Pliktrunda

Det lovas gråväder och rusk till helgen. När detta skrivs har regnet precis nått Nykarleby men under förmiddagen sken solen. Då hade jag också möjlighet att göra en liten runda ut på ställen där de typiska, tidiga flyttfåglarna kunde tänkas hålla till. Det har varit skralt med den typen av aktivitet från min sida hittills den här våren. Ett par timmar frisklufts-vistelse kändes således suveränt.

Tofsviporna anländer och börjar synas på allt fler åkrar och gräsplättar.

Allt färre åkrar verkar sakna sångsvanar. De har verkligen kommit i stora mängder nu.

Tofsvipan och sångsvanarna dokumenterades i Munsala.

En annan tofsvipa joggade omkring vid Kimo åmynning.

Åkte iväg till åmynningen och fågeltornet för att se hur mycket isen gett med sig sedan 18.3. Ändringen var inte dramatisk. Totalt låg 14 st grågäss utspridda lite här och var. Två kanadagäss var också på plats. Alla höll sig på behörigt avstånd från fågeltornet.

Gråtrutar - som alltid närvarande. De befann sig mestadels långt ute på isen.

Sista bilderna från 18.3

Lampkråka i Vasklot.

När jag var på väg hem från Vasa (Vasklot) vek jag ner till fågeltornet vid Kimo åmynning. Ville se hur det stod till med isläget.

I toppen av en björk satt denna kråka och försökte låta seriös.

Det var överhuvudtaget många kråkor på plats - som vanligt. De gillar åmynningen.

De enda ickekråkor jag kunde se var tre gräsänder. Isen håller fortfarande sitt grepp över området men vattenströmmen ur ån gör nog sitt för att sakteliga öka vattenytan utanför mynningen.

Vitfågelkavalkad. Wasa Express 18.3

Trummar på med fler bilder från resan över Kvarken tidigare i veckan. Jag kan givetvis inte heller hålla mig från att publicera tonvis med bilder på så pass "vardagliga" pippifåglar som gråtrutar och fiskmåsar. Vanliga eller ej - jag gillar dem!

Diverse Kvarken-fåglar + lite annat från 18.3

Jag får för mig att observation av havsörn på klippa/sten är mera regel än undantag när man glider fram längs farleden nära Vasklot... åtminstone om man spanar kring sig en smula. Här en gammal örn. Kommer inte exakt ihåg var den satt men i närheten av Storhästen var det i alla fall (norra sidan av farleden).

Dag för dag anländer nu allt fler sångsvanar till våra trakter.

En ung havsörn på Sundom-sidan.

Kråkor trafikerar.

"Titta en säl!" skrek någondera hjärnhalvan till den andra (jag spanade ivrigt efter säl). Vid närmare examination av bildmaterialet drog jag slutsatsen att det är en utter. Vid närmare eftertanke kring hur djuret simmade drar jag också slutsatsen att det är en utter. Jag tror därmed att det är en utter. 

Grågåsen uppe till höger i bild artbestämde jag aldrig *live*. Det var också en detalj jag noterade först i efterhand. Därmed såg jag inte den första grågås jag sett den här våren.

Sticker in med månen & solen

Kl. 11:45

Kl. 12:08

Billigaste tänkbara pappers-"sol"-glasögonen (som följde med senaste nr. av Illustrerad Vetenskap) hölls framför kameraobjektivet.

Några andfåglar i Kvarken 18.3 + bokreklam

Det är ju inte så att det ännu kryllar av fåglar i våra vatten. Ett gäng svärtor kunde jag i alla fall notera medan de cirkulerade runt Wasa Express.

Svärtan är en fågel med bekymmer. Antalet har stadigt minskat och vissa år är förändringen närmast dramatisk. I den relativt nykomna publikationen Fågelfaunan i Larsmo skärgård 1990-2013 (bild/presentation längre ner) redogör Rune Jakobsson och Ralf Wistbacka för bl.a. svärtans situation. Orsakerna antas vara många och det är eventuellt en smula svårt att se exakt vilka de värsta bovarna är. Ändrade biotoper med ökad sorkmängd och därav större inflyttning av mink, mårdhund och räv på sjöfåglarnas häckningsplatser kan vara en möjlig orsak. Försämrad vattenkvalitet med viss ödeläggelse av bottnarna med sina organismer är en annan plausibel pusselbit. Småbåtstrafik under häckningstiden - och framförallt när ungarna är nykläckta - kan tänkas vara en tredje orsak. Honorna skräms av båtarna varpå ungarna lämnas för kortare/längre stunder, vilket i sin tur kan leda till minskat födointag och näringsbrist - alternativt predation. 

Antalet Svärtor har i Larsmo skärgård minskat från 381 par 1994 till 49 par 2008. Minskningen har därefter fortsatt. Även längs övriga Finlands kuster har svärtorna minskat i antal. Ställvis är det fråga om branta kurvor neråt. 

