Djursafari under ett sandbi

Av orsaker jag lär återkomma till - kanske först om ett år eller så - har jag för närvarande en samling insekter till låns. När jag här om dagen skulle se lite närmare på ett väddsandbi - Andrena hattorfiana - fick jag ögonen på något konstigt som stack ut under "hakan". 

Uppenbarligen fastklistrad (och numera lika död som biet), gömmer sig en liten fluga under sandbiets huvud. Det ser närmast ut som en representant ur familjen Tephritidae (borrflugor). Men vad gör en sådan under hakan på ett sandbi? Borrflugor dras till sötsaker och larverna lever av frukt. Kan det vara så att sandbiet gottat sig i nektar, blivit kletig runt munnen och därmed fått en doft flugan inte kunnat motstå? Har flugan sedan klibbat fast i biet? Har det skett efter biets död och i så fall när? Har biet fångats levande eller hittats dött, av den som 2009 införlivade det till samlingarna? Frågorna hopar sig.

I fotografiet här ovan upptäckte jag sedan också några andra småkryp.

Åtminstone ser det ut som småkryp. De är avlånga och har hår i sköldkanterna. Vad är det här för typer då? Är det sådana som lever på levande bin och som strukit med samtidigt som biet (ifall det fångats levande och avlivats med etylacetat) eller är det sådana som fattat tycke för sandbiet i ett senare skede? Frågor, frågor, frågor.

Till slut lite kamerasnack. För en tid sedan ramlade ett mikroskopobjektiv (Nikon 10x, 0.25, 160/- WD5.6) ner i min postlåda. Tanken med detta är förstås att jag ska kunna krypa ännu närmare inpå de där ännu mindre motiven. Jag saknar dock en ack så viktig komponent - nämligen en fokussläde med mikrometer-precision - aka. linjärbord. För skojs skull gjorde jag ändå ett försök med objektivet i fråga. Jag kämpade hårt med att - så lite som möjligt - vrida fram kameran på bälgens egen fokussläde, men hur bra den än är så kan man inte flytta kameran tillräckligt kort. Resultatet syns som suddiga ringar/fält här och var i bilden. Jag lyckades göra 27 exponeringar (= 26 fokusförändringar) på ett djup av kanske en millimeter. För att få ett godtagbart resultat borde jag väl ha klämt in närmare 70-90 exponeringar. Linjärbord är beställt men jag lär få ha tålamod ett antal veckor än.

Och så ännu en liten grej... har inte sandbiet ett alldeles näpet litet gristryne - så säg?

Arbis-kurs

Det ena leder till det andra - som man ju säger när en sak lett till en annan. Hux flux håller första månaden i året 2015 på att ta slut och februari lurar bakom hörnet. Bakom samma hörn lurar också en arbis-kurs som handlar om miljö och naturliv i trädgården. Den ska dra igång på tisdag nästa vecka (3.2) och som av en händelse är det mitt prat, mina bilder, mitt innehåll och mina idéer som ska fylla några timmar under totalt tre kurstillfällen.

Under ett besök vid stadens skolkansli förra våren, kallades jag i förbifarten in till arbetarinstitutets kontor, där jag informerades om att de (arbis) erhållit önskemål om att jag skulle dra en kurs i hur man kan få djurlivet att trivas i trädgården. När hösten kom och det närmade sig sammanställning av arbetarinstitutets vårkatalog tog jag kontakt och frågade hur det eventuellt kunde tänkas se ut med en dylik liten kurs. Jag ombads skriva ett förslag och simsalabim så var kursen ett faktum.

Sedan återstår det att se om kursen lockar fler än den som önskade en sådan kurs - om kursen alls blir av. Men om antalet deltagare blir tillräckligt så ser jag fram emot att få dra igång det hela, att babbla småkryp, insektholkar, spännande samrören mellan olika organismer och annat som spelar roll i det stycke natur vi kallar trädgård. Vi ska dock inte bara babbla, vi bygger några små boningar också - om kursen blir av alltså. Och jag hoppas jag kan motsvara önskemålen.

Mer info i länken ovan.

