söndag 13 september 2015

Fyrprickigt

Relativt ljust exemplar av ängsskinnbaggen Adelphocoris quadripunctatus på växten Chamerium angustifolium (mjölke / mjölkört / rallarros).

Användbara kännetecken är de fyra prickarna på pronotum (halsskölden) och de två längsgående strecken på vingarnas sk. corium (den största ogenomskinliga delen). Ofta är den yttersta, transparenta delen av vingarna - det som kallas membran - tonat i mörkare brunt än vad som är fallet på bildens exemplar. 
Uppemot 10 mm kan den här ängsskinnbaggen bli. Det är med andra ord en av de större arterna. 


onsdag 9 september 2015

Snabblöparungar

Inne i en plastbit - en gul plastbit som är en "stoppare" tillhörande en enkel liten arbetsbänk med justerbar "skruvtvingar-bordsyta" - hade en snabblöparspindel byggt barnkammare i somras.

För ett par veckor sedan kläcktes äggen och nät-trasslet inne i plastbiten var fullt av små ungar. Särskilt många skymtar ju inte i bilden här ovan, men jag lovar... det var ett gytter.
Någon definitiv art-bestämning ska jag inte ge mig in på men något något i stil med Philodromus cespitum är det högst antagligen.

Småttingarnas kroppslängd måste ha varit kring 0,8 mm.


tisdag 8 september 2015

Amiral

På en smutsig matta som hängt ute och blivit ännu smutsigare av ekens höstliga klet-dropp, sitter tidvis diverse insekter och gottar sig. Om påfågelögonen fladdrat omkring i mängd, samt landat på blommor så att man kommer åt att knäppa en bild, så har amiralen inte alls ställt upp lika frivilligt.
Några enstaka exemplar (eller samma idivid) har jag ibland sett flyga omkring. De/den har landat på marken men aldrig suttit så att jag fått möjlighet att rikta kameran. Antingen har jag inte haft kameran med mig eller så har amiralen varit alldeles för rastlös och dragit iväg bara för att jag tänkt tanken "fotografera".

För ett antal dagar sedan blev den ändå så pass lockad av smuts-mattan att jag hann ta ett antal bilder. Dessa bilder (samt några andra som inte plockades med) är bloggens första av nämnda fjäril och det är bara andra gången jag överhuvudtaget fotograferat en amiralfjäril. Tyvärr ville den inte breda ut vingarna så mycket som jag bad om, men den fastnade i alla fall på sensorn.

Likt flera andra dagfjärilar ståtar amiralen med ett alldeles förtjusande vackert vetenskapligt namn. Smaka på följande: Vanessa atalanta. Jag kommer förresten "osökt" att tänka på Glenn Strömberg (googla, ni som inte vet) och det tar väl bort en smula av namnets romantiska flärd, men ändå. liksom. Vackert!

Om fjärilen nu inte söker sig söderut, så kommer det att sluta illa när kylan slår till. Amiraler är flyttare. Fjärilarna som lever hos oss på försommaren är sådana som kommit upp från varmare trakter nere i Europa. I vissa fall kan sensommar-exemplaren vara uppvuxna hos oss men vintern klarar de sedan inte av. Larverna lever förresten på brännässlor.

Det finns ju ett flertal långväga flyttare bland insekterna och bara tanken på att dessa små varelser verkligen kan flyga hundratals mil är hisnande. Amiraler når ju t.ex. även tidvis Island. Uppe i de riktigt nordliga trakterna uppträder amiralerna bara vid enstaka tillfällen med många års mellanrum. Det handlar då kanske främst om år då populationen varit stor och då vindar hjälpt (eller stjälpt?) till att orsaka smärre "invasioner". Det är ju inte varje år man ser amiraler här hos oss heller. De har enligt uppgift dock blivit allt mer frekventa besökare i Norden sedan 1990-talet. Måhända är det klimatförändringarna som påverkar?


söndag 6 september 2015

Backgräshoppa

Canon 7D mkII + Canon FD 200 Macro f4 @ f11. Naturligt ljus

Chorthippus brunneus.
En av våra vanligaste gräshoppor som  - likt flera andra - föredrar varma, soliga och lite sandiga platser. Där stridulerar hanarna fram sina strofer och hoppas locka honor. Honorna svarar med motsvarande ljud och sedan kör de en liten duett där de replikerar varandra i tur och ordning.
Honorna deponerar äggen i sandig och torr mark. Äggens utveckling stannar upp (diapaus) när temperaturen är låg. Hos oss innebär det alltså att gräshopporna övervintrar som ägg.

