Avrundar bloggåret 2016 med Urd

Plötsligt sitter man än en gång vid datorn i färd med att försöka haspla ur sig en slags sammanfattning av det gångna året. Givetvis är den sammanfattningen på ett eller annat sätt relaterad till den här bloggens ämnesflora. 

Lustigt nog sker det dessutom än en gång till tonerna bilderna av blåst och vågor vid Tisskärssand, ute på Vexalalandet. För ett år sedan såg motsvarande blogginlägg ut på det här viset. Får se om det blir tradition.

Så välkommen till ett kaotiskt sillsalladsinlägg utan fyrverkerier!

27.12 nuddade perifera delar av stormen Urd Österbotten. Någon egentlig storm kan man inte kalla de vindar som nådde hit, men en smula blåst blev det ändå. Vågorna ute vid havsbandet var trots allt av någorlunda dignitet. Befann mig vid Tisskärssand under sen eftermiddag.

Vad ska jag egentligen berätta om 2016? Tja. Jag kan i alla fall konstatera att året varit relativt inläggsfattigt jämfört med tidigare år. Orsakerna till detta har jag till lust och leda nämnt i några av årets inlägg. Inläggen är självfallet beroende av aktivitet som resulterar i inläggmaterial, och det är kvantiteten aktivitet som varit sparsmakad 2016.

Mest omfattande naturaktiviteten under året har nog (för egen del) arbetet med silltruts-inventeringen varit. Jag har deltagit som assistent i samband med ringmärkning och räkning vid ett antal kolonier i skärgården här i trakten. Projektet är relativt omfattande och strävan är förstås att det ska vara så heltäckande och informativt som möjligt. En rapport över årets resultat är i stort sett snart klar. Som en liten, liten del av den rapporten kan jag t.ex nämna att det ser ut som om silltrutparen i de undersökta kolonierna lyckades få 0,4 flygga ungar var. De flesta bon innehåller tre ägg (några har två) och av dessa överlevde således 0,4 ungar fram till slutet av sommaren. Flera av dessa har läsringar och det blir spännande att se ifall man någon gång kommer att få återse någon av dessa. Hur överlevnadsgraden ser ut under deras första år vet jag inte.

Häckningsresultaten är inte riktigt bra men det var heller ingen total katastrof. Helst borde de komma upp i lite högre siffror eftersom silltrutarna rent generellt går ner i antal. Två vuxna fåglar (ett par) borde med andra ord lyckas föda upp fler än två ungar totalt under sin livstid för att en ökning ska kunna ske. Med 0,4 tar det 5 år för ett par att "kompensera" sig själv. Trutar blir oftast gamla så i normala fall ska de kunna lyckas. Men det kommer alltid år som är riktigt katastrofdåliga och därför måste de bra åren också generera en viss numerär buffert.

Några rariteter har jag inte prickat in i år. Således inga spännande observationer att rapportera. När det gäller antal observerade fågelarter har jag verkligen nått ett bottenrekord. För ett år sedan trodde jag inte att det skulle vara möjligt att se färre än vad jag då hade gjort. Saldot för 2016 är 95 fåglar. Noterar att jag inte ens har kryss på kricka, spillkråka eller taltrast - för att nu nämna några som t.o.m. brukar vara svåra att undvika. Men de har helt enkelt inte kommit fram till mitt arbetsrum och de har inte hjälpt till med båtrestaurering eller annars befunnit sig i samma utrymmen som jag 2016. De assisterade heller inte i silltruts-inventeringen.

29 fågelarter har setts i trädgården. Det är i alla fall fyra fler än året 2015.

När det gäller alla typer av djur, så är antalet arter jag påträffat i trädgården nu uppe i 431. För ett år sedan var den siffran 388. 43 nya således. Den siffran är inte särskilt stor den heller. Bloggen innehåller för närvarande 519 olika arter. Det betyder att 52 stycken kommit till på dessa sidor under 2016.

Förutom silltrutsarbetet har mitt naturår i första hand genomförts vid datorn. Jag har tecknat. Det arbetet är nästan klart och nya projekt väntar.

Men naturåret är förstås så mycket större än mina egna förehavanden. Ur ett globalt perspektiv har 2016 varit en smula exceptionellt. Ögonbrynshöjande skeenden har främst rört klimatfrågorna. USA har valt en president vars relation till vetenskap verkar vara av högst anmärkningsvärt dålig kvalitet. Han har dessutom försett sig med rådgivare och ministrar som tycks vara rena antivetenskaps-typerna. Miljö och klimat ska uppenbarligen skrotas av den nya amerikanska administrationen. Som en intressant påminnelse om att något sker med klimatet, har vädret uppe vid Nordpolen varit av alldeles extraordinärt varmt slag nu under senhösten och början av vintern. Jag skrev lite kring det i föregående blogginlägg.

DNA-undersökningar har visat att klotet har fyra giraff-arter snarare än en art och flera underarter. Just girafferna är förresten på alarmerande numerär tillbakagång. För några av [de nya] arterna och underarterna är det riktigt illa ställt. Men det är inte bara giraffer som sjunker i antal. En överväldigande majoritet av alla jordens djur har det allt värre ställt. I dagarna kom bl.a. nya dystra siffror för geparderna. Hur miljömedvetna vi människor än är och hur mycket information om dessa frågor vi än har, så fortsätter den ekologiska "nedmonteringen" av jordklotet i allt högre grad. Det finns absolut ljusglimtar men det tycks vara så att de negativa nyheterna överväger (ökad korallblekning/död 2016, fortsatt ökad skogsavverkning, fortsatt stor illegal fågeljakt vid Medelhavet, fortsatt minskning av flyttfåglars rastplatser, osv, osv.).

Kan också konstatera att jag under året blandat mig än mer i diverse lokala miljö-käbbel. Mest har det handlat om kommentarer under miljö- eller klimat-relaterade artiklar på YLE eller Vasabladet. Det finns nämligen ständigt en hel del troll som häver ur sig fullständigt tankebefriade utsöndringar. Miljövård är "löjligt" och uppenbarligen onödigt. Den klassiska frågan är om *valfritt djur* verkligen ska gå före människan eller samhället. Redan den frågan i sig är så urbota töntknasig som den bara kan vara. Men jag ska hejda mig från att orera mera om detta just nu. Får väl bara inse att jag håller på att drabbas av en viss radikalisering vartefter huvudlösa troll knaprar fram fler och fler tokigheter från sina tangentbord. 

Kråkor är lustiga. Förutom en ensam gråtrut långt ut över havet, var kråkor de enda fåglarna jag kunde se ute vid stranden. Och vad menar jag med att de är lustiga då?

Jo jag menar att de är lustiga för att de verkar fladdra iväg ut över vågorna bara för att det är "kul". Kråkorna har ju nämligen ingeting att göra där bland vågorna. De är inte på väg någonstans och de jagar inte mat. 

Ofta befinner de sig bara någon meter över vågorna. Som sagt, kråkor är lustiga.

Därmed stänger vi det här året och blickar fram mot ett vidöppet och synnerligen spännande 2017. 

Gott nytt år!!

Man pratar inte om kungar

Fertila myrhonor heter drottningar och hanarna heter... hanar. 

Han på bilden är typ bror till hon som presenterades i de två föregående inläggen.

Hanarna är oftast ganska mycket mindre än honorna. Speciellt huvudet är knappt mer än bara fäste för antenner och ögon. Ska förstås inte glömma hans parningsorgan. Det skymtar längst ut på undersidan av bakkroppsändan. Mellankroppen är annars ganska lik den hos drottningen och den skiljer sig rätt mycket från arbetarnas mellankroppar. Jämför t.ex. med bilden i det här gamla inlägget. Notera också att hanen är i stort sett helt svart.

Hästmyrors könsdjur kläcks på sensommaren men svärmar först i medlet av sommaren därpå. Med andra ord lever de över ett halvt år i kolonin och enligt Nationalnyckeln torde hanarna hjälpa till med vissa sysslor nästan som vilka arbetare som helst.

Ingen julkalender i år

Skulle väldans gärna dra till med en julkalender även det här året, men idén jag har lär få vänta på december 2017. Det är helt enkelt den redan omskrivna tidsbristen som gör att bloggen håller lite lågt tempo. Några enstaka inlägg ska jag säkert skrapa ihop med jämna mellanrum trots allt.

Här är hushästmyran från förra inlägget. Hon har blivit kvitt nålarna nu.