Gårdskrysset anno 2015

För andra gången i den här bloggens historia är det dags att presentera mitt bidrag till BirdLife Finlands gårdskryss, som ju gick av stapeln denna helg. Jag var bloggnybörjare förra året och resultatet var jämförbart med Vasa Sports poängsamlande i årets hockeyliga. (Edit: För alla idrottsfrånvända människor där ute... Vasa Sport spelar - med undantag för en säsong på 70-talet - alltså nu första säsongen i högsta serien).

I år - igår - var det andra bullar. Fåglarna liksom bara vällde in. Ändå är jag väl så pass stollig att jag funderar mera över de fåglar som inte visar sig än de som faktiskt gör det. Vad har t.ex. domherrarna för baktanke med att dyka upp just idag och inte under den där gårdags-timmen som jag ägnade åt detta ack så viktiga uppdrag? Och vart har gråsparvarna fått för sig att dra? Före julen fick jag ju skryta över att vår matning lockade en ovanligt stor mängd av dessa, numera rätt fåtaliga, småfåglar. Men nej nu duger maten minsann inte! En större hackspett hade mage att visa sig idag. Det är tredje gången jag registrerar ett besök under den här matningssäsongen. Var var hackspetten igår? Och var håller sparvhöken hus? Någon sådan har inte visat sig sedan Hedenhös... ja, eller i alla fall sedan förra årets gårdskryss, då det faktiskt råkade sig så att det också var enda gången jag fick ögonen på en hök under den vintern. Höken får härmed vara förlåten.

"Det här är väl ingen tävling!" Hör jag någon mumla. 

Det är det absolut inte! Däremot är det här en blogg! Och jag broderar bara ut inlägget lite extra.

Kanske jag ska försöka komma fram till den där listan nu då...

Observationstimmen förbereddes med franskrostat kaffe och smaksatt grekisk yoghurt  Till övriga attribut hörde köksfönster och kikare.

Första fågeln som erhöll ett streck var den ena av "våra" två turkduvor.

Därefter blev det blåmes. Knappt hade jag hunnit skriva upp dessa två förrän det blev ett gråsvart kaos vid gårdsmatningen. Kajor!

Jag försökte räkna om och om och om igen. Stannade till slut vid siffran 21.

Kajorna efterföljdes av gulsparvar. De blev fler och fler vartefter timmen gick.

Pilfinkarna är pålitliga men verkade vara ett par färre än vanligt. Grönfinkarna är också stabila. Talgoxar såg jag först bara två stycken av men de var till slut fler än så. Så småningom skuttade kvarterets skator in och kollade läget. Därefter gick jag ut och kunde konstatera att båda turkduvorna satt i gårdseken, att en drös björktrastar inspekterade rönnen och att en kråka kraxade i Cembratallen. Till slut avrundade en koltrasthona mitt gårdskryssande för detta år. Det mest anmärkningsvärda var väl ändå att jag inte kunde notera mer än en blåmes.

- Turkduva. 2

- Blåmes. 1

- Kaja. 21

- Gulsparv. 25

- Pilfink. 4

- Grönfink. 15

- Talgmes. 6

- Skata. 2

- Kråka. 1

- Björktrast. 20

- Koltrast. 1

Eftersom detta är en lägesrapport kring fåglarna i trädgården passar det med ett meddelande om att svarthättorna inte synts till sedan 6.1. 

Alla de observerade fågelarterna finns på bild i bloggen sedan tidigare. Tyckte därmed att det fungerar med en alternativ illustration till detta inlägg. Skallen är trots allt en talgmes.
60D / FD Auto bellows / El-Nikkor 105 f5.6 @f8 / 90 Exponeringar / ZS

Edit 2: Mitt favorithockeylag är givetvis Munsala IK.

Hollardops aithassainorum

Här drar jag till med ett högst inaktuellt litet kryp. För att komma till de dagar när den här trilobiten kröp omkring på en havsbotten som idag är torra land i Marocko, behöver man leta sig ca 390 miljoner år bakåt i tiden. Perioden heter Devon och Hollardops-trilobiten är hittad i berglager från mellersta Devon, närmare bestämt åldern Eifelian (ca 393,3 - 387,7 miljoner år sedan).

Fossilen köptes som present till en fossil-intresserad kille för några år sedan. Den är införskaffad (lite halvtråkigt nog) via nätet av en trovärdig återförsäljare av fossil. 

