Midvinterstandard

Fullskalig vinter innebär fullskalig vintermatning, som innebär mesar, som på vår gård innebär talg och blå. Här är således fem obligatoriska bilder av dessa stamkunder. Blåmesarna undvek för det mesta kameran. Talgmesarna uppvisade större nyfikenhet. 

Ett genomtypiskt midvinterinlägg.

Gulsparvar

En grupp på ca 25-30 gulsparvar har hållit sig vid fågelmatningen i ett par veckor. Det är inte varje år de dyker upp.

Det betyder också att vi därmed matar med havre. Det är ju nämligen i princip bara gulsparvar som föredrar den födan. Övriga fåglar har andra önskemål. Deras näbbar är dåligt (eller inte alls) anpassade till frön i stil med havre och därmed är det för krångligt och energislösande för dem att ge sig i kast med havrefröna. Vackra julkort med domherrar i havrekärvar är alltså rena surrealismen.

Långt borta (ca 45m från fotografen) i cembratallen sitter de ibland när det blivit för stökigt vid matningen. Stöket orsakas t.ex. av kajor.

När det bara blir "allmän oro" så drar de snarast iväg till närmaste täta kvistansamling i något av de många träd eller buskage som finns i direkt anslutning till matningen. Bilden ovan är därmed ett resultat av en synnerligen sällsynt situation, i och med att det inte är ett virrvarr av kvistar vägen mellan kamera och sparv (som i första bilden).

"Oro" och rusning in bland täta kvistar kan t.ex. stavas s-p-a-r-v-h-ö-k. Det är säkerligen många tiotals "vargen kommer" varje dag. Men den som slutligen inte längre orkar bry sig får till slut lätt att ångra sig.

Cembratallen brukar också vara platsen för matsmältning.

Större snöplogspett

Vad händer här då?

Det är gott om större hackspett ute i skogarna för tillfället. En del av dem hittar förstås till gårdsmatningen där det främst är rent grisfett som lockar.

Idag blev det tokhysterisk självhyvling i rasande fart längs flera meter av gårdsekens snötäckta grenar. Som en terrier på nytvättad ryamatta.

Plötsligt hade han sällskap. Hon kollade in honom ett par långa sekunder innan hon drog vidare på födosök.

Fiasko i fönstret

Sommaren 2014 bosatte sig en väggmurargeting - Ancistrocerus parietinus - i vårt köksfönster. I fall man vill se ett par bilder av honan i arbete vid sin bohåla finns här en länk till ett för ändamålet lämpligt inlägg.

Följande vår/försommar hoppades jag att en ny generation skulle leta sig ut ur boet. Det skedde aldrig och därefter glömdes det hela mer eller mindre bort.  Förmodade att något gått fel och att de inte fullbildades enligt planen. Några guldsteklar eller andra parasitoider kom heller inte ut. Boet var och förblev väl tillslutet och stängt.

Inför julen blev det aktuellt att öppna fönstren för välbehövlig tvätt mellan rutorna. Plötsligt ramlade denna geting ner på golvet - till synes just från den plats där det gamla boet var beläget.

Det kan ju förstås ha varit en slump men intrycket är ju ändå att hon (det är alltså en hona) inte kom från något annat ställe än nämnda bo. I så fall hade ju i alla fall åtminstone en geting fullbildats men av någon anledning blivit kvar i boet.

Trots att jag sedan länge tillbaka tänkt köpa insektsnålar är jag fortfarande utan. Tummen har fastnat. Delvis beror det förstås på att jag inte samlar insekter och att de jag ändå har uppbevarat, redan är döda (och dammiga) exemplar. Nålar är föresten inte heller överdrivet roliga när det ska fotograferas. Därför brukar jag ofta just limma  eller bara sticka en nål mot undersidan eller på motsatta sidan från det håll jag tänkt ta en bild.

Skarvdebatten. Del 6 - Sinensis vs. carbo. And the referee is...

Inledningsvis...

Jag som upprätthåller den här bloggen har - säkerligen som bekant för flera - inte alls en profession inom någondera naturvetenskap. Jag har alltså inga som helst meriter att lyfta fram och luta mig emot.

Det oaktat tänker jag här kommentera och kritisera ett relativt nytt "papper" som dök upp för en tid sedan.

