex. med den här. Fick lirka med kompositionen i dorsalbilden för att få med åtminstone en obeskuren vinge.

Jag har ännu en dag på mig - och fler inlägg i kö...

Nattlampa 2017. Del 4 - Grön malmätare

En annan vanlig nattlampsbesökarfamilj är mätarna (fam. Geometridae). Här har ett slitet exemplar av Pasiphila rectangulata - grön malmätare - stannat till på täckväven jag hade vid lampan.

Arten (larverna) lever bl.a. på aplar (Malus), hagtorn (Crataegus) och Prunus-arter. Vingbredden är 15-21 mm, men det här exemplaret var nog lite större eftersom fjärilen inte helt och hållet fick plats på sensorn (med MP-E65-glugg).

Nattlampa 2017. Del 3 - Gulanlupen björkknoppvecklare

Vecklare kommer gärna fladdrande när man tänt en lampa i nattmörkret när sensommaren börjar bjuda på sådant... nattmörker alltså.

Den här var svårbestämd och jag kom fram till fjärilen med det något långa namnet gulanlupen björkknoppvecklare mera på basen av att den arten var minst olik - snarare än mest lik. Tyckte på något sätt att det här exemplaret har färger och kontraster som inte kändes klockrena i jämförelse med den absoluta merparten av alla bilder jag kunde hitta på arten. Fick arten bekräftad efter en förfrågan.

Nattlampa 2017. Del 2 - Apelstävmal?

Inför små malar - eller rättare sagt artningen av dem - känner man sig tidvis ynkligt klen. Det finns ju billions and billions and billions and billions (för att citera en president) av dessa små, gråbrunspräckliga rackare. Har man dessutom varit så oprofessionell att man endast fått en bild i stil med denna, ja då blir det ännu mera vanskligt.

Jag kastar mig djärvt ut på tunn is och säger Gelechia rhombella - apelstävmal. Berätta gärna ifall jag misstagit mig.

Nattlampa 2017. Del 1 - Florslända

Här inleds en serie inlägg med möten "på lakanet" i samband med en nattlampa ute i trädgården.

Först ut är en florslända (fam. Hemerobiidae). Släktet torde vara Wesmaelius men arten vågar jag inte spika. Gissningen ligger på W. nervosus. Deras larver är hungriga små rovdjur.

Hem från Mickelsörarna

Kummelskärets naturstig slutar i något som kallas "stormarnas strand" ute på norrsidan av skärets östra spets. I öster finns ett antal småskär med enstaka fiskebostäder. På bilden syns bl.a. Lilla Kolaningen. Anledningen till bilden är dock den klump som syns centralt. Vi uppfattade att det rörde sig om en säl.

Mycket riktigt. När vi körde hemåt och bl.a. passerade sydpricken till höger i första bilden, kom vi också ganska nära vikaren som envist låg kvar trots två tidigare passerande båtar. Sälen hade bestämt sig för att inte låta sig skrämmas ner i vattnet. Avståndet var väl 50-60 m.

Det här var första gången jag fått möjlighet att se en säl på det här avståndet. Givetvis lite för långt för vettiga fotografier - men alldeles suveränt i övrigt. Faktum är att vi senare såg ytterligare en säl på nära håll. Den simmade utanför sundet mellan Frösön och Torsön. Endast huvudet skymtades under några korta ögonblick.

I samma sund simmade en liten familj Gråhakedoppingar.

Längre in på sydsidan om Torsön höll skäggdoppingarna till.

På kvällssidan lugnade vattenytan ner sig och inne i Torsöfjärden var det nästan spegelblankt. Hällgrund i norr.

På stationsväggen - ängsbaldakinspindel

Är det världens vanligaste spindel i Österbotten? Vet inte.

Men Linyphia triangularis är i alla fall talrik utav bara sjutton. Här håller de på att upprätthålla talrikheten. Hanen (ovanför) använder pedipalpen för att flytta sperma till honans epigyn.

Det pratas ju allt som oftast om hur farligt det är för spindelhanar att uppvakta honor. Visst stryker en del hanar med, men det är sannolikt inte fullt så vanligt som man ofta föreställer sig på basen av snackmängden. Antar att den där farligheten också varierar från art till art. Just ängsbaldakinspindel-hanar ses t.ex. ofta sitta kvar i honans nät efter parningen.

På stationsväggen - pilklotspindel & brynklotspindel

Theridion pictum-honor (pilklotspindel) hade installerat sina små bon mer eller mindre överallt uppefter väggarna.

