onsdag 9 mars 2016

Klimatdebatten. Del 2 - Vetenskaplig granskning och konspiration?

I Vasabladet 21.2 låter man en längre söndagsintervju kretsa kring klimatskepsisen. Det kan visserligen vara intressant att läsa om och dylika frågeställningar behöver förstås inte gömmas bort. Problematiken är givetvis ändå att intervjun behandlar ett vetenskapligt område och de högst tvivelaktiga vetenskapliga "fakta" som lyfts fram i texten står tyvärr inte emotsagda i tidningen. Det är med andra ord mest bara åsikter kvar - åsikter som baseras på vad som långt kan beskrivas vara pseudovetenskap - eller ihopkok vid ett köksbord. Risken som uppstår är att dylika ståndpunkter kan uppfattas som fakta i ämnet - samt att missinformation och felaktigheter sprids vidare.

Det är med andra ord anmärkningsvärt att denna syn de facto får sådant utrymme i en dagstidning som trots allt torde vara intresserad av att väga just åsikter gentemot kända fakta och verifierbar vetenskap. Klimatfrågan blir i intervjun behandlad på motsvarande sätt som politik. Idén om att falsifiera vetenskapliga hypoteser blir även den snedvriden och texten ger snarast intrycket av att hela vetenskapen som sådan är ute och seglar, att alla resultat är käpprätt åt skogen felaktiga och att politikernas reaktioner är grundade på rena konspirationer. Huvudlöst så det förslår. Att "falsifiera" hypoteser (eller teorier, eller resultat) innebär givetvis inte att det rätta svaret hittas i en diametralt annan riktning. Ungefär som om Newtons äpple egentligen borde falla uppåt ifall man "falsifierar" gravitationen. Det handlar ju snarast om hur rakt äpplet faller. Påverkas äpplets fall av formen, luften, vinden, kvistens flexibilitet eller jordens rotation, så att äpplet landar 0,4 mm bort från den teoretiska nedslagspunkten?

Ungefär en vecka efter intervjun kom svar på insändarsidorna. Bl.a. fil.dr Jan Åström replikerade med denna insändare
Nu är det antagligen så att ni som inte har inloggning till Vasabladet inte heller kan läsa sidorna jag länkar till. Då är det så. Det här inlägget berör i så fall närmast tyvärr bara Vasabladets läsare. Jag kan ju förstås inte ta mig friheten att kopiera texterna här på bloggen.

I Vbl-intervjun (första länken) nämns IPCC's modeller och påstådda felaktigheter beträffande hur väl förutsägelserna slagit in. Så pass snett har det (tyvärr) inte varit. I det nummer av Nature (25.2.2016) som ramlade ner i min postlåda tidigare idag, finns en artikel skriven av Nicholas Stern (Grantham Research Institute on Climate Change, Environment at the London School of Economics and Political Science, president of the British Academy). Han är snarare oroad över att IPCC i sina IAM-beräkningar (integrated assessment models - modeller som kombinerar biofysiska och ekonomiska aspekter/system) inte i tillräcklig omfattning adderar hur ekonomin påverkas ifall ekologiska tröskelvärden överskrids. Sådant inbegriper t.ex. ekonomiska effekter av upptinad tundra (metan-utsläpp) eller folkvandringar och konflikter orsakade av torka och andra miljöproblem. De politiska och ekonomiska uppoffringarna politikerna allt mer ser att mänskligheten behöver göra för att hålla miljö och ekologi i skick, ses inte med blida ögon av alla. Det är också hos dessa som klimatskepsisen bl.a. frodas starkt. Problemet är givetvis det att mänskligheten riskerar möta långt värre ekonomiska fakturor om vi tutar och kör som förr. Så även ur krass ekonomisk synvinkel är det antagligen så att vi verkligen behöver agera med förstånd redan igår. Stern hävdar mycket riktigt att förnekelse av klimathotet - samt undfallenheten att göra något åt det pg.a ekonomiska orsaker - är liktydigt med att inte värdesätta kommande generationer så som vi värdesätter oss själva. En synnerligen intressant ståndpunkt.

Jag petade även ihop en insändare som replik på den där söndagsintervjun. Först hade jag alldeles för snabbt knackat fram över 3 700 tecken men eftersom tidningen helst ser att insändare inte ska ha mer än 2 500 tecken bantade jag alltihop rejält innan den skickades in. Det finns med andra ord en hel del som ramlade bort. Men det finns alla möjligheter att skriva mera och jag har dessutom en blogg till förfogande. Säkerligen kommer jag därigenom att tjata vidare i ämnet. Här följer i alla fall min insändare - som jag alltså vågar publicera här på utgångspunkten.

---

Insändare till Vasabladet. Replik på söndagsintervju 21.2.2016
Skriven 27.2, publicerad i Vbl 3.3.2016

"Inom vetenskapen ska man ju tvärtom försöka leta efter fakta som falsifierar en hypotes.” Så säger Hans Ekblom i Vbl-intervjun 21.2. Självklart en alldeles korrekt ståndpunkt. Men i Intervjun får man ett intryck av att så inte sker. Stämmer verkligen det? Klimatet särskådas inom flera  olika vetenskapsområden och av fler specialister än endast klimatforskarna. Därigenom råder en oerhört mångfacetterad granskning av forskningsresultat, samtidigt som olika undersökningar ständigt finner nya svar vilka adderas till helheten. Fortfarande kan ingen empirisk forskning förklara klimatförändringen på annat sätt än genom de miljöpåverkande aktiviteter människan bidrar med. Inga kända naturföreteelser kan i nuläget tillskrivas rådande situation.

Påståendet att forskningen i det här fallet söker fakta som stöder åsikten tyder på egen svårrubbad åsikt. För att ifrågasätta den empiriska forskningen och dess resulterade konsensus bland expertisen, krävs mycket mer kött på benen än vad sk. ”klimatskeptiker” idag kan uppvisa. Att hävda att en elit bestämt sig för vissa resultat faller på sin egen orimlighet med tanke på hur många som i sin forskning berör klimatfrågor. Rena fel eller vilseledande slutsatser upptäcks alltid efterhand. Politikerna har inget annat val än att lyssna på vetenskaplig konsensus. Allt annat vore att följa synnerligen svajiga ståndpunkter. Ledande (och konkurrerande) vetenskapspublicister så som Science och Nature (mfl.) är förvånansvärt eniga i klimatfrågan. Konspirationsteorier kan man säkerligen lufta, men det blir pinsamt ont om substans i sådana insinuationer. Diskussionerna påminner därför om evolutionsdebatten. Vetenskap handlar inte om ideologi och således bör vetenskapliga frågor inte debatteras på samma sätt som politik och livsåskådning. Intressant är att sk. ”klimatskeptiker” ofta är långt mer säkra på sin sak än klimatforskarna själva.

Slutligen den ständiga symbolen isbjörnen. Ingen vet hur många isbjörnar det fanns på 50-talet och ingen vet hur många som finns idag. Grönländska och kanadensiska björnar har man någorlunda koll på, men den ryska populationen är oerhört dåligt känd. Vad man vet om ”västliga” isbjörnar är att populationerna i merparten av områdena för tillfället är ganska stabila, samt att de blir färre på något fler ställen än vad de ökar. En alldeles ny DNA-undersökning påvisar en inflyttning av ryska björnar till kanadensiska områden. Detta har skett under de senaste två-tre isbjörnsgenerationerna. Vilka slutsatser man kan dra av detta är för tidigt att säga.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar