Kun taivas putoaa

För en vecka sedan släpptes den finska versionen av Matts Anderséns populärvetenskapliga bok När himlen faller ner (Scriptum 2015). Det är Reuna kustantamo som nu ger ut boken på finska. Översättningen har gjorts av Vesa Heinonen. Innehållet, som jag kortfattat beskrivit i den första länken ovan, är en smula reviderat på basen av lite nytt material. Layouten är helt ny.

Förutom via förlaget kan boken även köpas vid Meteorian på Söderfjärden - i övrigt en plats som är väl värd ett besök så där i allmänhet, samt i dessa dagar antagligen ännu är rastplats för tusentals tranor.

Den svenska originalutgåvan börjar vara närmast slutsåld. Möjligen kan det fortfarande finnas enstaka ströexemplar vid endera Scriptum eller Meteorian. Hur det kan tänkas vara med en andra svensk upplaga är väl högst osäkert i nuläget. Så om du inte har boken (den svenska) men är intresserad, skulle jag rekommendera rask aktion för att få tag på den.

För att framhäva mitt eget lilla bidrag till boken, får här en gammal klomask-aktig varelse vid namn Hallucigenia stå som illustration för illustrationerna. När boken hade gått i tryck kom nya uppgifter om det uppemot 30 mm långa djuret. Närmare undersökningar av flera Hallucigenia-fossil gav ny kunskap kring huvudet och munnen. Några riktigt avgörande och stora justeringar skulle bilden kanske ändå inte vara i behov av. I så fall någon liten detalj i den ända av djuret som befinner sig till höger i bilden. Färgerna är förstås mitt påhitt.

Jöusan. Del 12 - Glänthugg

Jamen hoppsan! En "skrapabullo"!

Jöusan-följetongen som jag körde här på Utgångspunkten för några veckor sedan hade jag ju avslutat. Men så fick jag rätt som det var ögonen på en bild och en spindel jag inte hade lagt upp.

Och visst bör Gnaphosa muscorum också få vara med på ett hörn. Den enda tagna bilden av denna glänthuggspindel är dock tyvärr något oskarp i spindelns synfält - dvs. den yta där dess ögon är samlade. Men som ny art för bloggen får den ändå komma in och öka biodiversiteten.

Gnaphosa-spindlar är överlag ganska mörka i sina färgtoner. De kommer huvudsakligen i olika kombinationer av mörkgrått, mörkrödbrunt, mörkbrunt och svart. Enstaka undantag finns. Prosoma/carapax är relativt blankt och förhållandevis glest behårat. Bakkroppen däremot har ofta en fin sammetspäls. Medan flera av släktets arter är knepiga eller omöjliga att skilja ut och arta bara på basen av en dylik habitusbild, är G. muscorum tillräckligt kännspak med sin lite grova "melering" i brunt och svart. En hona kan bli uppemot 15 mm medan hanen håller sig under centimetern.

Opiliones

Smyger man omkring där ute nattetid så vill det ju bli en del lockespindlar framför ögonen. Ibland tas även en bild eller två. Summa summarum samlas det bilder av lockespindlar i de digitala mapparna. Då riskeras en del lockespindelövertryck och jag nyttjar nu möjligheten att öppna locket (*hahahaha*) och låta en del av dem pysa ut.

Överst äter en Leiobunum gracile (broklocke) svamp. Svampen växer på ett äppelträd. Lockespindlar är allätare. Förutom fångade byten och redan döda kadaver, äter de gärna bl.a. nektar och just svamp.

Nedan syns några Mitopus morio (sadellocke) med varierande mörkhetsgrad i teckningen. De två sista bilderna är fotograferade på Jöusan (se tidigare inläggsserie) och är av samma individ.

Ögonfläckig

Störst bland våra nyckelpigor torde Anatis ocellata vara. Där kring åtta till nio millimeter är den i sin fulla skalbaggslängd. En typiskt tecknad ögonfläckig nyckelpiga - som på bilden - är lätt att känna igen tack vare de ljusa fälten runt fläckarna/prickarna. Men med många nyckelpigearter är det så att en hel del variation kan förekomma. Den här nyckelpigan kan t.ex. också sakna de ljusa teckningarna men i det stora hela är antalet prickar, storleken och halssköldens teckning tillräckligt för att man ska kunna artbestämma den enkelt i fält. Larverna är övervägande svarta med gula prickar.