De som åker till Marocko på semester och tänkt köpa fossil på plats, bör vara en smula aktsamma. Visserligen hittas massor av dylika fossil i landet - ja de knackas fram ur fossilförande berg i en rent industriell skala. Men att frilägga fossilen från omkringliggande sten är petigt, tidsdrygt och därmed hyfsat kostsamt. Förfalskningar är enklare att göra och de kan säljas för en fin slant till intet ont anande fossil-konsumenter. Det finns med andra ord en hel del pengar att hämta för en driftig och kreativ modellmakare. Förfalskningarna görs på olika sätt - oftast som avgjutningar. Givetvis förekommer även dessa förfalskningar ibland hos sådana som säljer fossil över nätet - och det finns tokmånga fossil-webshoppar.

Den här torde dock vara äkta. Detaljerna (sprickor, inga gjutbubblor, inga konstiga skarv) tyder på det. Bland annat är de fantastiskt fina ögonen hos flera arter svåra att återskapa. Hollardops var ett vanligt förekommande släkte och detta fossil är absolut ingen raritet på något sätt. Exemplaret är ca 4,5 cm långt och 3 cm brett.

Trilobiterna var en enorm grupp djur som var verkligt framgångsrika från den tid då de uppstod för 521 miljoner år sedan tills de alla strök med i det stora utdöendet i slutet av Perm för 250 miljoner år sedan.

Alla bilder: Canon 60D, FD Auto Bellows, El-Nikkor 105 f5.6 @f8

Antal stackade exponeringar:

Bild 1: 193

Bild 2: 192

Bild 3: 163

Mera noshornsbagge

Den gamla, dammiga noshornsbaggen har återigen varit på besök i studion.

- Canon 60D.

- Canon FD Auto Bellows.

- El-Nikkor 105mm f5.6 @f8.

- Två st Airam Airaflood LED med bakplåtspapper och "kopieringspapper" för diffusion.

Övre bilden: 163 exponeringar stackade i Zerene Stacker.

Nedre bilden: 218 exponeringar stackade i ZS.

Tvenne pausbaggar och ljus

Känns som om jag avviker en smula från bloggens typiska innehåll men detta är trots allt också en del av den där naturen. Just nu har jag en hel del pågående småkrypsrelationer. Det handlar då i huvudsak om jobbrelaterade relationer. Ibland tar jag paus från detta jobb och plockar istället fram lite andra småkryp, vilka får agera modeller för utprovning av både utrustning och ljussättning. Därav dylika inlägg den senaste tiden.

Här ovan är t.ex. en noshornsbagge - Oryctes nasicornis. Den är en av flera döda som genom åren hittats i trädgården. Vi har deras larver i en sågspånskompost. Tyvärr hade jag låtit den bli ruskigt dammig och inför fotograferandet försökte jag avlägsna det mesta men en hel del lämnade kvar. Retuscherade heller inte bort något i efterbehandlingen av bilden. Det handlar som sagt mest ändå bara om att prova ljus. Det (ljuset) blev en aning för skarpt uppe på skalsidan av baggen. Två lager smörpapper vid vardera lampa var otillräcklig ljusdämpning. 

Klubban till vänster är en av antennerna.  Till höger om antennfästet och precis under kanten på skalet vid hornet, skymtar man vänstra ögat... eller... vänstra ögonen. Direkt till höger om antennklubban syns några små, gula, runda former. Det är kvarlevorna av kvalster.

För något år sedan hittades en nyligen hädangången dödgrävare - Nicrophorus sp. - på gården. Tog ganska omedelbart några bilder av den (ovan). Nedan finns ett nytaget passfoto av samma bagge. Tiden i en ask har satt sina spår. Bl.a. ögonen förändras en hel del. Även i den här bilden blev ljussättningen lite för skarp... samt en aning felvinklad. Men på utgångspunkten får sådana bilder ändå plats ibland. Speciellt när det för tillfället inte finns så mycket nytt att meddela om.

Ännu en hästmyra

En arbetarsyster till den tidigare avporträtterade.

Canon 60D

FD Auto Bellows. 4,5 cm utdragen.

El-Nikkor 50mm f2.8 @5.6

67 exponeringar stackade i Zerene Stacker.

