Trollsländor

Spenderade ett antal timmar vid Bådaviken i lördags. Egentligen var jag där för att röja runt el-stängslet som ska hålla Highland-korna på rätt ställe men kameran hade jag förstås med. Objektiv-valet (EF 400 f5.6 L) var väl inte det absolut bästa för just trollsländor men i vissa fall fungerar det tillfredsställande. Trollsländor är inte heller överdrivet intresserade av att ha någon tätt inpå sig, så det kan vara till fördel med tele ibland. Riktigt lyckade blev resultaten inte men man ser vad det är för arter i alla fall - trots lavgyttret mot björkstammarna på vissa bilder.

Sympetrum vulgatum - tegelröd ängstrollslända.

Hanarna är mestadels rödfärgade medan honorna har större inslag av bruna, grönaktiga och/eller gula toner. De har en viss variabilitet. Storleken för båda könen är uppemot 4 cm och vingbredden kring 6 cm. Kan på avstånd förväxlas med ett antal andra Sympetrum-arter men flera av dessa har ett utbredningsområde som inte sträcker sig till Österbotten. Här i trakten är det egentligen bara gulfläckad ängstrollslända (S. flaveolum) som liknar men de har känspaka gula fält på vingarna nära basen - störst på bakvingen.

Larvutvecklingen är ettårig hos tegelröd ängstrollslända. Näringsrikt, långsamt rinnande och/eller stillastående vatten är deras tekopp.

Aeshna grandis - brun mosaikslända.

Mosaiksländorna (Aeshnidae) är väl de vi ser framför oss när vi tänker på trollsländor. Släktet har de typiska, storvuxna och iögonenfallande arterna med vackra mönster. För att motsäga mig själv inleder jag med en färgmässigt halvtråkig art.

Könen är lätta att skilja åt. Färgerna skiljer inte lika mycket som hos ängstrollsländorna men formen på bakkroppen är nyckeln. Hanarna (till vänster) har en insnörning nära bakkroppens bas, medan honornas bakkropp har jämn breddning mot mellankroppen (thorax).

Brun mosaikslända når en längd uppemot 77 mm och de varmt gulaktiga vingarna kan nå över 10 cm från spets till spets. Mellan två och fyra år lever den som larv i vegetationsrika, stillastående eller långsamt rinnande vatten.

Aeshna juncea - starrmosaikslända.

Det här är en art som kan vara förväxlingsbar med flera andra stora mosaiksländor. Man får hålla reda på vilka fläckar som finns var samt vilken färgton och form de har.

Starrmosaiksländan på bilden är som synes en hane. Arten kan bli så stor som 80 mm och det är förstås ett kännspakt rassel i luften när de kommer flygande.

Starrmosaiksländor är inte omåttligt kräsna vad vattenmiljön beträffar, men stillastående, en aning surt och näringsfattigt vatten ska vara något de gärna väljer. Därför är det intressant att den flyger vid samma vatten som de två tidigare nämnda. Möjligen kan de hitta lite olika typer av vatten inom Bådaviken-området. Diket som rinner ut i viken kanske har lite annan typ av vattenmiljö än vad fallet är längre ut i vassruggarna.

Sländorna lapar kvällssol.

Läderlapps-sudd

Någon av de kvällar jag hade igång nattlampor för att locka småkryp, cirkulerade fladdermöss tätt runt husknutar och intill gårdsträden. Försökte dokumentera dem.

Eftersom det är omöjligt att se mörka, snabba siluetter mot en nästan lika mörk himmel, är det omöjligt att hålla dem i kamerasökaren. Därigenom är det också omöjligt att köra med autofokus. Metoden var således att ställa fokus manuellt på det avstånd jag förväntade mig att de skulle flyga - vilket var ca 5 meter ovanför. Kameran var inställd på snabb serietagning och så fort en läderlapp fladdrade fram över mig försökte jag rikta kameran rätt och smattra på. Tyvärr började blixtbatterierna bli trötta och hann inte ladda blixten tillräckligt snabbt för att hinna med i serie-exponeringarna. Det blev med andra ord mest bara svarta bilder samt ett antal där ett fragment av fladdermusen bara skymtade längst ut i någon kant. De enda två bilderna med hela djuret i bild visade att jag borde ha justerat kamerainställningarna - vilket jag gjorde. Därefter såg jag inte längre till några fladdermöss och har väntat förgäves ett flertal kvällar.