Det handlar om 15 sidor text och fotografier sammanställt av Eirik Granqvist.

Framsidan ses här ovan och hela texten (pdf) går att ladda ner via följande länk:

http://www.infocentrum.se/wp-content/uploads/2015/12/Skarven-utan-lögner-ok-6.pdf

Redan sidan där detta hittas (infocentrum.se), är i sig ett i sanning skumt hörn av www.  Den upprätthålls uppenbarligen av den nybildade föreningen Rädda jakten, som är en "utbrytarorganisation" (uppenbarligen pga. tvister gällande varg) från Jägarnas riksförbund (Sverige). Orsaken till att jag kallar sidan skum har att göra med dess uppbyggnad och den tillgängliga informationen om sidan som sådan - dvs. det är gravt bristfälligt. Sidan länkar bara till diverse nyheter i varg och jaktfrågor och hela upplägget känns ganska unket och tycks helt sakna ett bredare perspektiv.

Varför ägnar jag energi åt detta?

Jo därför att frågan är högintressant i min lilla värld.

Och därför att det här "pappret" högst antagligen kommer att hållas högt (som "vetenskapligt bevis") bredvid facklorna och högafflarna nästa gång det ska skrikas om skarven.

Nåväl. Tillbaka till Granqvist och skarvarna.

Han har skrivit många insändare i dagspressen och blivit en relativt vanlig "referens" vartefter fågeln ältats in i absurdum. Uppenbarligen har Granqvist numera fått allt svårare att få in längre artiklar i tidningarna - det antyds nämligen i hans text - och beslöt sig därmed publicera något han kallar för upplysningsbroschyr. Namnet på alstret är som synes "Skarven berättad med kunskap och utan lögner". 

Jag antar att det med detta är meningen att ett exempel slutligen ska statueras.

Men frågan jag ställer mig är ändå hur hans upplysninsbroschyr ska uppfattas. Jag kan nämligen inte läsa in annat än att den ska ses som ett faktabaserat och - således - vetenskapligt inlägg. Redan rubriken ger ju vid handen att han levererar korrekt information - minst sagt. Eftersom jag är notoriskt nyfiken på dylika fakta måste jag förstås ta del av allt som upplysningsbroschyren har att erbjuda. 

Det ska givetvis erkännas att jag (numera) sitter med förutfattade meningar om Granqvist på basen av att ha läst hans tidigare texter och insändare. Men jag försöker glömma sådant och läsa det nya alstret fördomsfritt och på samma sätt som jag läser andra, motsvarande texter. Inte helt lätt iofs, men försöker alltså.

Förordet är en tillbakablick där han redogör för sina möten med storskarv och med den sk. mellanskarven (eller kinaskarv, som han kallar den). Han listar sin vana trogen också upp studier och professionellt värv inom olika zoologiska muséer. 

Därefter följer ett kapitel med underrubriken "Vem är storskarven - Phalacrocorax carbo?"

Han skriver bl.a. om Linné som beskrev arten och sedan läggs krutet på var de häckar, var de aldrig häckat, var de tillfälligt kan stryka förbi (Östersjön), vem som sagt vad om dem på 1800-talet och i vilka muséer uppstoppade exemplar finns. Han går aldrig närmare in på dess biologi men det är kanske underförstått att man kan göra sådant själv. Tyvärr saknar ju upplysningsbroschyren referenser (utom en, och jag lär återkomma till referenserna) och det gör ju att helhetsintrycket dras ner en smula.

Nästa underrubrik är "Mellanskarven, den kinesiska skarven - Phalacrocorax sinensis".

Det är nu som upplysningsbroschyren börjar ta fart på allvar. Inledningsvis nämner Granqvist historien kring Blumenbachs vetenskapliga beskrivning (1798) av den "kinesiska skarven" (Pelecanus sinensis). Det fanns dock andra inblandade (Staunton, Ticehurst) i de första beskrivningarna (1) av "inlands-skarvarna" och det rådde viss förvirring en tid. Det går han inte alls in på.

Därefter vänder Granqvist bredsidan till och öppnar kanonportarna med ett stycke som utan minsta tvekan basunerar ut att kinesiska skarvar importerades till Europa från början av 1580-talet. Referensen (utan exakt hänvisning) är Christer Olburs. Eftersom Granqvist inte lagt ut den exakta referensen så har jag den längst ner bland övriga referenser (2). Olburs nämner att omfattande handel med tränade skarvar har beskrivits... och att det dessutom är en lång rad beskrivningar - "too numerous to mention" lägger han till. En eller två (eller tre) referenser kunde väl i ärlighetens namn räknas upp också av Olburs? 