Rovstekel, test och damm

Allt detta makrofotograferande når väl aldrig ur experimentstadiet. Just nu provar jag lite olika ljussättningar. Hästmyran som lades upp på bloggen för några dagar sedan var en del av detta testande. Placerade så småningom även en Ectemnius-stekel framför kameran. Exemplaret i fråga var ett fönsterdöing och det blev en del arbete med att avlägsna damm. Som synes på de första bilderna fanns en hel del kvar men det retuscherade jag delvis bort i efterbehandlignen.

Idag fick jag hem den sista pusselbiten - en adapter - för att montera kameran på mikroskopet (stereoluppen) och givetvis blev jag tvungen att ta en motsvarande bild för att jämföra resultaten.

De två sista bilderna är resultat av fokusstackningar (flera exponeringar med fokus på olika plan i bilddjupet). 

Först två obearbetade och obeskurna bilder ur vardera stackningsserie med de olika utrustningarna.

Canon 60D, FD Auto bellows (fullt uttdragen, 17 cm), El-Nikkor 50 f2.8, bländare 5.6.

Ljussättning: två Airam Airaflood 10w led-bygglampor (720 lumen) med två lager bakplåtspapper som diffusor.

Canon 60D, Olympus SZ4045TR-mikroskop med SZ-PT phototube, Photomicro L Adapter och Olympus NFK 2.5x LD 125 Photo eyepiece.

Ljussättning: två Airam Airaflood 10w led-bygglampor (720 lumen) med två lager bakplåtspapper som diffusor.

Bälg/El-Nikkor-bilderna ger ett visst stick mot blålila toner men det är förstås enkelt att korrigera.

Mikroskop-bilden saknar hur mycket kontrast som helst men färgerna ser ut att stämma bättre med motivet. Bakgrunden går ungefär i den gröna tonen. Mikroskopets fotoadapter ger endast en fast bländare och jag har inte kollat eller räknat på vad den motsvarar. Jag har heller inte  mätt och räknat på vad den effektiva bländaren blir med fullt bälguttdrag men det torde röra sig någonstans runt f20 om jag inte tänker helt fel. Objektivet ska vara som skarpast med f5.6 men här finns det ännu skäl att kolla med f4. Jag får dock intrycket av att Mikroskopet ger en mindre bländare än vad bälgens & El-Nikkors effektiva bländare är. Skärpedjupet var nämligen större via mikroskopet och sensorns hiskeliga mängder damm syns obehagligt bra (mörka prickar i bilderna ovan. Prickarna blir streck vid stackning)

Medan bälgen och objektivet inte kommer närmare (inte kan förstora mer) än vad som är fallet i den översta bilden så finns mycket inzoomingsmöjlighet kvar med mikroskopet.

Och nu till de stackade, beskurna och snabbt retuscherade resultaten:

Bälg-bilden. 42 stackade exponeringar. Kontrastkurvorna justerade, något klarare färger men färgtonerna lät jag vara orörda. Försiktig skärpning. Dammpartiklar på stekeln retuscherade. Så även sensorns "damm-streck" som var tydligast i den enfärgade bakgrunden.

Mikroskop-bilden. 63 stackade exponeringar. I stort sett samma behandling som föregående.

För ett motsvarande motiv av den här storleken är det bälg och El-Nikkor som ska användas. Det går helt enkelt att klämma mera ur den utrustningen trots större uppförstoringsmöjlighet med stereoluppen. För riktigt små kryp tror jag nog mikroskopets fotomöjligheter ändå kommer till nytta. Vi får se. Jag får ju testa vidare.

Ectemnius-stekeln då? Dessa steklar hör till familjen rovsteklar (Crabronidae) som jagar byten till sina larver. Släktet Ectemnius består av ett gäng storögda flugjägare. Flugor är suveränt skickliga luftakrobater så det kräver sin stekel för att fånga dem. Det gör dessa rovsteklar och de gigantiska, framåtriktade ögonen spelar säkert sin roll i jakten. Det gäller att ha koll på flugan. 

Exemplarets hela längd är ca 12 mm (den är en smula böjd) och huvudets bredd är 3,8mm.

Betulaturdus i rönn

Måndagens fotograferande av koltrastar resulterade även i några björktrast-bilder.

Den mystiska adaptern AD6

Alltid är det något man saknar och behöver. Den där ha-sjukan är svårbemästrad i vissa världar. Det och det objektivet, den kikaren, den mojängen, den grunkan, den tingesten.