Paus i jobbet blev paus i bloggpausen - Veckans pausmyra

Inläggstakten är fortsatt långsam och det har närmast blivit en liten period av bloggpaus senaste veckan. Jag ägnar nämligen dagarna nästan helt åt insekter, men det är inget jag ännu ger några förhandsvisningar av. Tids nog ska det arbetet få sin givna plats också här.

Idag blev jag dock tvungen att ta en liten paus från det där insektsjobbet. Då passade jag på att peta med en annan insekt. Under hösten har ett litet antal bevingade hushästmyror - Camponotus herculeanus - dykt upp i kåken. Det har varit någon enstaka drottning och ett par hanar. Normalt är jag lätt vek när det handlar om att ha ihjäl något, men hästmyror hör till de där lätträknade arterna jag kan likvidera utan påföljande sömnlösa nätter med plågat samvete.

Självfallet måste liken tas tillvara. Så under den där nämnda pausen tidigare idag, inledde jag en liten "montering" av denna drottning. Antagligen lär jag återkomma till henne och hennes friare.

Alfågel på villovägar

En ung alfågel-hane har kommit helt snett i tillvaron och befinner sig sedan i går(?) ovanför kraftverksdammen i Nykarleby.

Egentligen borde han hålla till med sina artfränder ute till havs och det blir lite svårt att hysa stora förhoppningar över hans framtid.

Senhöstsmörkersmåkryp 4

När ficklampan...

... nä nu ska jag rätta mig själv. Använder inte alls en ficklampa. Har bara skrivit så för enkelhetens skull. 

Jag använder mig egentligen av en cykellampa som fästs på en sk. "Magic arm" på kameran. Det betyder att lampan lyser framför objektivet och följaktligen på motivet. Sådant underlättar fotograferandet i mörkret. Det ljus lampan producerar överträffas dock av blixten när själva bilden ska tas.

Så jag börjar om...

När den på kameran monterade lampan lyste upp dessa tjusiga korvar blev jag glad. Hade inga bilder på dem tidigare. Den större larven (två första bilderna) var väl kring 15 mm lång. Den kröp på kanten av en upphöjd odlingsbädd.

Larver brukar vara lite halvknepiga att bestämma. Litteraturen (inkl. nätet) tenderar ju att koncentrera sig på fullbildade insekter. 

Det första blir ju att bestämma vilken ordning den observerade larven tillhör. Här på land har vi ju kanske främst tvåvingar, skalbaggar, fjärilar, steklar och vissa nätvingar att välja bland. De här larverna visar tydliga skalbagge-egenskaper. Huvudets utformning och de tre tydliga benparen är t.ex. goda ledtrådar i detta fall. Huvudet med sina stora käkar visar att det är en rovlevande larv. De första alternativen som spontant ploppar fram i skallen är jordlöparna, kortvingar och flugbaggar. Larvens storlek passar in på arter ur alla familjerna - även om vi har väldigt få kortvingar som blir så stora. Men jordlöparna och kortvingarna går bort med tanke på den plöfsiga och lite håriga kroppen. Därmed kvarstår flugbaggarna och visst är det flugbaggelarver. Däremot vågar jag inte gissa på art. Vi har tre-fyra stora Cantharis-arter som vanligtvis frekventerar närområdet och gissningsvis är det någon av dessa. En annan orsak till lite glädje när man hittar dessa, är förstås deras rovlystnad som ju gagnar alla tänkbara trädgårdsodlingar.

Kort efter upptäckten av Cantharis-larverna noterade jag en liten grupp små versioner av samma modell. Dessa 5-7 mm små larver satt på en björkstam. Av små flugbaggar har jag hittat Malthodes marginatus och Rhagonycha nigriventris, men jag har ännu inte hittat något som nödvändigtvis binder larven till någondera släkte eller art. Vad man då borde göra är förstås att samla in dem, föda upp dem och se vad de blir till. Men det har jag inte påbörjat.

Flugbaggelarver kallas även snömask. De kan nämligen i bland påträffas just på snö när temperaturen tillåter. Med andra ord sällar sig dessa till den grupp av köldtåliga kryp som kom att bli i fokus under de inlägg som går under den krångliga rubriken senhöstsmörkersmåkryp. 

Senhöstsmörkersmåkryp 3

Ännu ett småkryp med tycke för kyligare årstider är vintermyggan. Nu är det ju dock så att vi i det här landet har ca 15-17 arter och jag nöjer mig i princip med att använda familjenamnet Trichoceridae (vintermyggor) i detta inlägg. Men eftersom släktet Trichocera är det med marginal vanligaste och artrikaste, så vågar jag antagligen skriva Trichocera sp. utan nämnvärd oro för hårda bakslag mot min stolthet.