Marcus Beike (1) har uppenbarligen totalmissat de där "too numerous to mention"-beskrivningarna trots att han sökt i olika källor. Beike har alltså inte hittat texter som berättar om dylika transporter. Det betyder förstås inte att sådana inte ägt rum. Vad som verkligen gäller är alltså en smula... nej, det är rejält oklart. Man kan alltså inte okritiskt påstå att sinensis existerar i Europa på grund av import. Andra källor och forskningsresultat tyder på helt andra omständigheter (1,3).

Följande stycken handlar om kinaskarvarnas spridning runt om i Europa och hur de pga. av importen inte har "hemortsrätt" (Granqvists uttryck) . 

Min hjärna skriker "referenser!!!???" genom hela kapitlet.

Därefter följer ett kapitel med underrubriken "Anatomiska skillnader mellan kinaskarv, Phalacrocorax sinensis och storskarv, Phalacrocorax carbo i kraniet".

Det paradoxala är att konservatorn skulle ha alla möjligheter att excellera i det här kapitlet, men på grund av slarv (eller jag vet inte vad) så faller det pladask. Helst skulle jag ta rena skärmdumpar och lägga upp bilder här på sidan, men eftersom jag av naturen är försiktig med copyright-frågor (yrkesskada) så gäller det alltså att läsaren laddar ner (eller ser) Granqvists upplysningsbroschyr som illustration till vad jag här hänvisar till.

Kapitlet inleds dock med att han sågar DNA som "bevismaterial" vid fotknölarna. "En fransman som analyserat..." skriver han bl.a. om när det gäller L. Marions och J. LE Gentils rapport från 2006 (3). På samma nedlåtande sätt nämner han Marcus Beike(?) på följande sätt: "En tysk har i en nyligen publicerad avhandling..." och hänvisar till "Phalacrocorax carbo sinensis in Europe - Indigenous or introduced?" (1). "Så kan inte zoologi beskrivas" noterar Granqvist och hävdar att det enda säkra är anatomi och morfologi.

Förutom det där med DNA (som de facto trots allt är oerhört centralt i sammanhanget) så har ju Granqvist i någon mån rätt. Beike har å andra sidan inte förutsatt sig att beskriva själva fågeln. Han har ju undersökt helt andra frågor. 

Då återstår det för Granqvist att själv korrekt reda ut anatomiska skillnader mellan carbo och sinensis.

Han säger sig ha samlat ihop skallar från Åland (sinensis) och Island (carbo). I sin broschyr levererar han två lateral-bilder av en skalle från vardera art/underart. Han pekar på ett antal punkter där skillnader står att finna och de listas upp med förklaringar. Gott så... kanske... eller så inte alls.

Det enda jag som läsare får veta är att den ena skallen är sinensis och den andra carbo. Ingenstans nämns det huruvida de är hane eller hona... eller vilken ålder fåglarna hade när de dog. Nu har i och för sig dylika undersökningar gjorts redan tidigare och i andra sammanhang (4,5,6). I de rapporterna framkommer mått på respektive skelettdel eller detalj och de berättar huruvida det är hona eller hane. Man mäter upp ett antal olika individer och det går att dra slutsatser från de resultaten. En slutsats är t.ex. att könsdimorfismen är stor bland dessa skarvar. I flera fall större än skillnaden mellan sinensis och carbo. Att någon detalj är större eller mindre i de två kranier Granqvist presenterar blir således helt irrelevant eftersom det är en större och en mindre fågel. När det gäller nämnandet om att proportioner och former på enskilda detaljer i skallarna också skiljer sig, så diskvalificerar han sig själv genom att ha bilder där skallarna inte har samma vinkel till kameran - samt att han inte mätt upp och redogör siffror. Om det hela ska bli något så när trovärdigt vill jag helt enkelt se att det görs om och att det görs rätt. Annars kan jag som läsare inte lita på materialet. När jag i all enkelhet mäter upp längd och bredd på skallarna (linjal mot skärmen, bild 7) och låter dessa stå i proportion med varandra är skillnaden faktiskt relativt försumbar och styrker inte alls Granqvists påstående (men inte särskilt exakt med linjal mot skärm förstås). I bild 9 slänger Granqvist in en toppskarv (P. aristotelis) i soppan och förklarar att skillnaderna är mindre mellan den och sinensis än mellan sinensis och carbo. Det är väl fullt möjligt (även om jag inte upplever det på basen av just den bilden men...) men då ska skillnaderna presenteras på vetenskapligt, ordentligt, korrekt, informativt, sakligt och trovärdigt sätt.