Kniporna började synas längre in mot Vasa. Knipornas naturliga häckningsbiotoper har förändrats en del men tack vare flitig holktillverkning erbjuds paren bostäder. Populationen är fortfarande livskraftig.

Storskraken har i undersökningsområdet minskat med ca 75%. 12 häckande par i hela Larsmo skärgård 2013, låter anmärkningsvärt lågt.

Jakobstadsnejdens Natur har alltså nyligen utkommit med nämnda bok. För att vara en publikation/rapport av det slag den är, tycker jag att resultatet är synnerligen genomarbetat och bra. Många motsvarande publikationer tenderar bli "gråa" textstycken som är intressanta endast för dem som ska ha tag på själva informationen. Fågelfaunan i Larsmo skärgård 1990-2013 presenterar textmaterialet tillsammans med en uppsjö av bra bildmaterial (teckningar & fotografier) samt informativa diagram och kartor. Boken är kanske inte den klatschigaste av alla Coffey Table Books där ute, men den är tillräckligt bra utformad för att locka även dem som vill ha mer än "bara en rapport". Förhoppningsvis kan även de som inte visste att de ville (behövde) känna till rådande fågelsituation i skärgården nu också lockas ta del av sådant som rapporten vill berätta.

Boken kan eventuellt ännu finnas tillgänglig. Se mer på JNN's Facebook-sida (som jag tror är öppen även för dem utan fb) och kontakta föreningen ifall du är intresserad av ett exemplar.

Upplagt för ännu en säsong av kontroverser

Storskarven har letat sig tillbaka till våra breddgrader. Norra Gloppsten är en fyr de verkligen gillar.

Särskilt många skarvar fick jag inte ögonen på under den här resan. Men så är det förstås också tidigt på året.

Kvarken 18.3

Jag har sagt skrivit det förr och jag skriver det igen. På den här naturbloggen finns det plats för fyrar.

Hemresan från Umeå skedde på onsdagsmorgonen. I Holmsund och en god bit ut såg man nada. Dimman var helt enkelt genomtät. Först när vi passerade Utgrynnan började man kunna sträcka ut synen en smula. När Wasa Express passerade som närmast Utgrynnan åt jag köttbullar. Bilden här ovan är alltså tagen en stund efter den sista köttbullen och påföljande efterrätts-kaffe.

Norrskär, där långt borta i diset.

Vasa fyr.

Norra Gloppsten.

Samma fyrar i ett gammalt inlägg

Samma fyrar i ännu ett inlägg

Samma fyrar och fler därtill i ännu ytterligare ett inlägg

Mot solnedgången

I måndags bar det av till Umeå. Tog kvällsbåten. I Vasklots hamnbassäng skorrade gräsänderna.

Där och då, kunde jag inte urskilja storskrakarna men de fanns på plats. Siluetterna i bakgrunden är karakteristiska.

I duvhöks-skogen

För en vecka sedan valde jag Tisskärssand som utflyktsmål och idag blev det skogen. Egentligen är det väl faktiskt kusten och havet man borde vara vid, ifall det är flyttfåglar som gäller. Men jag är ju inte så nogräknad med sådant. Skogen kändes som en perfekt miljö just idag. Mer än två timmar kunde jag tyvärr inte ge mig. Allt för kort, men ändå bättre än inget.

Hackspettarna levererade trumvirvlar. Den på bilden bearbetade dock en kotte.

Inne i den högre och tätare skogen regerar duvhöken. I den här skogen brukar järpar och orrar lämna sina visitkort i form av fimpar och fotspår. De har all anledning att hålla ett vaksamt öga öppet. Duvhöken är en riktig terrier och den sitter någonstans där uppe bland täta grenar och kvistar. Ytterst få saker undkommer ett rovfågelöga. Dessutom är duvhöken förstås sällsamt väl anpassad för högfartsjakt i det där kvistiga kaoset som en tät skog bjuder på.

Just nu är duvhökarna i full färd med bobygge (eller renovering) och familjeplanering. Ett av morgonens mål var att ta reda på om hökarna även i år är på G med att häcka på en plats jag något så när ringat in. Boet har jag aldrig sett. Jag har helt enkelt inte gått så nära att jag fått möjlighet att hitta boträdet. Men jag vet som sagt ganska väl var det är och väljer att stanna på behörigt avstånd. Det räcker gott och väl med att höra hökarna och på så sätt pejla in läget. Deras aktivitet i avslöjas ändå utan att man nödvändigtvis måste se så mycket. Fåglar vid boet får på inga villkor störas i onödan.