Canon EOS 60D + FD Auto Bellows + El-Nikkor 105 f5.6 @ f11 + 2 st diffuserade blixtar

Backgräshoppan är en färgmässigt ganska variabel art. De kan gå i gråa, bruna och/eller grönaktiga toner. De röd-orange fälten har olika intensitet och omfattning mellan individer och områden. 
Backgräshoppornas normala diet är gräs. Gräs är en aning svårtuggad mat (jämfört med många andra blad) eftersom det innehåller stor andel kisel, men gräshopporna har kraftiga och väl utvecklade mundelar som kan finfördela maten. 


De små har blivit stora (+ lite objektivtest)

Canon EOS 60D + FD Auto Bellows + El-Nikkor 105 f5.6 @ f11 + 2 st diffuserade blixtar

Kommer du ihåg Coreus marginatus-nymfen från inlägget 30.7? Givetvis gör du det. Varför skulle du inte?
Nåväl. Nu har den och dess artränder nått sitt fullvuxna stadium och uppträder talrikt bland hallonen här hemma hos oss. Hallon hör definitivt till deras favoritväxter men de suger gärna safter ur växter från ett antal andra familjer också.



Canon 7D mkII + Canon FD 200 Macro f4 @ f11. Naturligt ljus

I förra inlägget nämnde jag att jag skulle återkomma med bildjämförelser mellan objektiven Canon FD 200 Macro f4 och min standardutrustning i form av bälgen FD Auto Bellows med El-Nikkor 105 f 5.6 påkopplat. Våren 2013 jämförde jag dessa lite halvdant med påföljande rapport. Då användes samma kamerahus. När de nu fått vara med ute i hallonbuskaget och agera, så är förutsättningarna nya. För det första är ljussättningen inte jämförbar. Med bälgen + El-Nikkor används två diffuserade blixtar. Arbetsavståndet är ju så pass kort att det är möjligt. Med FD 200 Macro blir det solen som får stå för ljuset. Solen är inte alltid en så bra ljuskälla i de här fallen. Det blir lätt för skarpt.
En annan skillnad är att kamerahusen inte längre är samma. När de testades tidigare hade jag bara Canon EOS 60D. Nu är det huset kvar på bälgen men på FD 200 hade jag monterat ett EOS 7D mkII-hus. Det ska förstås addera kvalitativa fördelar. 7D-huset sätter jag inte på bälgen. Orsaken är att man så lätt pumpar sensorn full av damm - vilket jag effektivt gjort i 60D-huset. Så 7D får hållas med "normala" objektiv. En annan grej som gör att jag fortfarande helst kör 60D på bälgen är att den vridbara lcd-skärmen är perfekt för makro. Det är också i huvudsak via Live View som bilder tas (snarare än med ögat i sökaren alltså). Sökaren i 60D tycker jag inte riktigt om. Den är inte tillräckligt "klar" och jag har svårt att se när skärpan är på rätt ställe. Därför letar jag fokus via uppförstorad detalj på skärmen istället - och eftersom man sällan håller kameran rakt framför sig så är vridbar skärm guld värd.



Canon 7D mkII + Canon FD 200 Macro f4 @ f11. Naturligt ljus

De två objektivlösningarna ger förstås helt olika förutsättningar. Med bälgen är arbetsavståndet kortare och blixtarna gör det hela mycket bökigare. Det är en hel del utrustning som ska klämmas fram rätt nära motivet som inte sällan sitter inne bland blad och kvistar. Ett långsmalt 200mm-objektiv är så oerhört mycket behändigare på den punkten.

Canon EOS 60D + FD Auto Bellows + El-Nikkor 105 f5.6 @ f11 + 2 st diffuserade blixtar

Bilden här ovan är inte skarp men jag tog med den bara för att visa lystern i det vackra bladguldet (vingarna) på skinnbaggen.