Nåväl. Tycker ändå att jag lyckas stå emot ganska bra, men i november/december stod det ändå ganska klart att jag faktiskt var i behov av ett mikroskop - eller rättare sagt, en sk. stereolupp. 

Vissa illustrationsprojekt - som någon gång i framtiden säkerligen får sina beskärda inlägg här på bloggen - kom att aktualiseras på allvar. Visserligen hade jag fått låna en stereolupp men den var rejält gammal, inte särskilt smidig, inte fullt så klar och tydlig som jag önskade och dessutom... inte min. Huh!

Så. Jag satte upp en övre prisgräns och började älta frågan kring nytt eller begagnat. Det blev begagnat av erkänt märke - något som rekommenderades av sakkunniga. Världen är full av gamla stereomikroskop och via ebay lirkade jag hem ett Olympus SZ4045TR. Den övre prisgränsen spräcktes med 25 € (ovanligt lite... ska erkännas). Mikroskopet (eller luppen) är ett av sk. trinokulär modell - dvs det har en separat, tredje öppning för montering av kamera. 

Med i köpet följde också den här lilla svarta saken. Nedre delen (den bredare, svarta "basen") passar på fotorörets fiskstjärt ("dovetail" på engelska). ovantill är den smalare och har ett par gängvarv upptill. Skjutmåttet anger gängdiametern till 30,6 mm. Inuti finns två linser - också de i övre ändan.

Den här adaptern är helt överflödig och alldeles fel när man ska koppla kameror till mikroskopet. Till det behövs helt andra adaptrar vilka jag också har - förutom en Olympus OM-Canon EOS, som förhoppningsvis nu är i en postsortering nära mig. Därefter får jag jämföra fotografi genom mikroskopet med fotografi genom min vanliga makroutrustning.

Men den här biten är alltså helt onödig och ingen där ute på internet tycks veta vad den används till. Söker man på adaptern hittar man endast en annan ägare, en som på ett tyskt [mikroskop]forum frågat vad den används till. Han fick inget svar och han är den förra ägaren till mitt nyförvärv. Den är ju helt tydligt gjord för att koppla någonting till ett Olympus-mikroskop men vad?

Spännande!

Jag har frågan ute i en diskussionsgrupp för mikroskop-typer, så kanske ett svar kan bubbla upp till ytan en vacker dag. 

Jag behöver förstås inte koppla det där "något" till mitt mikroskop men förutom ha-sjukan är nyfikenheten en annan svårbotad sjuka. När (eller om) jag plötsligt får reda på vad adaptern hör ihop med... måste jag då plötsligt ha det också? Nej bevare mig.

Men mikroskopet känns rätt. Småkrypen syns så fint och detaljerat.

Svarthättorna - följetongen fortsätter

Svarthättorna hänger i. 

Igår stannade de båda dumdristiga polarforskarna upp i både rönnen och synfältet samtidigt som jag förevigade koltrastarna (förra inlägget).

Även idag har båda fåglarna synts till och deras övervintringsförsök blir liksom allt mer spännande vartefter. Jag är ändå synnerligen skeptisk med tanke på att vi har många och långa vinterveckor framför oss.

Del 1.

Del 2.

Koltrast, koltrast och koltrast

Stora, gamla gårdsrönnen har fortfarande många och stora klasar med bär. Björktrastarna dyker upp nu som då och sidensvansarna stryker förbi mest hela tiden. Några längre stunder stannar de inte kvar.

Däremot har tre koltrastar - Turdus merula - nästan bosatt sig i rönnen de senaste två dagarna.

De tre koltrastarna är alla olika. Den gamla hanen och honan fick jag flest och bäst bilder av. En ung hane med tunn ögonring och endast en liten strimma orange på näbben finns också på plats. Han har dock valt att vara mera skygg och försiktig än de två övriga. Dessutom envisas han med att sitta i rönnens mest skuggiga och mörka hörn. Han tycks förresten vara en aning mer oskarp i konturerna än de andra två.

Nog ordat. Nu får bilderna dominera.

När mörkret lade sig över stan skymtades fortfarande en av trastarna sittandes i rönnen. Hen hade positionerat sig skyddat, tätt intill ett virrvarr av vindlande Celastrus orbiculatus-lianer (Japansk träddödare) som sträcker sig upp till toppen av rönnen. Blev säkerligen nattkvist för trasten. Säkert prima. Morgonmålet serveras på sängen imorgon.