Ett antal ljusa klotspindlar hittades också. De är arten Theridion varians (brynklotspindel) som är oerhört variabel i sin färgsättning och kan vara såväl ljusa som dessa, mörkare än pilklotspindeln i bilden ovan, samt allt där emellan. På stationsväggen noterade jag enbart dylika ljusa varianter.

På stationsväggen - höstmunkspindel

Nej! Rubriken bjuder inte på ett korrekt svenskt trivialnamn. Det här är antingen höstspindel - Metellina segmentata - eller munkspindel - Metellina mengei. Ur statistiskt hänseende kan det ju tänkas vara den först nämnda, men statistiken är ingen garanti.

Dessa två, som hittades nästan intill varandra, uppvisar ganska olika färgsättningar.

På stationsväggen - korsspindel

Bland flera av spindlarna på stationsväggen verkade hanarna vara i majoritet. Speciellt korsspindlarna - Araneus diadematus - hade en sned könsfördelning.

Detta till trots verkar han visa tummen upp. Men han låtsas säkert bara.

På stationsväggen - tallsektorspindel

I raden av förväntade fynd på en husvägg ute i skärgården adderas härmed Leviellus stroemi - tallsektorspindel. Skulle jag ha satsat pengar på att hitta den hade oddsen inte genererat någon vinst att tala om. Honan på bilden är tyvärr en smula skymd av de myckna silkestrådarna som var uppspända i mängd och massor.

På stationsväggen - stamhoppspindel

Vasshjulspindlarna från förra inlägget (samt deras många artfränder) delade väggen med en hel del andra spindelmodeller. Salticus cingulatus är ett exempel på en av de övriga vägginvånarna - samt en ganska typisk och förväntad sådan.

Svenska namnet stamhoppspindel säger något om var man kan hitta dem. Många stamgillande spindlar gillar förstås också väggar.

På stationsväggen - vasshjulspindel

Efter naturstigsvandringen och korvgrillning nere vid hamnen på Kummelskäret (Mickelsörarna) besiktades stationsbyggnadens väggar.

Första dokumenterade spindelarten var Larinioides cornutus - vasshjulspindel. Honan, som trycker i bilden här ovan, hade sällskap av hanen på bilden nedan. Han satt i princip på hennes bakkropp men stördes av min kamera och flyttade sig en liten bit innan jag hann få bilder av dem medan de var tillsammans. 

Svart, smal och halvsocial

När ett bi har denna mängd av kroppsbehåring och antenner som kan hämta störningsfri P1, är det inte mycket annat att välja på än en hane av någon Lasioglossum-art. Inte ens en bild av bristfällig karaktär lyckas förhindra den slutsatsen.

På fb-sidan Vi som gillar bin & humlor finns det dessutom personer som spikar art trots den där nämnda bristfälligheten i dokumentationen. Den spikningen resulterade i Lasioglossum fratellum - svartsmalbi.

Svartsmalbin är ofta rapporterade i dessa trakter och därmed ingen överraskning. De vill ha öppna platser i närheten av skog och de hör till dem som gärna besöker - samt därmed pollinerar - lingon och blåbär. Således spelar de en stor roll för hur det ser ut i din frys under vinterhalvåret. 

Svartsmalbin bygger sina bon i marken. Arten är liksom lite halvsocial - eller eusocial - och en hona som kläckts i boet kan stanna kvar och fungera som arbetare.

För stor för sensorn

När man dras med det objektiv jag dras med, får man acceptera att alla motiv inte fungerar. En sådan acceptans gäller t.ex. det faktum att Geotrupes stercorosus är alldeles för stor.

Och nej, jag kan inte flytta mig bakåt för att få med hela skalbaggen. Då blir den oskarp. Finns ju ingen fokusring på MP-E65 och fokus handlar bara om avståndet mellan objektiv och motiv.

Skogstordyvel... Dessa skalbaggar har en helt underbar blå ton som tränger fram bakom det svarta. Speciellt undersidan är ljuvligt blå.

Lingonhakvecklare

Där sitter den - lingonhakvecklaren - på en vitmålad sten längs Rummelskärets naturstig.

En vanlig vecklare som lever på Vaccinium-växter. Sådana finns det gott om på Mickelsörarna och blåbären knaprade vi på medan vi vandrade längs stigen.

Vecklarens vetenskapliga namn är Rhopobota ustomaculana.