Canon 7D mkII + Canon FD 200 Macro f4 @ f11. Naturligt ljus

Trots bättre kamerahus, trots att FD 200-objektivet torde vara av god kvalitet (trots sin ålder) och trots att "användarvänligheten" är så mycket bättre, så får jag inte till det med objektivet.
Det hjälps liksom inte. Resultaten blir helt enkelt inte alls lika tillfredsställande som med bälgen och El-Nikkor. En del av det är definitivt ljuskällans (solens) påverkan av kontrasterna och om jag fotograferar vid mulet väder (eller i skugga) så behöver ISO vridas upp en hel del. Det ger ju istället grynigare resultat (även om 7D mkII) är mycket bättre än t.ex. 60D på den punkten). Med 60D kan jag alltid köra med ISO 100 eftersom blixtarna levererar ljuset. 7D har bra sökare men jag har ändå lite halvknepigt att hitta rätt fokus. Tack och lov är det ju inga problem att ta miljoner bilder och sedan hitta en där man träffat något så när rätt.

Canon EOS 60D + FD Auto Bellows + El-Nikkor 105 f5.6 @ f11 + 2 st diffuserade blixtar

Nu kämpar jag vidare med gamla och billiga grejer (förutom det senaste kamerahuset då alltså) och det finns förstås prima högkvalitativa alternativ i butiken. Men på något sätt finner jag ett nöje i att nyttja dessa gamla prylar. Ett är dock klart. Merparten av småkrypsfotograferandet kommer även i framtiden att ske med bälgen&El-Nikkor framom FD 200 Macro. Det är endast i undantagsfall det senare är att föredra. Bl.a. testade jag det på ett antal fjärilar och då (så stora insekter) finns det onekligen vissa poänger med objektivet.

Coreus marginatus övervintrar som vuxen och äggläggningen sker på våren. Sedan får vi se om de blir så många som de faktiskt varit den här sommaren. 
På sista bilden kan man mellan andra och tredje benparet se en liten mörk öppning. Det är genom den öppningen som dessa och andra skinnbaggar (bärfisar) släpper ut de ämnen som gör att man rynkar på näsan.


lördag 5 september 2015

Väggbi

Heriades truncorum.
För visst är det väl ett väggbi? 
Biet fotograferades igår när jag åter gjorde ett nytt försök med FD 200 Macro f4-objektivet. Det blev blandat resultat och jag återkommer med några bildexempel som kan jämföras med fotografier tagna med min normala makro-utrustning.

Om jag sett rätt har vi bara en art av väggbin här i Finland. Väggbina hör till familjen buksamlarbin (Megachilidae) och namnet kommer sig av att pollen samlas just på buksidan. Dessa bin är solitära och de anlägger sina bon i små ihåligheter - ofta inne i flyghålen hos trälevande skalbaggar. Olika buksamlarbin har förstås olika preferenser. Förutom bohålets placering, karaktär och diameter, har de olika solitära bina även egna metoder för hur cellerna (larvkamrarna) konstrueras. Väggbiet, till exempel, nyttjar barrträds-kåda. 

Så kallade bi-hotell (eller stekel-hotell) kan vara ett välkommet alternativ som boplats i trädgårdar. Det kan ju nämligen vara ont om naturliga bohålor på sådana platser - speciellt om trädgårdarna är "välstädade". Det gäller dock inte i den här trädgården. Med gamla byggnader och gamla träd i och runt trädgården, finns många valmöjligheter för en hel uppsjö solitära steklar. I somras adderades också ett nytt bi-hotell. Även det är något jag ska försöka återkomma till i ett senare skede.