Ögonfläckig nyckelpiga föredrar bladlöss ur familjen Adelgidae (barrlöss) och dras därmed främst till just barrträd. Det här exemplaret övernattade i en blomställning här hemma i trädgården.

Täckvävarhöghus i eken

Den stora gårdseken har en ojämn stam med några längsgående djupa fåror nära marken. I den djupaste finns det alltid en mängd spindelnät. Vid ett av mina småkryps-sök i mörkret försökte jag komma åt att ta några bilder av invånarna. De bor i flera lager - våningar - nära varandra.

Kom åt att ta ett par bilder men det blev inte så mycket att hänga i julgranen på grund av svårigheter med kort arbetsavstånd och blixtens "åtkomst" till motivet. Men så mycket fick jag i alla fall dokumenterat att jag kunde misstänka någon av de två Lepthyphantes-arterna. L. minutus är bara påträffad längst söderut i landet, så den kvarvarande L. leprosus kändes förstås mycket mer aktuell.

Lite konsultation med mänskliga spindelkunskapsorakel gav vid handen att själva habitatet dock är mer typiskt för L. minutus. Eftersom utbredningskartor och artobservationer  runt om i landet trots allt är bristfälliga (pga. få som samlar observationer och artningar) blev det således ändå aktuellt att kolla spindlarna i eken lite närmare.

Så jag tog mitt påskpyssel till heders och kollade på det man bör kolla när frågetecken ska rätas ut. Svaret är Lepthyphantes leprosus - husmattvävare. Därmed blev det Inget nordligt breddgradsrekord för L. minutus.

Var borde då L. leprosus bo när det var sagt att habitatet passade bättre in på den andra arten? Det svenska namnet ger ju en viss ledtråd. L. leprosus gillar byggnader.

Benrangel som smyger omkring nattetid

Gå ut med en ficklampa efter mörkrets inbrott, stanna upp, belys och okulärbesiktiga valfri yta på träd (gärna bland bladen) eller eventuellt enskilda träkonstruktioner. Försök få ögonen på en fem till sex millimeter lång, ljus och spenslig tingest som smyger sakta fram på fyra långa trådsmala ben.

En insekt med fyra ben? På sätt och vis. Empicoris-skinnbaggarna har förvisso de tre klassiska benparen, men det första paret har omvandlats till fångstredskap som starkt påminner den utrustning bönsyrsor besitter. Förvisso kan de nog också använda dessa ben för att gå med, men ofta hålls de även ihopfällda precis framför huvudet där en vass sugsnabel väntar på att få stickas in i något litet fångat byteskryp.

De långa tunna antennerna med sin tydliga led påminner om skinnnbaggens två bakre benpar. De här till synes sköra små varelserna beger sig ut på jakt i skydd av mörkret. Släktet Empicoris hör alltså till familjen Reduviidae (rovskinnbaggar) som är stor och mångformig vad släkten och arter beträffar. Empicoris-arter finns det också många av runt om på planeten. I Finland tycks det dock bara finnas två, E. vagabundus och E. culiciformis. De som syns på bilderna här ovan torde vara den först nämnda.

Bl.a. små spindlar kan falla offer för dessa rovskinnbaggar. Men när det handlar om Clubiona subsultans (barrsäckspindel) är förhållandet förstås omvänt.

En sportig och rovlevande kortvinge (obestämd) är kanske inte heller något som Empicoris-skinnbaggar gärna möter.

Fram ur mörkret

En Drassodes klättrar uppåt efter mörkrets inbrott. Snart når den garagets takkant. 

Exakt vilken Drassodes det rör sig om blir oklart på basen av en dylik bild. Fotografen borde  - precis som i så många andra fall - ha undersökt spindeln mera noggrant. Den har drag av både D. pubescens och D. villosus. (enl. personer som vet bättre än jag). 

D. pubescens blir knappa centimetern lång och D. villosus (som finns i det här inlägget) ungefär 5 mm längre. Den klättrande huggspindeln på bilden var väl i trakterna runt 7-8 mm. Likt sina övriga släktingar i familjen Gnaphosidae (plattbuksspindlar) är Drassodes-spindlarna nattliga jägare som inte nyttjar nät för att skaffa byte.

