söndag 25 september 2016

Skarvdebatten. Del 7 - sammanfattning i form av återkommande tjat

Skarvdebatterna rasar vidare på än det ena och än det andra sociala forumet i vårt underbara världsvida nät (world wide web). Jag har själv medverkat i några enstaka sammanhang bland kommentarsdebatterna i Vasabladets (och ÖT) webversion. Normalt bryr jag mig ändå inte om att blanda mig i debatterna. Det är en så pass infekterad stämning och låg nivå på inläggen att diskussionerna inte alls blir konstruktiva. I stället har jag försökt plita ihop material på den här sidan (bloggen) och det har väl blivit ett antal rader med tiden. Se etiketten "Debatter - Skarv".

Nyligen råkade jag - av misstag - ramla över några olika nätdiskussioner vilka jag inte kunde låta bli att läsa igenom. Inget nytt framkom. Det var samma gamla ståndpunkter och argument. I Svenskfinland har vi ett antal språkrör som ständigt återkommer till taxonomin rörande Phalacrocorax carbo sinensis - dvs. den form av storskarv som häckar i Östersjön.
Dessa vill med all makt få P. c. sinensis klassad som egen art och de drar fram morfologiskillnader gentemot P. c. carbo som primär orsak. Skillnaderna mellan duvhök och sparvhök används som jämförelse. Artstatus-ivrarna menar alltså att skillnaderna mellan de olika fåglarna i respektive familj är jämförbara. Eftersom sparvhök och duvhök klassas som olika arter så bör även P. c. carbo och P. c. sinensis få samma behandling - om man ska vara konsekvent. 

Andra fågelarter räknas också upp som goda exempel. Det senaste jag råkade snubbla över var bl.a. exemplet med de nordamerikanska ängstrupialerna Sturnella neglecta (västlig ängstrupial) och S. magna (östlig ängstrupial). Dessa arter är utseendemässigt mycket lika varandra. De föredrar dessutom likadana habitat och utbredningsområdena överlappar varandra en smula där i mitten av Nordamerika. Det som skiljer dem åt är lätet/sången. Ängstrupial-exemplets syfte är alltså att belysa hur två synnerligen likadana fåglar klassas som olika arter medan de aktuella skarvarna inte gör det. Vi kan antagligen ösa oerhörda mängder exempel ur fågelvärlden  just detta. 

Eller varför hålla oss till fåglar? För inte så länge sedan (några veckor) kom ju nyheten om att fyra underarter av giraffer separerats till egna arter (fortfarande med några tillhörande underarter). Det är förstås DNA som är orsaken. Samma gäller afrikansk elefant där ju även skogselefanten fått (eller bör få) egen artstatus. Som tillägg kan nämnas att man i den frågan hyser viss oro gällande bevarandestatusen för de hybrider (mellan arterna) som trots allt finns. Frågan är om de rent juridiskt faller in i det skydd respektive elefant har på pappret. Tanken är dock absurd i sin gammalmodighet gällande taxonomi. Men lite mer om det här nedan. Ska än en gång (se tidigare inlägg under etiketten "skarvdebatten") försöka tjata om några olika frågeställningar i detta vårt kära ämne "skarven".

1. Art eller underart?
Skillnaden mellan P. c. carbo och P. c. sinensis anses fortfarande vara inom de marginaler vilka biologer betecknar som underarter. Slutsatsen drogs på basen av mtDNA-tester utförda av L. Marion och J. LE Gentil 2006 (1). En förändring av artstatus skulle förstås kräva fortsatta undersökningar och nya fakta att stödja sig på. Sedan tillkommer frågan var biologer sätter de taxonomiska gränserna beträffande graden av skillnader populationer sinsemellan. Hur mycket väger morfologi, beteende, habitat och DNA in i dessa frågeställningar? Exakt när är två former separata arter, underarter eller lokala former? Utan att ha läst in mig riktigt noggrant kan jag ändå drista mig till att hävda att det knappast råder en total konsensus i det hela, samt att det finns många organismer på det här klotet som är "feldiagnostiserade" vad den exakta taxonomin beträffar. Ständiga justeringar baserade på nya fynd tyder på att så är fallet.

Den existerande önskan om att få P. c. sinensis till egen art får förmodas vara ett försök att lösgöra den från storskarvens juridiska skyddsstatus. Någon biologisk signifikans tycks art-ivrarna inte vara intresserade av med tanke på att de då även skulle vurma för samma fråga hos många andra av våra djurarter. Jag ser dock heller ingen riktig vetenskaplig konsekvent användning av DNA- och morfologi-referenser när dessa personer debatterar olika aktuella miljöfrågor. Men jag kan ha fel eller vara underinformerad.

En DNA-utredning av de central- och östasiatiska populationerna skulle belysa mycket när det gäller storskarvens släktträd. Det finns ju dessutom också små morfologiska skillnader mellan kinesiska och europeiska sinensis-skarvar.