Det är en smula knepigt att avgöra, men jag har för mig att det är den högst vanliga nordiska fladdermusen - Eptesicus nilssoni. 

Edit: Varför jag tippar nordisk fladdermus har förresten att göra med ljus-mörkerkontrasterna mellan under och översida, öronens storlek samt (kanske viktigast) att svanstippen verkar sticka ut en smula från flyghuden.

Med blåbären 2. Brokhoppspindel

När man har spindlar i blåbärshinkarna, brukar det förstås vara av små spröda täckvävar-sorter (Linyphiidae). Men med årets skörd dök det även upp en hoppspindel.

För att vara en hoppspindel (fam. Salticidae) var hon av modell större. Hela 7 millimeter i hela sin ståtlighet.

Nu förhåller det sig så att vissa hoppspindlar (ovanligt nog... obs. ironi) kan vara lite vanskliga att artbestämma bara på basen av färgteckning (har vi hört det förut?). Ett är i alla fall klart. Hon tillhör släktet Evarcha. Sedan görs artbestämningen i det här fallet utgående från en kombination av färgteckning och miljön varifrån hon kommer - dvs. blåbärsriset (inte köksbordet).

Med ett utseende typiskt för Evarcha falcata och med vetskapen om att den arten är väldans förtjust i blåbärsris, så dras alltså slutsatsen att det är nämnda art, som från sin upphöjda position på frysask-tornet spanar ut över blåbärensningen.

Hennes svenska namn är brokhoppspindel.

Precis som alla andra kryp hittade inomhus, fick hon lift till utsidan av huset efter fotograferingen. 

Med blåbären 1. Allmänt aftonfly.

Med bär som ska rensas brukar det bli småkryp på köksbordet. Här är ett av två sådana, som gjorde att jag fick tvätta händerna och hämta kameran mitt i arbetet med att separera "skräp" och blåbär.

12-13 millimeter larv av allmänt aftonfly - Acronicta auricoma.

Den fullbildade fjärilen har ett vingspann på 33-42 mm och den är går i färgteckningen "ultratypisk nattfly-vit-grå-brun-svart-spräcklig".

Efter fotograferingen fick den flytta ut till lämplig grönska. Dessa larver är inte kräsna och kan hittas på flera olika träd och buskar - samt några örtartade växter.

Att rädda eller inte rädda - det är frågan

Igelkott-ungen låg på sidan ute i trädgården. Orkeslös och tydligt medtagen bjöds den på en portion kattmat. Aptiten var det inget fel på. 

Det röda är inte blod - det är spår efter jordgubbar.

Ungefär i början/mitten av augusti lämnar igelkott-ungarna sin mamma. Då får de lov att klara sig själva, äta upp sig och hitta en lämplig övervintringsplats innan kylan sätter in. Det är sannerligen inte en lätt uppgift och många årsungar lever inte till våren.

Medan vi funderade på hur vi skulle agera, fick den 240g lilla kotten bädda ner sig bland halm och smälta maten inne i en avlagd marsvinsbur. 

Som privatperson ska man ju inte omhänderta vilda djur under någon längre tid - helst inte alls. Våra alternativ var att släppa igelkotten och låta naturen ha sin gång, försöka se till att den hade tillgång på mat (inte lätt om den inte är "tillfångatagen") eller föra den till en riktig rehabilitering. Tog kontakt med Markku Harju på Nordic Wildlife Care i Vallgrund och diskuterade saken med honom. Han ansåg att vi kunde hålla igelkotten och se till att den har värme, mat och vatten.