Blodutgjutelse på Kummelskäret

Naturstigen på Kummelskäret (forts. från föregående inlägg) var belamrat av diverse insekter som var intresserade av blod. Myggorna bildade små moln och bromsarna fastnade i våra (vi som gick naturstigen) gravitationsfält.

Det passade ju bra, eftersom jag fick passa på att ta en bild medan denna regnbroms försåg sig. Jag tog ingen bild som visar de arttypiska karaktärerna för de två arter detta kan röra sig om. Men jag tycker mig se en brun anstrykning på antennerna, vilket skulle tyda på Haematopota pluvialis snarare än H. crassicornis. Jag vet heller inte hur långt norrut H. crassicornis har sitt utbredningsområde, men den är betydligt mer sällan rapporterad här "längre norrut" i alla fall.

Det stora brokparasitstekelfiaskot på Mickelsörarna

Körde ut till Mickelsörarna för ett par veckor sedan. Tänkte kolla en smula på småkrypslivet där ute.

Bland det första jag stannade vid var ett gäng steklar i färd med födointag. Tre stycken olika brokparasitsteklar hastade runt på - vad jag tror var - sprängörtsblommorna (Cicuta virosa).

Jag fotograferade och fotograferade. Inget bidde till någonting. Den ena stekeln drog direkt, den andra rusade bara runt de enskilda små blomflockarna och jag lyckades aldrig vrida motivet rätt. De två första bilderna är de enda (av många) med någorlunda skärpa någonstans.

Har på basen av dessa bilder inte brytt mig om att försöka mig på någon artbestämning - inte än så länge i alla fall. Den här är dessutom en hane och de känns lite svårare. Han är typ 7-8 mm lång.

Sedan gick jag lös på de mindre - ca 5 mm små - steklarna. 

Magra resultat även med dem. Till slut blev jag modfälld och gav upp. Tyckte att det skulle kännas bättre att leta spindlar i stället. Dessa steklar tror jag hör till underfamiljen Cryptinae - men jag är osäker.

Mötte en slags vägg

Jag har en uppgift till mig själv. Kolla hanarna mer ordentligt!

När man tar sig an dessa solitära bin vill det ju nästan bara vara honor som får uppmärksamhet. Hanarna har därför blivit en ganska blank fläck i mitt medvetande.

Så när jag dokumenterat en hane som denna, känner jag mig vilsen och nästan uppgiven redan från början. Det är verkligen inte omöjligt att sitta och leta sig fram till rätt modell. Så förtvivlat många buksamlarbin (Megachilidae) har vi inte i Finland. Särskilt många av dem kan den här hanen inte heller sammanblandas med. 

Så åter igen kände jag mig böjd att fråga angående detta kryp. När svaret kom - och det kom snabbt - kände jag mig en smula nolo (eller nålo. Korta vokaler)... österbottniskt ord för en viss typ av dumhet. Honor av Heriades truncorum - väggbi - har jag ju fotograferat tidigare. Den artningen borde jag ha lyckats genomföra.

Ingen konkurrens om hagtornsbären

Är inte Anomoia purmunda ett vackert namn så säg? Och visst är det vackra namnet behäftat med en vacker fluga! 

Borrflugor - familjen Tephritidae - är i och för sig generellt vackra med sina delikata mönster på vingarna. Den här flugan är således inget undantag.

Borrflugor är kanske annars inte allas absoluta favoritflugor. Vissa människor hänger säkert upp sig på att många av borrflugorna tycker om bär och frukt. Kanske det helt enkelt då handlar om en viss konkurrens mellan fluga och människa. Båda vill skörda frukterna. Anomoia purmunda komkurrerar inte med oss (eller mig) eftersom flugan i första hand gillar hagtorn (Crataegus) och några andra inom familjen Rosaceae.

Nej det var inte ett Gandalf-fly

Bilden ovan är felsvängd. Fjärilen sitter med huvudet neråt. Trots god litteratur och bra websidor vågade jag inte löpa linan ut med den här. Hade fyra-fem nattflyn jag inte vågade gallra vidare från.

Efter en kort vända på lämplig facebook-sida rasslade svaret Euxoa nigricans in efter 6 minuter. Helt briljant!

Euxoa nigricans heter svartaktigt jordfly på svenska. Flyger i juli - september och larven lever i rötterna av ett antal olika örter. Vingspannet är 36 - 40 mm. Fjärilen är ganska variabel i färgton.

Fotografierna är genomgångna vid skilda tillfällen och den första är något för varm i färgtonen. Den nedre stämmer bättre med verkligheten. Sedan var jag lat och orkade inte justera. 