Den uppmärksamme noterar säkerligen likheten med harkrankar. Likheten har sin förklaring. Vintermyggorna tillhör infraordningen Tipulomorpha - vilken ingår i underordningen Nematocera (myggor) i ordningen Diptera (tvåvingar). Nu är det kanske inte så enkelt som att alla "myggor" egentligen har sin fylogeniska plats i just Nematocera, men för tillfället är de i alla fall placerade i ett sådant släktträd. Fortsatta DNA-studier lär väl luckra upp bland grenar och kvistar.

Senhöstsmörkersmåkryp 2

Fortsättning på presentation av de kryp jag mötte under en kväll med ficklampan i högsta hugg.

Även om det är allt glesare mellan småkrypen vartefter temperaturen sjunker, finns det vissa fördelar i samband med själva fotograferingen. Dessa småkryp är ju nämligen mindre benägna att röra på sig när det är kallt. Det finns dock flera olika små varelser som inte bryr sig nämnvärt fastän kvicksilvret kryper under den av människan bestämda noll-markeringen på en Celsius-graderad termometer (jo jag vet, det där med vattnets fryspunkt osv. bla blabla).

Den här flugan torde höra till familjen Heleomyzidae (myllflugor). Eventuellt kan den ha släktnamnet Tephrochlamys. Längre än så kan man antagligen inte släktforska på basen av denna enda bild. I Finland finns fyra snarlika arter. Eller så är det någon Scoliocentra. Jag blir lätt förvirrad av flugor.

Beroende på släkte, art och specialiseringar, lever myllflugor (larverna) i och av bl.a. kadaver, bajs eller andra ruttnande organiska godbitar. Många i familjen är riktiga vinterflugor och de är aktiva även vid ett par minusgrader. Flera kan överleva helt galet låga temperaturer och -60°C har nämnts för Heleomyza borealis. En hypotes kring deras vinteraktivitet är att de blir väldigt snabba med att exploatera kadaver och exkrement som ackumulerats under vintern. De kan därmed få fördelar jämfört med mer värmekrävande "konkurrenter" så fort godsakerna töar fram på våren. 

Mer om myllflugor finns att läsa i den färska referensen nedan.

A case study of Heleomyzidae (Diptera) recorded on snow in Poland with a review of their winter activity in Europe

AGNIESZKA SOSZYŃSKA-MAJ  and ANDRZEJ J. WOŹNICA 
European Journal of Entomology 113: 279-294, 2016

Småfågelhysteri och några klipp från holk-kameran

Här om dagen nåddes jag av nyheten att en steglits hade observerats på nära håll i trädgården. Det var världsomvälvande nyheter och jag rusade självfallet ut med kameran i händerna och andan i halsen.

Någon steglits syntes inte längre till. Pilfinkarna småkivades lite hemtrevligt i rönnen och mesarna ilade som mesar mellan varje existerande kvist i varje träd.

Jag tog förstås några bilder av nämnda fåglar i väntan på att steglitsen skulle ångra sig och ändå vilja vara med på bild. Det gjorde den inte. 

Några grönfinkar satt i toppen av ett träd och spanade runt. De stannade inte länge och några bilder bidde det inte. Pilfinkarna fortsatte sitt tjittermarinerade umgänge och varvade med stilla stunder i solen.

Det slog mig att jag hade några klipp från kameraholken, där det äntligen blev häckning. Så jag har nu gjort en snabb sammanställning av året. Det börjar i april där en vuxen pilfink övernattar. Sedan övergår det i byggande av boet vilket ju förstås har tak så att kameran inte kommer åt att se ner på den ruvande, på äggen eller de nykläckta ungarna. I början av juli hade delar av taket rämnat och då fick man äntligen börja se ungarna. De pysslade föga överraskande med sådant som fågelungar gör. Ganska snabbt började föräldrarna bara mata vid ingångshålet. 28.7 hoppade ungarna en efter en ut. Måhända är det någon av de inblandade filmstjärnorna jag fotograferade i helgen. Trädgården är dock ganska pilfinkstät så det är förstås svårt att veta med bestämdhet.

Sedan kan jag förstås också peta in tvenne bilder på de båda traditionella mes-sorterna, som var på hetsig matjakt.