OK. Sagt och gjort. Igelkotten fick stanna i marsvinsburen där den serverades med energirik mat för växande kattungar, lite äggula samt förstås ständig tillgång till vatten och värme (varma vattenflaskor och filtar). Buren inreddes med mera halm och ett litet "hus" i vilken den spenderade stora delar av tiden sovande. Vatten verkade den inte dricka som sådant ur skålen, så maten rördes ut med en del vätska så att den även fick ett mer lockande och smaksatt alternativ. Det fungerade. De första två dygnen åt ungen riktigt bra - uppemot 60-70g mat per dag. Det är närapå samma som en vuxen igelkott normalt äter. Men sedan upphörde den nästan äta. Igelkotten gick visserligen fram till maten och smaskade i vanlig ordning men måltiderna blev kortare och kortare. Vikten gick också snabbt ner. 

Igelkottar dras konstant med ett flertal parasiter. Normalt är parasiterna inte ett större problem men undernärda igelkottar drabbas snabbt hårt av parasiternas verksamhet - och drar då dessutom på sig sjukdomar. Efter fem dagar blev det veterinärbesök för den lille. Kommunala veterinärer kan även hjälpa till i fall med vilda djur. 

Så under femte dygnet inleddes avmaskning. Det var ett petigt jobb men det gick. En dag efteråt var aptiten åter något bättre men ytterligare ett dygn senare vände det neråt igen och det gick som det så ofta kan gå. 

Det är vanskligt att försöka rädda sjuka djur. De som en gång blivit utmärglade och/eller sjuka har inte goda odds. Det är de djuren som är det vanliga svinnet hos arten och i de flesta fall är det kanske så att man borde låta naturen ha sin gång.

Filosofin i det aktuella fallet blev att ändå ge den här ungen en "andra chans". Även fullt friska igelkottar dör ju pga. mänsklig aktivitet - dvs. ofta trafik - och inte av "egna naturliga" orsaker. Så det kändes liksom som om man kunde chansa på att det skulle fungera lite omvänt - alltså att den här kunde överleva pga. mänsklig aktivitet. Men, men.

Igelkottarna finns ändå kvar. En hona (troligen ungens mamma) rör sig ständigt i kvarteret och håller det sannolikt som sitt revir. Två olika hanar patrullerar också i grannskapet och glädjande nog har det varit ont om överkörda igelkottar här omkring den här sommaren.

Och slutligen är det förstås läge att påminna om att alla djur(ungar) som ser ensamma och övergivna ut, inte alls är det och att de bör lämnas i fred precis där var de är.

Myrsvärmning

5.8 svärmade trädgårdsmyrorna - Lasius niger. Luften ovanför Nykarlebys centrum fylldes av vitfågel och tornseglare. Jag var lite väl sent ute med kameran för att hinna med flygmyrorna men lyckades få ett par bristfälliga bilder av de sista som lämnade ett av de större samhällena på vår tomt.

Eftermiddagen var gråtråkig och därmed är även nedanstående bilder sådana. Det här inlägget prioriterar således kvantitet framom kvalitet.

Vingpennorna förnyas.

I fotografiet ovan och nedan skymtar faktiskt också myrorna. Förutom den myra som skrattmåsen siktar in sig på, finns ett litet "moln" i bildens övre kant.

Myrsvärmning sker oftast synkroniserat - dvs. många samhällen svärmar samtidigt. Åtminstone ytterligare två svärmningar skedde med några dagars mellanrum över Nykarleby.

Nattlampa. Del 5 - Diverse steklar

Ohjälpligen är jag i besittning av en viss svaghet för steklar. Dylika känslor har jag hyst för den här gruppen insekter sedan barnsben. Vet inte riktigt vad det egentligen beror på, men steklarna har det där "något" som uppenbarligen slagit an på helt rätt plats i mitt huvud.

Visst. Steklar är väl häftiga. Vackra svart-gula rovsteklar med långa käkar eller eleganta parasitoider med äggläggningsrör som kan borra sig genom vilket material som helst. En "barnslig" fäbless för sådana fysiska attribut har med tiden kompletterats av växande insikter kring de komplexa och intrikata samspel dessa insekter är en del av. Visserligen är ju t.ex. många av tvåvingarna involverade i närmast exakt motsvarande ekologiska nischer och levnadsprocedurer. Och visst är även dessa oerhört fascinerande, men steklarna har ändå kvar den där förstaplatsen i min interna "vad-jag-liksom-har-för-mig-är-mest-spännande-och-häftigaste-insekterna-tävling".

Därmed blir jag alltid lika förtjust så fort jag har en stekel framför mina blå.

Det brukar bli en del steklar när nattlampan tänds. De allra flesta är av högst moderat storlek och de allra flesta är förstås av mycket ordinära modeller. 

Steklar är av naturen oerhört rörliga och "nervösa". Det är med andra ord svårt att hinna se dem ordentligt i fält och det är än mer knepigt att lyckas få någon att fastna på en kamerasensor. Genom nattbelysning och ett ljust underlag har man bättre tid och chans att verkligen kunna se dem - samt få till ett fotografi.

Precis som jag nämnt i tidigare inlägg från den här nattlamps-sessionen, har jag inte riktigt gett mig tid att på allvar ännu luska ut deras arttillhörighet - åtminstone inte med någon riktig säkerhet i ryggen. Har lurat mig själv att jag helt säkert ska ha tid med sådana uppgifter en kulen höstdag. När det gäller de fyra steklarna i det här inlägget har jag fått assistans - eftersom jag skickat runt några av bilderna.

Det enda jag var riktigt klar över (utan konsultation) var att den svartbruna stekeln på de fyra första bilderna, är en brokparasitstekel (Ichneumonidae). Underfamiljen är Orthocentrinae - och det fick jag hjälp med.

En liten snabbkoll på Orthocentrinerna ger vid handen att underfamiljen tidigare varit lite av en så kallad skräpkorg, en "waste basket" dit allehanda Ichneumonidae-släkten tidvis slängts när man för tillfället inte riktigt hittat vettigare platser för dem i släktträdet (överdrivet uttryckt). "Skyldig" till Orthocentrin-skräpkorgen var Henry Townes (1913-1990) - Amerikansk entomolog och ett av de absolut viktigaste namnen i brokparasitstekel-forskningens historia. Skräpkorgen är antagligen en smula städad numera.

Orthocentrinae är en talrik underfamilj och fortfarande verkar det vara mycket som är outforskat ner på artnivå. Det är iofs inte alls ovanligt när det handlar om familjer och underfamiljer med många närstående arter. Vad jag i all enkelhet nu hittat kring dem ger vid handen att merparten verkar leva i barrskogsområden. Orthocentrinerna är riktiga tajga-steklar. Deras parasitoida verksamhet tycks till stora delar kretsa kring fungivora tvåvingar (Diptera) - ofta t.ex. svampmyggor (Mycetophilidae).

Orthocentrinen på bilderna är ca 6-7 mm lång.

Edit: Antagligen Plectiscus. Troligen P. impurator.

Nästa stekel under nattlampan är nästan lika "stor" som föregående. Uppemot 6 mm ska den vara enligt mitt millimeter-exakta ögonmått.

Stekeln tillhör familjen Proctotrupidae - svartsteklar. Enligt ett antal källor jag nu snabbt hittat, ska de vara parasitoider på skalbaggslarver och tvåvingar (beroende på stekel-art då alltså).

Ett tydligt och enkelt kännetecken för familjen Proctotrupidae är det karakteristiska vingmärket (Pterostigma) med den lilla smala cellen tätt bakom. Vingmärket ska också vara en ledtråd vad släkte beträffar men jag sitter med för dåliga nyckar för att komma vidare på ett vettigt sätt.

Edit 6.1.2020: Artbestämd av Victor Kolyada till Codrus niger (hane).

Följande stekel är en riktigt liten och delvis hårig sak. De andra steklarna kom bara i ett exemplar per art men åtminstone tre st av den här stekeln beträdde scenen.

Typ maximalt tre millimeter mellan antennfäste och bakkroppsspets. Antennfästet ja... Typiskt för familjen Diapriidae (hyllhornsteklar) är den lilla "hyllan" som sitter i pannan och på vilken antennerna är belägna. De olika underfamiljerna har varierande grad av prominens på den där hyllan. Hos några av arterna är det rena balkongen.

Kommer man vidare från familj på den här då? Tja. Underfamiljen är i alla fall Belytinae. Därefter får jag svårt - gruvligt svårt. Jag är trots allt beredd att göra en tokvild chansning och sätta ett kryss i rutan där det står Aclista. Då står jag på så tunn is att jag antagligen inte ens har annat än ytspänning under fötterna. 

Edit 6.1.2020: Artbestämd av Victor Kolyada till Aclista cf. neglecta.

Verkar som om även Belytinae-steklar huvudsakligen är parasitoider på svampmyggor (Mycetophilidae), men även sorgmyggor (Sciaridae). 

Med den sista stekeln - som inte var mer än 2,5 mm - tänker jag ta det lugnt. Inga vågade gissningar här inte. Det är en mindre släkting till stekel nr 2 i detta inlägg. Med andra ord ytterligare en representant för Proctotrupidae - svartsteklar.

Edit 6.1.2020: Enl. Victor Kolyada Exallonyx sp. (hane). Stort tack för granskningen av steklarna!

Nattlampa. Del 4 - Gräsmotten

Gräsmotten - Underfamiljen Crambinae - är kännspaka som underfamilj betraktat. När det kommer ner till släkte kan jag fortfarande ha mina aningar men på artnivå har min osäkerhet stigit till klart påtagliga höjder.

Om jag ser rätt är de fyra första bilderna alla av samma art. De är mer eller mindre slitna.

Och om jag tolkar vad jag ser, så är min gissning att det rör sig om Agriphila tristella - dystert gräsmott.

Namnet är föga uppiggande kanske. Men vid närmare inspektion av deras guldpaljetter är de väl trots allt egentligen inte så värst trista eller dystra.

Larverna lever i gräs - bl.a. i gräs av Poa-släktet.

Den andra arten av gräsmott som besökte nattlampan heter oäkta gräsmott på svenska (om det nu är den arten). Varför den erhållit det namnet har jag inte kollat upp. Det kanske är något som någon hugad bloggbesökare kan svara på. Orsaken lär knappast vara att larverna lever på mossa snarare än gräs. Arten som fått namnet äkta gräsmott lever nämligen också på mossa.

Vetenskapliga namnet på oäkta gräsmott är Catoptria falsella.

Nattlampa. Del 3 - Diverse tvåvingar 2

Fortsätter tvåvinge-kavalkaden med de mer flug-aktiga.

Först i raden kommer en liten fluga jag tror hör till familjen Empididae - dansflugor. Släktet kan eventuellt vara Hilara men min osäkerhet är stor.

Dansflugorna är rovdjur.

Sedan har vi här en som jag i alla fall kan bestämma hyfsat säkert hela vägen till släkte. En Dolichopus-fluga ska det högst sannolikt vara - om det inte är någon Dolichopus-look-alike från övriga familjen Dolichopodidae. Även styltflugorna lever av rov.

Lauxaniidae - lövflugor - ser man ofta ute bland blommor och blad. Kika efter ljusgula, lite sävliga små flugor bland blad på skuggiga platser. Är man oaktsam vandrar de inte sällan över bladkanten och gömmer sig på undersidan.

Familjen Muscidae är vi väl förtrogna med. Egentliga flugor är familjens svenska namn, men i vardagstal kallar man dem ofta lite slarvigt för husflugor. Flugan Musca domestica - som ju är husfluga - hör förstås också till familjen. Flugan på bilden hör till ett annat släkte. Vilket? Tja...

Edit 4.2.2018: Jag hade in den här bilden på fb-sidan Tvåvingarnas liv och nu 2,5 år senare råkade rätt personer få korn på inlägget och då lossnade en artning. Flugan är Coenosia mollicula.