Även i ovanstående kapitel kunde (borde) Granqvist ha hänvisat till referenser. Varför gör han inte det? Kommer den egna undersökningen på skam eller?

Nästa kapitel. "Nu skall vi se på några skinn av storskarv och kinaskarv".

Tack och lov nämns här i alla fall kön och som åldersbestämning dyker ordet "ung" upp på några av bilderna. Läsaren ser ett antal fotografier av fåglar (skinnlagda). Informationen och bildmaterialet lider i övrigt av samma brister som i föregående kapitel. I två av bilderna har tyvärr sinensis-exemplaret halsen/huvudet vikt över bröstsidan och storleksskillnaderna förvanskas. Javisst... Sinensis-exemplaret är en mycket mindre fågel. Men hur mycket mindre egentligen? Här är det ju också så att man skulle vilja ha siffror på skallar, armlängd och motsvarande skelettdelar, för att faktiskt få ta del av jämförbara fakta.

Sist i kapitlet följer två bilder av tvenne uppstoppade exemplar (sinensis). En hona och en hane. Bra så. De bilderna berättar att hanarna är större än honorna. Heureka!

Slutligen frågar sig Granqvist varför någon skulle vilja påstå att dessa två olika fåglar är samma art. DNA-analyserna har han redan avfärdat eftersom de inte är trovärdiga pga. analysmaterialet kan vara orent/besmittat (hallå!!!... referenser på det???). 

Ponera att Granqvist har helt rätt angående artstatus på dessa fåglar. Problemet är då att han inte lyckas presentera en vetenskaplig utredning över detta. Den här upplysningsbroschyren är i alla fall inte en sådan. 

Den som vill ändra på vedertagna och testade vetenskapliga uppfattningar sitter inne med bevisbördan och trots Granqvists idoga försök så är han än så länge tyvärr inte alls ens i närheten. På de två sista sidorna får man i och för sig en liten förklaring till vissa brister. Granqvist har haft svårt att få tag på material (skallar, skinn) från olika muséer. Det kan förstås bidra till att jämförelsematerialet varit litet. Dessutom har Granqvist kanske inte tid att lägga ner allt arbete som krävs för att faktiskt göra en vetenskaplig och granskningsbar rapport. Sådana tenderar att kräva tid och mycket arbete. Icke desto mindre är det de rapporterna som kommer längst i trovärdiga naturvetenskapliga beskrivningar. 

Granqvist sitter på gedigen kunskap - jag tvivlar inte en sekund på det. Varför blir det ändå så ofta bara konstigt och fel i slutändan?

Broschyrens avslutande tirad mot "myndigheter" och pratet om "hot" via telefonsamtal är bara en ledsam del av detta papper. Man får en känsla av det finns många brända broar i historien och det blir en hel del underförstådda konspirationsantydningar.

Tillägg 1:  Det slog mig sent om sider att jag glömde lägga en nyhet om att Kina (enl. en notis jag läste i Science) ska ha budgeterat en rejäl slant för att låta en del av deras fågelfauna gå igenom DNA-kontroller. Ifall deras P. c. sinensis ingår i studien lär det väl visa sig hur saker och ting ligger till. Jag skulle förresten inte alls bli förvånad om det är så pass stora skillnader mellan kinesisk och europeisk sinensis att man får lov att dela på dem - på samma sätt som L. Marion plockade fram P. c. norvegicus ur P. c. carbo (3). Men det är min personliga "tro".