Fett med spindlar

Det här kan eventuellt vara världens vanligaste spindel i min specifika undersökningsruta som kallas trädgården. Men konkurrensen är antagligen mot några Linyphiider (täckvävare) typ Linyphia triangularis, Gongylidium rufipes eller någon av de mindre modellerna som också är världens vanligaste i nämnda trädgård.

Trots att det här är världens vanligaste spindel i trädgården, har jag procucerat synnerligen få bilder av den. Men det är kanske inte så sensationellt. Det vill ju bli relativt typiskt att det vanliga inte får så mycket uppmärksamhet. Så när jag här om kvällen var ute på småkrypsjakt fick jag för mig att det ska bli ändring på den här bloggens uppenbara Steatoda bipunctata-brist. 

Steatoda bipunctata (fettspindel) är vanligt förekommande i, på och i direkt anslutning till byggnader. De håller till längs väggar, under husen och runt taken. Stockväggarna på vårt uthus har säkert tre spindlar per löpmeter stock. Måhända överdrev jag men man vet aldrig.

Utanför byggnader och andra konstruktioner hittas fettspindlar på ett flertal olika ställen. Bland stenar och på större trädstammar med många sprickor och krypin. Likt många andra spindlar håller de sig gömda under dygnets ljusa timmar.

Här ovan syns en hane som huserar i ett gammalt brunnshus. Första bilden visar en hona vid garageväggen med nyfångad lockespindel (har inte kollat art). Fettspindlarna äter allt möjligt som trasslar in sig i deras fullkomliga oreda till fångstnät. En hona når upp till ca 7 mm och hanarna är som brukligt något mindre. Fettspindlar tillhör Theridiidae - klotspindlar.

Här ovan en hane vars nattmacka består av kortvinge. Han bor på trädgårdens stora gårdsek.

I kategorin "absolut nödvändiga blogginlägg"

Jag ställer mig själv ibland frågan vad som kan tänkas vara relevant och intressant information för oss människor. Vem är intresserad av vad? Vad betyder en viss typ av information för en specifik mottagare? Vad gör mottagaren med den erhållna informationen?

Följdfrågorna fortsätter. Vad är det som gör att en viss blogg läses av andra människor? Bör man försöka nå ut med sitt viktiga substansinnehåll till en allt större läsekrets? Hur gör man i så fall?

Drapetisca socialis hade jag fläkt fram här på Utgångspunkten för bara någon vecka sedan. Men eftersom jag nyss fick mitt första möte med arten ute i trädgården så måste jag ju helt enkelt bara få förmedla denna stora nyhet över www. Barkmattvävaren må vara en alldeles vardaglig liten spindel, men jag insåg ju ändå snabbt det stora värdet i nyheten om att den nu också påträffats i utgångspunktens epicentrum. Ännu ett svart hål (eller en vit fläck?) i bloggosfären har begåvats med innehåll. Snacket börjar gå där ute i stugorna och världen blev med ens en lite bättre plats. Jag tackar ödmjukt för ödet som gav mig denna observation och därmed även stoff för detta - kanske årets största - blogginlägg.

Tack och förlåt.

Mörkerlockar

Nu blev det ju något så oerhört knepigt. Var ute här om kvällen och belyste diverse väggar och trädstammar på jakt efter mörkerkrypen. En locke som ofta är ute och vinglar efter solnedgången har sitt fylogeniska säte i släktet Leiobunum. Jag har tidigare dokumenterat en sådan (här). Den är generellt mörkare och jag fick för mig att den skulle artas till L. rupestre. Men rupestre kanske inte alls finns här. L. tisciae var ett annat tänkbart namn som förekom här och var. 

Nu tycks det ju vara så att arten L. tisciae inte alls finns. Eller ja, den/lockespindlarna finns. Men de som gått under namnet tisciae verkar egentligen vara arten L. gracilis. Tisciae är en synonym och raderas då dessa lockespindlar tidigare beskrivits under just gracile-namnet. Jochen Martens och Axel L. Schönhofer nämner att gracile finns i södra Finland, men preciserar inte breddgrad.  Och om det trots allt ändå inte är gracile - vilken är det då?