fredag 4 september 2015

Ängsbaldakinspindel

Linyphia triangularis.
Ställ dig på valfri plats i närheten av ett buskage. Kika in i buskaget.
Oddsen för att du har ett nät av ängsbaldakinspindel framför dig, är lika höga som ett kopieringspapper liggandes på golvet. Den uppemot 6-7 mm långa (hanarna något mindre) täckvävaren (Linyphiidae) finns i närmast absurda mängder nu när gränsen mellan sommar och höst ska passeras. Visserligen lever de runt omkring oss hela sommaren, men det är först nu som de nått vuxen storlek och blivit riktigt synliga. 
Nätet är tredimensionellt. Ofta har det en bredare horisontell bas där spindeln sitter med ryggsidan neråt. Ovanför tornar ett glesare nättrassel hit och dit mellan kvistar och blad. Förhållandevis ofta smalnar nätet av uppåt och kan med god vilja påminna lite om en tipi ("indian-tält"). Poängen är att flygande insekter stöter mot nätets övre tråd-arrangemang och sedan ramlar eller förirrar sig ner i det vågräta fångstnätet där spindeln väntar.

Första bilden visar en hona med byte (bladlus) och i andra bilden syns en hane. Nu i september (eller slutet av augusti) är det parningsdags och det går att se hanar sittandes i samma nät som honorna. Han håller koll och vaktar så att inga andra hanar tillåts kurtisera honan. 
Äggen får sin spindel-typiska vävda säck (kokong) som omslag och ungarna hinner kläckas innan vintern. De stannar dock kvar i kokongen fram till våren.


Svart ängstrollslända

Sympetrum danae.
En ny vända till Bådaviken med mer gräsröjning på agendan. Detta var i måndags.
Trollsländorna var förstås i farten och nu kom jag även åt att dokumentera den här vanliga arten.
Testade FD 200 Macro f4-gluggen. Det är ett objektiv jag ägt ganska länge men de facto inte riktigt använt i så stor utsträckning. Borde fotografera med det oftare för att också få grepp om dess presumtivt goda egenskaper - erkända egenskaper jag alltså inte hittat än. Särskilt mycket fotograferingstid gav jag mig inte heller i måndags. Gräset röjde sig själv så dåligt.

Svart ängstrollslända hör till de riktigt vanliga trollsländorna. Eftersom de är ganska småvuxna - kring 26-34 mm - och färgmässigt anspråkslösa, är de förstås en aning mer anonyma än många övriga. De hör främst hemma på myrar och torvmossar där de hittar det näringsfattiga och sura vatten larverna vill ha. Om Bådavikens vatten är rätt plats är förstås ett frågetecken, men arten sägs vara ganska mobil av sig och hittas därför som vuxen på många olika ställen - inte bara vid reproduktionsvattnen. Samtidigt flyger ju också starrmosaikslända (Aeshna juncea) vid Bådan och även de föredrar ungefär liknande vattenkvalitet. Så kanske rätt biotop ändå finns i någon del av området.

Starrmosaikslända och två andra trollsländor vid Bådan, finns i detta inlägg.


tisdag 1 september 2015

Påfågelöga

Efter en fjärilsfattig sommar kompenserar påfågelögonen nu en del av fattigdomen. Var och varannan naturblogg tycks i dessa dagar mata ut många megabytes (tonvis alltså) av bilder på arten i fråga. Den uppträder alltså i stora mängder just nu. Utgångspunkten hänger på i trenden.

Att påfågelögat - Inachis io - invaderar våra marker är förstås hur skoj som helst. Det är en värmeälskande art och sommaren har verkligen inte bjudit på den typ av väder fjärilen egentligen vill ha (behöver). Men någonstans har vuxna fjärilar lyckats med parning och äggläggning under försommaren.

Där "någonstans" har även larverna lyckats med sin tillväxt och förpuppning. Annars finns det liksom ingen förklaring på varför de just nu uppträder i stora mängder.
Blomflugan i bilden ovan är Volucella pellucens - fönsterblomfluga.

Men påfågelöga kan även flyga hyfsat långa sträckor. Så det där "någonstans" behöver inte vara i den omedelbara närheten.

Så småningom ska dessa vuxna individer hitta en övervintringsplats och förhoppningsvis är vintern snäll mot fjärilarna så att de vaknar upp igen mot senvåren och fortsätter livscykeln.

Påfågelögats utbredningsområde "tar slut" ungefär här mitt genom centrala Finland och gränsen pulserar norrut och söderut beroende på väderförhållanden och temperaturer genom åren och årstiderna.