Skralt bildmaterial, men så slängde jag inte många exponeringar efter dem heller.

Senhöstsmörkersmåkryp 1

Det är sparsmakat med småttingarna där ute nu. Antalet Celsius ligger för tillfället kring noll och letar sig ner en aning på minussidan under nätterna. Men det finns några enstaka aktiva kräk som fortfarande kan ses utan att man behöver lyfta på löv eller stenar. Inväntade mörkret och gick ut med ficklampa.

Pityohyphantes phrygianus är en typisk vinterspindel som i bland påträffas på snö - där den i så fall ändå befinner sig av misstag. Det här är också en av de där arterna man kan få in med julgranen. De gillar nämligen i första hand att bo i granar och andra barrväxter. Hittar du en spindel i granen är det bäst att den (spindeln) får återvända ut.

De fotograferade exemplaren hade dock sina nät under taket i ett brunnshus. Deras kroppslängd är mellan fyra och fem millimeter. Arten kan bli ytterligare en millimeter på ett ungefär (honorna).

Spindelns svenska namn är granbaldakinspindel. Letar man bland täckvävarna i den här bloggens etiketter så hittas flera exemplar.

Taggplattfoting

Har under dagen ägnat mig åt en smula höststädning i trädgården. Det har varit en del grejande med allt möjligt under sommaren och stora prylar i stil med en kajak har legat ute och drällt den senaste tiden. Mellan kajaken och marken fanns ett slags vitt och kraftigt bubbelplast-förpackningsmaterial. När jag hade fått in kajaken under tak och blottade marken där den legat, blottades även en del småkryp. Mestadels var det förstås daggmaskar, men ett ca 15 mm litet långsmalt djur fångade mitt intresse.

Plockade upp djuret och sprang in med det till stereoluppen. Det visade sig vara precis vad mina numera skraltiga ögon fick mig att misstänka ute på gården - nämligen någon ur ordningen Polydesmida (banddubbelfotingar). 

Eftersom jag inte tidigare har tagit någon bild av kryp ur ordningen blev det förstås aktuellt att fylla det tomrummet. Här i Österbotten är det kanske inte helt helt vanligt att man påträffar dem heller. Vi har nämligen inte så många arter på våra breddgrader. Enligt Nationalnyckelns utbredningskartor har vi endast en.

Polydesmus denticulatus (taggplattfoting) blir inte mycket större än 15-17 mm. Det är den nordligaste representanten för familjen Polydesmidae (plattdubbelfotingar) här i Finland och dess norra utbredningsgräns går antagligen någonstans norr om Österbotten. Utbredningskartor är förstås baserade på observationer. Det är oerhört många småkryp som aldrig observeras eller än mindre rapporteras. Så det är skäl att inte riktigt lita på kartorna. Dessutom är många organismer stadda i vandring norrut och en observerad varelse behöver nödvändigtvis inte alls vara den som man normalt förväntar sig. Vi har t.ex. ytterligare två Polydesmus-arter i landet, så det kan alltid löna sig att kika lite noggrannare på de små kräken. Plötsligt en dag står man där med ett nordligt fynd av en sydligare art.

Mångfotingar (Myriapoda) är en stor understam. De djur vi till vardags kallar tusenfotingar, och i vissa fall kanske slarvigt "skolopendrar" (vi har egentligen inte riktigt skolopendrar i Finland), ingår i nämnda Myriapoda. Plattfotingar påminner en aning om våra vanliga små stenkrypare vid första anblicken. Kikar man närmare ser man ändå snabbt att de skiljer sig rejält från varandra. Kroppens tvärsnitt är runt och segmentens ryggsida har en platt sköld (Metazonit) som hos bl.a. Polydesmus-arterna är knölig. Dessa kryp hör som synes också till Myriapoda-förgreningen Diplopoda (dubbelfotingar), vilket avslöjas av två benpar per segment.

Småkrypssamlare som sållar förna och samlar in krypen, brukar få hålla koll på om det finns plattdubbelfotingar med i fångsten. De är nämligen utrustade med försvar i form av cyanid-utsöndrande körtlar och kan därmed döda de andra leddjuren. Nu glömde jag sätta näsan mot taggplattfotingen för att kolla om den klämde ur sig någon bittermandel-luktande blåsyra, men det får väl bli en annan gång. Plattdubbelfotingar är närmast allätare inom området nerbrytning. De kan också mumsa på svamp. Bildens taggplattfoting är en hane om jag räknat benparen korrekt. Hanar har 30 benpar och honor 31. 