Hade Linné, Blumenbach och Staunton haft dagens kunskapsbank (DNA) till förfogande, hade de inte heller bedömt artstatus på samma sätt som de gjorde då när det begav sig. Så mycket vågar jag uttala mig om detta "om".

Det finns alltså klara skäl för Phalacrocorax sinensis-anhängaren att presentera en ordentlig och utförlig utredning. "Infopappret" i den här länken måste således befrias från den uppsjö vetenskapliga brister och felaktigheter det lider av.

2. Rasrenhet.
I flera debattörers argumentation återkommer detta med artfrågan - speciellt när det gäller vargar. Användningen av ordet hybrid används som en slags "smutsig" form av organism. Vad har detta med skarvar att göra? De är väl inga hybrider?

Tja, i någon form är alla organismer hybrider. Vi är alla en sammanblandning av diverse DNA och en exakt "rasrenhet" existerar helt enkelt inte. Vilken varg är den rasrenaste ("artrenaste") vargen? Det här är frågor som debattörerna ständigt nuddar vid. Alla populationer är dynamiska över tid. DNA-sekvenseringar berättar oerhört mycket om detta. Ibland delas populationer upp och blir gradvis olika former, underarter och arter. Ibland är det en utdragen blandning och någon gång kanske två underarter igen går ihop till en "ny underart". Allt har att göra med rådande livsförutsättningar och förändrade villkor över tid. I Den nämnda referensen (1) visas en mängd olika små åtskilda DNA-grupperingar av respektive underarter. Dessutom plockade de (Marion & Gentil) fram ytterligare en underart ur P. c. carbo - nämligen P. c. norvegicus. Hur alla dessa underarter och former och DNA-variationer förändras över tid, är ett spännande frågetecken. Viktigt är att i alla fall försöka släppa det där med organismers "renhet". Det blir bara unket. Bara för att vi plockar bort det orosmolnet ur vårt medvetande betyder ju inte att djuren börjar röra ihop fler "orena" hybrider än tidigare.

3. Kina?
Det finns absolut inga klara belägg på att Europas sinensis-skarvar härstammar från importerade kinesiska fiskeskarvar. Importförsök tycks vid något enstaka tillfälle ha gjorts. Då har skarvarna dock uppenbarligen dött efter kort tid på fartygen.
Varför importera skarv från andra sidan jordklotet när de gick att skaka ner från träd lokalt?
Det är med andra ord snarast tvärtom med de där beläggen - alltså att skarvar de facto inte importerades och att de istället fångades lokalt i Europa.

4. Utbredning?
Det mest sannolika är att P. c. sinensis alltid (åtminstone från tiden innan senaste nedisning) haft Europa som en del av sitt naturliga utbredningsområde. P. c. carbo kan nämligen ses som en "avknoppning" från den kontinentala formen. Att atlantformen är nominatform har ju inget att göra med vilken underart som äger någon slags "central" plats i taxonomin. 

P. c. sinensis har - när tillfälle givits - expanderat sin utbredning. Med "tillfälle" menas att förföljelse avtagit och till slut blivit skydd, samt att klimatförändringar och Östersjöns eutrofiering starkt gynnat spridningen hit. Konstigare än så är det knappast. Hur ska vi förhålla oss till andra djur som kommer in från syd? Vad är och vem har den sk. "hemortsrätten" som i bland nämns? Skillnaden är väl naturlig invandring och inplantering - varav det senare veterligen inte har med skarvarna att göra (om än med ett gammalt undantag i Sverige/Danmark). Sedan kan vi fråga oss om klimatförandringarna och eutrofieringen är "naturliga" orsaker. Det är de kanske inte. Men hur förhåller vi oss när vi ändrat förutsättningarna i miljön runtomkring oss? Kanske en del av skarvmotståndet kunde kanaliseras över på Östersjöns miljötillstånd. Att skjuta gamarna som cirklar runt en sjuk ko, lär inte kurera kon. Men de som försöker lyfta fram miljöproblem på dagsordningen brukar allt som oftast få tillmälet "alarmister".

5. Miljöförstörelsen?
Nej, skarvar kan per definition inte förstöra miljön/ekologin på sina koloniholmar. Dylika fågelkolonier är en fullt naturlig ingrediens på jordklotet. Organismer omformar förvisso miljön, men vi kan inte definiera deras påverkan som miljöförstörelse. Jag vill förstås tillägga att kaniner i Australien, jättebalsaminer i Europa och andra malplacerade organismer - de facto förstör lokal ekologi. Men P. c. sinensis kan inte räknas in i den kategorin.

Skarvarna dödar träden och t.o.m. "förstör skog" (som EU-parlamentariker Nils Torvalds uttryckte saken). De döda träden hade knappast någon tänkt hugga för ekonomisk vinning ändå. Eller? Då kvarstår det estetiska värdet. Naturen är inte till för att estetiskt tillfredsställa oss människor. Vi tycker förvisso att en grön och lummig holme är vackrare än en skarvkoloni. Men den gröna holmen är inte där för vår skull. Vi har bara tagit oss rätten att uppföra oss som om det är så.

61 st Skarvkolonier fanns 2016 på 81 st holmar av det totala antalet 80 897 holmar mellan ryska och svenska gränsen. Det är nästan exakt en promille av holmarna som bebotts. Räknas fastlandskusten med sina många uddar och vikar som en del av skärgården, så blir andelen skarvbesmittad skärgård/kust försvinnande liten.

Därmed inte sagt att jag inte har visst medlidande för de personer som råkar ha sina bopålar nära inpå någon koloni. Det kan inte vara kul alla gånger när vinden ligger på. Precis på samma sätt som när dofterna från foderköket norr om Nykarleby tidvis driver in över staden.

6. Fiskarna och ekologisk balans i havet?
Här finns frågor som fortfarande väntar på svar och där svaren inte ännu är riktigt entydiga. Här finns eventuellt de riktiga argumenten för dem som vill minska antalet skarvar. 

Existerande svar pekar i lite olika riktningar.

Skarvdyngan ska per definition inte kunna klassas som ekologiskt bekymmersam heller. Skarvarna tillför ingen näring till havet.

7. Framtiden?
Det torde vara så att antalet skarvar inte ökar nämnvärt så länge till. De har främst ökat här i Kvarken - vilket också hör till deras nordligaste utposter (det finns enstaka kolonier längre i norr) och ökningen har alltså kommit lite senare här än i Finska viken. Rent logiskt borde skarvarna efter uppgången också komma in i ett skede då populationen minskar. Det är ett naturligt förlopp hos djur som tar nya områden i besittning och snabbt ökar i mängd. 

8. Min ståndpunkt?
Jag är ingalunda emot decimering av skarvarna. Min reaktion i denna debatt har alltid handlat om argumentens karaktär samt den oerhörda enögdhet och enorma känslostorm som lett till så många onödiga uttalanden och ageranden. Jag hävdar också att oförmågan att faktiskt debattera sakligt har förstört mycket för de som vill minska antalet skarvar. Många skarvdebattörer använder sig av helt irrelevanta inlagor och får därmed karaktären av kapitalt ignoranta och okunniga. Reella fakta har därmed försvunnit ur debatterna och ersatts av ovidkommande åsikter med utgångspunkt från rena faktoider och uppdiktat nonsens. Dylika frågor kan helt enkelt inte debatteras med åsikter som strider mot kända fakta. Därigenom får man intrycket av att skarvdebatten mestadels egentligen handlar om andra saker än fåglarna i sig.



1. 
Ecological segregation and population structuring of the Cormorant Phalacrocorax carbo in Europe, in relation to the recent introgression of continental and marine subspecies
L. Marion and J.Le Gentil
Evolutionary Ecology (2006) 20:193-216
DOI 10.1007/s10682-005-5818-6


4 kommentarer:

  1. Hur är det med havsörnsbeståndet? Här i Sverige ser ju havsörnarna skarvkolonierna som dukade bord. Skarvarna är tydligen dåliga på att försvara sina ungar och ägg. Annars tycker naturvårdarna som försöker rädda ålen att skarven förstör deras arbete när de satt ut ål.

    SvaraRadera
  2. Havsörnen mår överlag riktigt bra just nu. Det har ställvis varit en del misslyckade häckningar och lite oro, men i övrigt ökar de fortsättningsvis i mängd. Däremot verkar de Österbottninska havsörnarna inte riktigt ha fattat det där med det dukade bordet än - vad jag vet. Hoppas jag har fel och att de faktiskt börjat ta för sig. Det finns häckande örnar i direkt närhet till några skarvholmar.

    Kan tänka mig att det absolut uppstår huvudbry med t.ex. ålprojekt och liknande verksamhet. Här är det ju även stora frågetecken när det gäller yngelutsättning av andra fiskar.

    SvaraRadera
  3. När det gäller vargar, så har en ny studie visat att det "alltid" funnits genetiskt utbyte mellan hund och varg ( doi: 10.1101/gr.197517.115 )

    När det gäller Miljöförstörelse så görs det konstiga jämförelser med våra avlopp, trots att skarven inte tillför något nettotillskott av näring till havet, bara omfördelar näring som redan finns där.

    SvaraRadera
  4. Tack för länken! Hade inte läst den, men i något sammanhang sett en liten notis om den någonstans (kanske i Science eller Nature) och sedan glömt den. På tal om Science var det nyligen där även en artikel om det genetiska utbytet mellan amerikanska vargar och Coyote som ju är fullt naturligt och mer omfattande än vad man tidigare utgått från. Även i det fallet blir det vissa juridiska knepigheter med rådande skyddsstatus för djuren i fråga. Det finns med andra ord en del att fundera på när det gäller fyrkantig byråkrati i kombination med djur. DNA rör onekligen runt i taxonomisoppan.

    SvaraRadera