Tillägg 2 (10.1, 12.1): Ska tillägga att det inte endast är skillnader i storlek och anatomi som gör att Granqvist vill se sinensis och carbo som skilda arter. Även deras olika beteende i samband med t.ex. häckning och jakt spelar en avgörande roll i sammanhanget. Han drar paralleller till lövsångare och gransångare samt till duvhök och sparvhök - fåglar som liknar varandra (enl. honom lika mycket eller mer än sinensis/carbo) men som har egen artstatus. Frågan lär som sagt säkerligen ältas vidare. Frågeställningen är absolut relevant - för visst uppvisar de skillnader mellan varandra. Men DNA pekar på nuvarande underarts-status och artbegreppet överhuvudtaget är svävande på många områden. Det är helt enkelt inte längre så statiskt som man kanske en gång utgick ifrån. Oberoende deras artstatus så har det heller ingen större skillnad för de kontinentala skarvarna. De är vad de är och oberoende namn lever de där de lever - och har antagligen "hemortsrätt" i Europa ur ett biologiskt/historiskt perspektiv.

Referenser:

1.

Phalacrocorax carbo sinensis in Europe - indigenous or introduced?

Marcus Beike

Ornis Fennica 91:48-56. 2014

2. 

Den kinesiska skarven Phalacrocorax carbo sinensis Blumenbach 1798, en främmande fågel

Christer Olburs 2008-10-15

3. 

Ecological segregation and population structuring of the Cormorant Phalacrocorax carbo in Europe, in relation to the recent introgression of continental and marine subspecies

L. Marion and J.Le Gentil

Evolutionary Ecology (2006) 20:193-216

DOI 10.1007/s10682-005-5818-6

4. 

Sexual dimorphism in the Cormorant Phalacrocorax carbo sinensis: Possible implications for differences in structural size

Kees Koffijberg & Mennobart R. Van Eerden

Ardea 83: 37-46 1995

5. 

Relationships between bird morphology and prey selection in two sympatric Great Cormorant Phalacrocorax cargo subspecies during winter

Frederic Fonteneau, Jean-Marc Paillisson & Loïc Marion

Ibis (2009) doi: 10.1111/j.1474-919X.2009.00909.x

6. 

A life in the fast lane: energetics and foraging strategies of the great cormorant.

David Grémillet, Rory P. Wilson

Behavioral Ecology Vol. 10 No. 5: 516-524.

Minerva förvandlade Cornix till en kråka

I de sista solstrålarna för dagen (2.1) hade tvenne kråkor drickapaus vid älven.

Det är kanske ingen större slump att dylika bilder tas precis just den här tiden på året. För ganska exakt ett år sedan rundade jag av 2014 med ett par kråkor i färd med samma drickande på nästan exakt samma plats.

Jag undrar smått om det måhända var samma kråkor som häckade i vår cembratall senaste sommar. Kråkparen håller normalt ihop så länge de lever.

Eller kan det till och med vara ungarna från i somras?

Ungfåglar har generellt lite mörkare och mattare toner. Så kanske det här ändå är två äldre. Svårt att avgöra i motljuset men jag tyckte mig skymta en del färgskiftningar i de svarta armpennorna.

Två timmar hackspettskog

OBS!!! Varnar känsliga tittare för bilderna. Kvaliteten är av sådan nivå att det kan vara skadligt att se rakt på dem eller att se på dem för länge.

Kastade mig som allra hastigast till en skog i närheten av utgångspunkten för att se vad som rörde sig bland stammarna och grenarna. Jag blev föga förvånad över den stillhet som rådde. Enstaka mesfåglar kunde höras från positioner uppe bland de solbelysta trädtopparna. I övrigt var det bara en enda fågel som gav sig till känna - både visuellt och ljudmässigt.

Större hackspett.

Här ovan har vi väl den genomtypiska vyn av en större hackspett. Det här exemplaret hade nyss tappat sin grankotte från en smedja och hoppade istället över till en björk där näbben fick peta bland lav och barkflagor. Proteinjakt som omväxling till alla granfrön.

I en "ruta" på kanske 500 x 500 m kunde jag bekräfta åtminstone fem st olika individer. Intrycket var att de var ett par-tre till men det kan jag inte ge huvudet i pant på. Det är ju gott om grankottar i år också.

Går det bra för hackspettar är det förstås bara hemåt för de fåglar som är beroende av hål för sitt bobygge. Just i det här aktuella skogspartiet har jag inte råkat få se (eller höra) vare sig tretåig eller mindre hackspett men jag tror att de inte är långt borta.