Porträtt av en ihjälfrusen

När småkrypslivet vaknade förra våren/försommaren hade vi plötsligt en hord hästmyror - Camponotus herculeanus - i köket. Det är ju ett gäng som orsakar viss oro med tanke på vad de är kapabla till i ett hus.

Så småningom upptäcktes orsaken till deras aktivitet i vårt kök. De hade nämligen siktat in sig på ett helt annat hus - nämligen ett pepparkakshus ovanpå frysen. Pepparkakshuset var således fullt av hästmyror som ivrigt satte käkarna i både väggar och dekorationer.

Efteråt kunde man hitta enstaka ihjälfrusna lik inne i frysen. Myrorna klättrade upp längs dörrens gummilist och vid några tillfällen hade säkerligen några av dem ramlat eller förirrat sig in på fel sida när frysdörren öppnats.

Dylika porträtt av hästmyror verkar det finnas ganska gott om där ute på internet. Så nu har jag också gjort några egna bidrag.

Canon 60D, FD-bälg, El-Nikkor 50 mm. 47 stackade exponeringar i den övre och 81 i den nedre.

Duvor, skata och ögoninfektion

Jakten på svarthättor (se förra inlägget) resulterade i några bifångster. 

Eftersom bilderna existerar, eftersom bloggen existerar och eftersom jag kan lägga ut dessa bilder i denna blogg...

... så dyker de härmed upp.

Skatorna är svårflirtade fotomodeller. Kvarterets skat-par kom fram till matningen men höll sig nästan ständigt i fotoskugga bakom någon lämplig trädstam eller dylikt sikthinder. Fotograferingsmöjligheterna begränsades (som vanligt) av ljusbrist och de utsträckta slutartiderna bjöd på en stor andel suddiga resultat. Det här är en av de få skatbilderna jag lyckades åstadkomma. Men jag plockar in den då den visar infektionen(?) som skatan dras med. Båda ögonen är drabbade och dessutom lider partnern också samma bekymmer.

Nytt på svarthättefronten

Tjolahopp... så var vi inne i ett helt nytt kalenderår. Andra dagen på året och min lilla fågelkrysslista har 11 markeringar. Fortsätter det i den här takten så har jag typ 2000 (365 / 2 x 11) kryss 31.12.2015. 

Men nej... jag når inte 200 årskryss... långt ifrån faktiskt. Jaktinstinkten är helt enkelt för svag.

Det var ju förresten svarthättorna jag skulle skriva om...

Hanen har varit en näst intill daglig besökare sedan han först observerades 26.12. Fram till idag hade han skickligt undgått min kamera men nu fick jag honom äntligen på kornet. Vädret gjorde som vanligt sitt bästa för att minimera ljusmängden men icke desto mindre fick jag väl ihop några suddiga fläckar som knappast kan feltolkas.

Socker är inte vad fåglarna i första hand behöver men ibland är det ändå inte så tokigt. Sockret innehåller inte lika mycket energi som fett men det är istället "snabb-bränsle" för stunden. 

Så efter en gammal Cheerios-ring övergår han klokt nog till fettkorven igen.

Honan som också var på plats 26.12 och som sedan försvann, har dykt upp igen. Hon ser ut att vara i bättre form nu - konstigt nog. Eller kan det vara en annan hona? 

Jag tror det är samma fågel. Har försökt jämföra bilderna och även om dessa små krabater är likadana allihopa, så finns det ändå alltid vissa små detaljer som man kan gå efter... små personliga skiftningar i fjäderdräkten. Dessutom har jag svårt att tro att vi skulle ha haft besök av hela tre st svarthättor. Det är liksom redan tre för många. Men det rapporteras om svarthättor lite här och var i Österbotten så den här hösten tycks på något sätt ha lurat ovanligt många att stanna kvar.

Dessa sångare är dåligt utrustade för den här typen av mat. Nu när det är mildare är fettet mjukare och de kommer åt att nypa åt sig små munsbitar. När det var kallare fick de inte mycket uträttat på korven. Deras näbb är inget hackverktyg. 

Om någon läsare har en insektssamling ni vill donera till min gårdsmatning är det bara att ta kontakt. Bidrag mottages med tacksamhet.