Det gick fint att smyga tyst idag. Duvhöksparet var på skrikhumör och tutade hejvilt sinsemellan. Passade på att röra mig medan de hojtade och däremellan stod jag still. Stannade som vanligt på behörigt avstånd och kunde höra deras ungefärliga rörelser och positioner på basen av varifrån deras läten kom. Honan var i princip ständigt på samma plats medan hanen flyttade på sig en hel del. Hans lite svagare, mer blygsamma läte, ljöd från olika ställen vartefter han rörde sig runt omkring. Plötsligt hade jag honom nära - i en tall kanske bara 30 meter bort. Kunde inte se honom men han bökade på med något för det prasslade högljutt. inom kort hördes ljudet av en kvist som knäcktes och direkt därefter kunde jag skymta honom flyga med byggmaterial i riktning mot den plats där honan fanns. Någonstans där bakom granar och tallar blev det ett himla liv när han anlände hem. Båda fåglarna tjöt intensivt.

Nästan omedelbart efter kvist-leveransen återvände han till trädet i min närhet. Den här gången satte han sig på en gren så att jag kunde se honom. Problemet var ju förstås att om jag kunde se honom så skulle han absolut kunna se mig. Mina ögon är ju hur sekunda som helst, jämfört med hans korpgluggar. Jag försökte att inte röra en fena. Problemet var bara att jag just då satt på huk med fötterna under aktern. En synnerligen obekväm ställning om man tänkt hålla samma position mer än några minuter. Kameran hade jag redan i ett tidigt skede hunnit rikta mot hökens håll och i den riktningen stannade kameran under hela den långa stund jag fick betrakta honom.

Det var inte byggmaterial han var ute efter den här gången. Nej, nu handlade det om tvagning och putsning. Omsorgsfullt gick han genom fjäderskruden med sin näbb. Samtidigt domnade mina ben och fötter. Några av de gånger jag brände av bilder hörde han kameran. Uppenbarligen satt jag ändå väl dold för honom men jag tog heller inga bilder medan han försökte komma underfund med varifrån spegelskramlet kom. Fokus fick jag sköta manuellt, för mellan mig och höken hängde en slöja av tunna grankvistar.

Till slut var mina ben ändå så pass borta att jag kände mig akut tvungen att försöka flytta på mig. I sökaren kunde jag skymta att han verkade ta sig en förmiddagslur. Då försökte jag lirka in mig (fortfarande på huk) bakom en granstam i närheten och efter en del vridande och vickande på fötterna lyckades jag tråckla min lekamen bakom granen.

Därifrån kunde jag också smyga mig bort och låta duvhökarna fortsätta med sina förehavanden.

När jag kom hem slog jag upp duvhök i Hans Hästbackas bok Bodéns & Stenbäcks ornitologiska anteckningar (Svensk Österbottniska Samfundet 1993). Boken behandlar (kort beskrivet) ornitologi och natursyn på 1800-talet. Bodén och Stenbäck var två fågelintresserade herrar vars ornitologiska intresse numera syns i form av ägg och uppstoppade fåglar i Ostrobothnia Australis' samlingar. På deras tid var duvhöken en av de mest hatade och förföljda av rovfåglarna. I början av 1900-talet dödades omkring 10 000 duvhökar årligen - inte sällan med brutala och hejdlöst plågsamma metoder. 

Idag beräknas vi ha ca 5000 par i landet.

Tiden går snabbt när man har tråkigt

Jag velade mellan olika rubriker på det här blogginlägget. Lagen om alltings j*vlighet, Novis ute i vildmarken och Desperationsdriven friskluftstimme med fel (för många) kläder, var några tänkbara alternativ.

Jag tar det från början. På grund av naturrelaterat illustrationsarbete av (för min del) sällan skådad omfattning i termer av mängd och nära förestående deadline, har jag under de senaste veckorna inte alls gett mig tid till denna naturrelaterade blogg. 

Summa summarum... nästan all fritid har ägnats åt arbete vid datorn. I princip har det varit så ända sedan mellandagarna. Visserligen har jag ytterligare några timmar av putsande kvar, innan jag kan förklara arbetet helt och hållet färdigt, men idag blev jag helt enkelt tvungen att åka ut och insupa sol, syre och horisont.

Valet föll på Tisskärssand. Det är väl inte en särdeles fågeltät plats (om det nu är just sådana man bör söka upp) men det är oerhört avkopplande att få sitta på klipporna och bara glo. Dessutom ville jag ju kolla isläget på en plats utan skärgård mellan stranden och horisonten. Med lite tur kunde man kanske också få syn på någon eventuell tidig sjöfågel som fått extrafart av sydvinden. Vem vet? Kanske det faktiskt låg någon skrake eller knipa där längre ut bland vågorna - eller så inte. Jag ägnade sist och slutligen ytterst få minuter åt att spana. Både vågor och små lösa isflak gjorde spanandet en smula knepigt.