Den lilla stund jag skubbade omkring bland träden blev till slut nästan bara ett rännande från hackspett till hackspett. Bara att följa "toc toc toc-ljuden" så hade man snart en till framför sig.

Och äntligen kom jag mig ut igen också. Det har minsann varit lite av den varan den senaste tiden.

Jag har skrivit det förr och jag skriver det igen... att samla artkryss är inget som (hittills) fått mig att gå igång. Det kan alla som läst föregående inlägg snabbt begripa. Men nog tänker jag minsann ändå bättra mig under 2016. I egentlig mening handlar det inte om att öka (eller "återupprätta") antalet artkryss bara för att få fler - det handlar om utevistelserna. Det är ju de som är de viktiga - oberoende om det är högst vanliga större hackspettar eller något mer "exotiskt" som fastnar på näthinnorna.

2015

Sett till egna naturupplevelser har året varit antingen ganska magert eller total-öken. Det bekräftas av de siffror jag kan uppvisa nu när 2015 summeras.

Börjar med siffran 96. Det är ett rekord som eventuellt kan visa sig bli svårslaget. Så många fågelarter har jag sett inom landets gränser anno 2015. Räknar jag med utlandet kommer jag upp i 99. I listan av kryssade arter saknas typ 30 riktigt vanliga fåglar - som jag alltså inte råkat ha ögonen på under hela året. Någon raritet - eller något som är ens lite åt det hållet - har jag än mindre noterat.

... Nej nu ljög jag ju. Ägretthägern i Oravais var förstås ett undantag.

En annan siffra jag följer upp är antalet artbestämningar för den lilla ruta trädgården består av. För tillfället rör det sig om 388 olika arter. För ett år sedan var det 175 st men då hade jag en stor hög som ännu väntade på närmare granskning. Bör väl tillägga att många av dessa "artbestämningar" inte är artbestämda i egentlig mening. För vissa gäller bara släkte eller underfamilj. Men jag kan ju räkna med dem som arter så tillvida att jag ser att det är olika arter - oberoende att den exakta artbestämningen inte är klar.

388 är förstås ingen stor siffra. Trädgården ska innehålla minst lika mycket till och antagligen ytterligare 388 (eller mer) ovanpå det.

Bloggen är just nu uppe i 467 olika arter. En viss osäkerhet råder och det är bäst att addera plus/minus 2-5 till den siffran. Frågetecknen gäller främst ett antal flugor som antingen är samma eller olika arter. 467 låter dock som ett bra tal och det får stå som officiell sanning.

Då räknar jag inte in den varelse som plötsligt passerade i sökaren medan jag tog några bilder av vågorna mot klipporna vid Tisskärssand för några veckor sedan. Jag tycker mig ha sett den vid något tidigare besök på platsen men aldrig fått den att fastna på bild. Typiskt nog är den, precis som alla andra svårobserverade varelser, i sk. "out-of-focus-area", vilket gör det svårt att se detaljer. Kroppshållningen för tankarna direkt till Bigfoot (jmf. med den klassiska bilden nedan - stulen från nätet) och Yeti. Men den verkar ha hud som påminner om den hos tumlare eller delfin. Det tyder på långt gången anpassning till havet. Han (jag tror det är en hane) får än så länge gå under namnet Frösömannen. Höll mig på avstånd. Ville ju inte bli bortförd.

2015 är tredje året som den här bloggen har varit uppe. Antalet inlägg blev 208 (eftersom det här inte hann in) och det är minst hittills - trots att första året inleddes först i februari.

Något specifikt att ändå komma ihåg från året?

En grej kunde vara svarthättorna som trotsade vintern kring nyår och en bit in i januari. Deras öde blev antagligen ganska dystert.

En annan liten grej kunde vara duvhökshanen som överraskade mig med att sätta sig i ett träd alldeles nära och först bryta tjocka tallkvistar till boet för att sedan återvända till samma tall där han tvagade sig och somnade.

Praktklotspindeln i idegranen (i trädgården) är väl förresten också något jag minns lite extra.

Och nu är det 2016. Nej jag är inte ute och skjuter raketer och jag sitter inte och ser nyårsfirandet på TV. Jag brukar inte riktigt behöva sådan aktivitet för att ta mig genom vallen till ett nytt år.

Bilderna är tagna sjunde december. Det var västlig vind då.

Gott nytt år!