De jag fotograferade i går kväll är jag ändå ganska säker på tillhör L. gracile. Men hur är det med dem jag dokumenterade för två år sedan?

Hur som helst är den översta Leiobunum-locken en hona och den andra en hane. Kroppsformen avslöjar dem.

The Leiobunum rupestre species group: resolving the taxonomy of four widespread European taxa (Opiliones; Sclerosomatidae)

Jochen Martens & Axel L. Schönhofer

European Journal of Taxonomy 216: 1-35. 2016

Spetsvinklad fältmätare

Den här bilden av Dysstroma citrata är ett försök med att kombinera ett FD 200 f4 Macro och med en diffuserad blixt på arm. Jag har tagit några enstaka bilder av småkryp med det här objektivet och blixten långt framåtsträckt. Det ser egentligen inte riktigt klokt ut. Men jag har för närvarande inte ett alldeles lämpligt "fältobjektiv" för kryp av denna motivstorlek. Arbetsavståndet blir med FD 200 Macro-gluggen väldans långt. Jag var väl ca 50 cm från mätaren och den fyllde sensorn nästan helt. Jag har bara beskurit den här bilden i sidled.

Spetsvinklad fältmätare är en alldeles ordinär liten fjäril som jag sett en del av under de senaste veckorna. Den har en del relativt liknande släktingar men om jag inte dummat mig helt ska jag väl vara korrekt i artningen. Larverna lever bl.a på viden (Salix) av diverse slag.

Hjulkungen

Som av en slump blir det med detta inlägg tre stycken Araneus-spindlar i rad. De två föregående var ju fotograferade på Jöusan. Den här plockade jag med mig hem från jobbet tidigare i veckan.

Mot eftermiddagen fick jag ett sms med en bild av en spindelhane som klängde på en yttervägg vid jobbet. Avsändaren vet att jag vill kika på dylika kryp. Spindeln såg klart intressant ut så jag fick tag på en burk och hämtade kräket eftersom jag ville ta hem honom för lite närmare koll.

För att vara en hane är han hyfsat stor. Kroppslängden är inte långt från en centimeter. Utöver detta uppvisar han två par karakteristiskt kraftiga främre ben.

Det finns två Araneus-arter som ser ut så här - eller ungefär så här. Den ena är A. angulatus (knölspindel) men den är inte (mig veterligen) påträffad så här långt norrut. Däremot hittas A. saevus (kungsspindel) lite här och var i landet - möjligen med en viss tyngdpunkt mot norr. Riktigt tokvanlig är den väl inte. Men de relativt fåtaliga observationerna kan kanske ha att göra med att den gillar skog och träd. Därmed är kungsspindeln måhända lite småknepig att få korpgluggarna på.

När jag hade gjort det jag tänkte - kikat lite närmare och fotograferat honom - fick han flytta upp i gårdseken.

Jöusan. Del 11 - Kors

Det blev några dagars paus med bloggandet pga. vistelse på ort där jag inte hade möjlighet att producera nya inlägg. Denna sista dokumenterade spindel från Jöusan-utflykten (se tidigare inlägg) kommer därför med viss fördröjning.

Samtidigt är det en närmast "trivial" art som får avsluta denna inläggs-serie. Araneus diadematus är ju välbekant för de allra flesta av oss tvåbenta. Men här på utgångspunkten göres ingen större skillnad mellan det vanliga och det rara. Allt har sin plats och sin tid. Dessutom är korsspindlar vackra, variabla och individuella i sina teckningar och mönster. Förvisso visar de inte alls upp samma kulör och valör-variationer som den nära släktingen marmorspindeln, men jag slösar gärna ett antal exponeringar och några inlägg på den här arten trots allt. Slutligen kan jag förstås också konstatera att högst vanliga djurarter lätt har en tendens att glömmas bort i diverse naturbloggar. Särskilt många korsspindlar har jag ju egentligen inte heller lagt upp på bloggen när jag kollar efter.

Visst syntes fler spindelarter på den nämnda exkursionen. Bland annat den numera uppenbarligen svårhittade Crustulina sticta blev efter många fruktlösa försök slutligen funnen.