Antennframtung

Stekelhanar ur underfamiljen Doryctinae (fam. Braconidae) har vid upprepade tillfällen besökt bi-hotellet. Några honor av samma modeller har jag inte påträffat.

Här är sommarens tredje Doryctinae-representant vid hotellet. Den här är dock aningen mer kännspak än de två föregående. Möjligen har jag en hona av samma art i detta inlägg från 2014. Hon är... sisådär lite försiktigt... artad som Spathius exarator. Artningen på basen av helhetsintryck och ovipositorns längd. I Finland är sex stycken Spathius-arter registrerade.

Fjärilsmygga

Här är en ny bekantskap för bloggen. Det är ju nämligen inte så ofta man träffar på fjärilsmyggor. Förvisso är ju det där en mening som i någon mån inte stämmer. Visst träffar vi på dem nu som då. Det finns många släkten, ännu fler arter varav en del nog är vanliga. Men det är förstås så att vi inte lägger märke till att vi träffar på dem.

Kroppslängden på den här och många av dess släktingar i familjen Psychodidae (fjärilsmyggor) är av en magnitud vi lätt förbiser. Den dokumenterade myggan har t.ex. en kroppslängd på ca 2-3 mm (svårt att avgöra exakt. Totallängden var dock max 5 mm.

Larverna hos dessa lever i vatten eller möjligen slam-aktiga miljöer hos vissa arter. De är på sina håll bl.a. kända för att vistas i badrum och andra våta miljöer. På engelska kallas de Drain flies (men äv. Sink flies, Filter flies och Sewer gnats ) vilket belyser deras vana att lägga ägg i avlopp. Stanklås och deras sköna avlagringar med allehanda mumma, ska tydligen vara ett favorittillhåll. Fullbildade individer är huvudsakligen nattaktiva.

Artbestämningen måste jag - åtminstone för tillfället - lämna därhän. Får kanske återkomma till den i ett senare skede. Uppdatering sker i så fall i det här inlägget.

Edit: Det verkar alltså vara så att familjen fjärilsmyggor är störtomöjliga att artbestämma (annat än i enstaka undantag) på basen av dylika bilder. 

Några småsvampar

Jag skrev tidigare om att jag för ett par veckor sedan var ute och kollade den då rådande svampförekomsten. Huvudorsaken var jakt på en specifik typ av insekt.

Jaktlyckan blev inte så stor. Obefintlig är kanske rätta ordet. Men här följer lite bifångst i form av några småsvampar jag passade på att dokumentera. Den första och största har väl en hattbredd på ca 7 mm medan de övriga är maximalt 5 mm breda. Artbestämningar låter jag vara än så länge.

Hoppstjärtar och oordnad ordning

Mesofaunans stora sävliga ko Allacma fusca vandrar omkring på svamphatten och betar i sig av någonting mumsigt. Fick nästan intrycket att den åt av svampens lite slemmiga ytbeläggning, men jag är osäker. 

Allacma fusca är en av de största klothoppstjärtarna vi har. Den kan växa sig till drygt tre stycken millimetrar lång och rör sig ganska sävligt. Därför är den också lätt att få syn på - samt inte fullständigt hopplös att fotografera. Klothoppstjärtar (ordn. Symphypleona) har varit en helt förbisedd ordning i den här bloggen. De långsmala hoppstjärtarna i ordningen Entomobryomorpha finns ju i ett antal inlägg redan. 

Nu bakar jag ihop de båda ordningarna i en enda "etikett" - "Hoppstjärtar". Den här bloggens etikett-indelning ska således inte ses som en korrekt beskrivning över olika djurs inbördes släktskap. Ordningen Hymenoptera (steklar) och ordningen Diptera (tvåvingar) har jag delat in i flera olika skilda etiketter. Fåglarna går ner på artnivå. 

Att lägga de båda hoppstjärtordningarna under samma etikett är ju således som att också lägga alla steklar och tvåvingar i samma låda. Men bloggens indelningar bygger förstås lite på hur många inlägg jag tror mig skapa inom respektive etikett. Om jag snöar in mig totalt på hoppstjärtar och samlar varje tänkbar art, kan det förstås i framtiden finnas skäl att dela upp dem. Fram tills dess fortsätter jag min aningen inkonsekventa etikett-indelning. Det får ni helt enkelt leva med.

Så det så!

Förresten är Allacma fusca väldigt vanlig. Så det så också!

En slags "del 1" till det här inlägget finns här.