Hur som helst. Jag hade plockat med mig handkikare, kameran med EF 400 f5.6 L-objektivet samt stativ och stora FD 150-600 f5.6L-objektivet.

Väl framme slog det mig att jag glömde ta med någondera adaptern till FD-objektivet. Kände mig smått slö efter den upptäckten. Vad hade jag tänkt med när jag packade ihop prylarna? Merparten av min medhavda utrustning var därmed helt onödig att släpa på. 

Precis när jag fattade hur det stod till, råkade jag få syn på ett svart litet lock på marken. Där framför fötterna låg ett linsskydd till min kikare - ett linsskydd jag tappade i höstas. Vad är oddsen för något sådant? Tja... det andra linsskyddet finns också någonstans där ute vid Tisskärssand. Troligen ute vid klipporna norr om stranden.

Nåväl... Påbörjade vandringen längs vikens norra strand. Sidensvansarna som hastade förbi hann jag slänga en exponering på. Det blev en *jättebra* bild.

Kort därefter snubblade jag (nästan bokstavligen) över en gråsiska bland några små alar. Hen var inte överdrivet skraj och med lite bättre uppmärksamhet och koordinationsförmåga, hade jag helt garanterat fått goda chanser att föreviga siskan på bild. Jag hann se till så att objektivets närgräns var inställt på 3,5 meter (istället för 8,5 som är det vanligare - och som ger snabbare autofokus) eftersom fågeln var så nära. Men jag fumlade och dundrade så pass mycket bland alriset, så gråsiskan fann för gott att dra.

Vad är väl en högst vanlig gråsiska? Jo, för mig som dag ut och dag in, suttit vid en dator skulle det ha varit stort att få sitta och se en gråsiska kila omkring bland albuskarna. Osis!

Ute bland klipporna välkomnades jag ändå av två gråtrutar. Förvisso har vi väl haft trutar i trakten över hela vintern men det är något speciellt när de flyger omkring och vårskränar på platser som inte är förknippade med deras övervintring. Det känns som om de är där "på riktigt". För mig är gråtrutarna ett alldeles underbart vårtecken. Givetvis ska de få sin väl förtjänade plats i det här inlägget. Gråtrut - helt fantastiskt!

Utan användning av stora objektivet och stativet satte jag mig inte på klipporna. Istället vandrade jag sakta omkring och bara njöt av solen och blåsten. Jag hade sett till att klä mig varmt. Det är ju som bekant ruskigt kallt ute vid havsbandet på vårarna. Men mina rörelser fick verkligen hållas långsamma. Så fort jag ens försökte gå i lite mer normal takt, kände jag hur det inte var långt kvar till svettfloder. Att det är början av mars skulle man inte tro. Otroligt!

Till slut beslöt jag återvända in mot viken och till platser med lite lä. Förutom trutarna var det inga fåglar som ville hålla till ute i snålblåsten. Så fort jag hade återvänt till sandstranden dök några svanar upp. De flög norrut och givetvis rätt över klipporna jag nyss hade lämnat. det visade sig vara tre knölsvanar. Den ena uppenbarligen en fyrvingad sådan. Den hade jag gärna sett på närmare avstånd. Typiskt!

När jag kom hem var söderväggen full av nyvakna spyflugor som lapade värme. Sådant måste dokumenteras. Valde den här gången att göra det på enklast tänkbara sätt, utan ljusdiffusorer och andra tekniska åthävor som klart förbättrar de kvalitativa delarna i dylika småkrypsfotografier. Med bara en stark sol som ljuskälla blir ljuset egentligen alldeles för skarpt. Men så är det ju också den där solen flugorna vill ha - så varför inte låta den bli en tydlig del av ett dylikt dokumentärt fotograferande? Fjolårets första vårflugor fotograferade jag förresten 16.3.

Varför blev rubriken som den blev? Jo jag tycker om att ha tråkigt. Jag har roligt när jag har tråkigt. Det är faktiskt bland det roligaste jag vet. 

Vistelsen ute vid Tisskärssand blev väl bara en och en halv timme (måste tillbaka hem till datorn) och jag hade tråkigt kul precis hela tiden. Så den där en och en halv timmen gick alldeles för fort. Dessutom anspelar rubriken på att jag inte gjort ett endaste inlägg här på bloggen sedan 19.2. 

19.2 känns som igår. Så även om jag tycker det är tråkigt att inte ha varit ute på observations och friskluftssamlande sedan dess, så har jag inte haft tråkigt med det där pågående arbetet - som alltså gjort så att tiden gått snabbt. Vet inte om någon annan hänger med i mitt hastigt nerplitade resonemang, men det viktiga är att jag tror att jag själv fattar.

Nu är det dags att släppa den här bloggen och återgå till illustrerandet. Resultatet hoppas jag få återkomma till mot sommaren - ungefär.