Rött bland vita rönnbär

Under några dagar har domherrar hållit till bland de trädgårdsväxter som producerat ätbart. Först svajade de omkring bland fröställningarna på några höga aklejrutor (Thalictrum aquilegiifolium) och senare blev de förtjusta i pärlrönnens (Sorbus fruticosa - tidigare S. koehneana) frön.

Pärlrönnens bär är inte så sura. De är egentligen inte sura alls. Men domherrarna bryr sig inte i fruktköttet och eventuell surhet bryr de sig inte heller i. De sitter ju också i våra vanliga rönnar och plockar bär. Det är det som gömmer sig inne i bären domherrarna vill ha.

Att de går på vita bär är en intressant detalj som jag för tillfället inte rotat desto mera i. Vi har ju inte riktigt några naturligt förekommande växter som ståtar med vita bär i våra trakter. Däremot kan det säkerligen finnas enstaka förvildade prydnadsväxter i stil med t.ex. snöbär (Symphoricarpus albus) och Kornell (Cornus alba).

Med andra ord måste domherrarna någon gång avvikit från våra fåglars normala fokusering på röda eller mörka (blåa / svarta) bär, och vid tillfälle testat vita alternativ för att upptäcka att de fungerat prima de också.

Det är förstås en viss skillnad mellan domherre och trast. Trastarna suktar efter själva bären (fruktköttet) och fröna passerar oskadda. Det är ju t.o.m. många växters frön som faktiskt måste passera djurs matsmältningssystem för att överhuvudtaget kunna gro. Domherren däremot är ingen bra fröspridare eftersom den äter, söndrar och smälter själva fröet. Växterna är därigenom knappast pigga på att locka just domherrar - om jag nu tillåter mig att sätta någon slags mänsklig egenskap på växter. Det får jag. För precis som jag tidigare skrivit är det här min blogg.

Men även om domherren inte är ute efter själva fruktköttet, så måste den ändå vara någorlunda inriktad på mogna bär. Bärets omvandling till mogen status, är ju i första hand en påföljd av att fröet mognat klart. Jag utgår från att domherren också rimligtvis vill ha ett moget frö eftersom det är först då det packats klart med nyttigt innehåll.

Med dessa hemvävda spekulationer om att domherrarna tänkt utanför boxen och förnyat sig en smula, får jag utgå (eller hoppas) att någon eventuell läsare med insikter (eller tid att kolla fakta) hör av sig och berättar hur det ligger till. För precis som det redan varit en längre tid, har jag mestadels koncentrerat mina datorrelaterade göromål på annat än att procucera blogginlägg - och än mindre "pålästa" blogginlägg med referenser och sådant man egentligen borde plocka ihop. En vacker dag - förhoppningsvis inkommande år - får jag återkomma till vad jag pysslar med när jag inte tillverkar dessa blogginlägg.

Avslutningsvis bör jag tillägga att jag inte idkat könsdiskriminering genom att bara fotografera hanarna. Det var nämligen så att honorna faktiskt lyste med sin frånvaro medan jag hade kameran framme. Dagen före och dagen efter noterade jag några enstaka honor i flocken.

Bråda tider och oviss framtid

Av storleken att döma var det här en årsunge. Hen var ute på matjakt mitt under ljusa dagen och det tyder på en viss desperation från kottens sida. I kvarteret torde det finnas relativt gott om presumtiva övervintringsställen för igelkottar. Den bedömningen gör jag på basen av att det normalt brukar röra sig en hel del igelkottar i grannskapet samt att här finns flera gamla uthus med torra, skyddade krypin under golven.

Det finns dock inga garantier för lyckade övervintringar när man är igelkott - allra minst när man är en årsunge. Vintersvinnet är tyvärr ganska stort. Förra vintern verkade dessutom vara extra svår och alla jag hittills hört nämna igelkottar, har konstaterat att de verkat vara noterbart färre än vanligt den gångna sommaren. Vi har i alla fall haft en hona i trädgården. Förmodar att ungen på bilden är hennes avkomma.

Det var jycken som först hittade igelkotten och efter en stunds fräsande och puttrande bjöd vi på mat som kompensation.