måndag 4 augusti 2014

Skarvdebatten. Del 4

På grund av - eller tack vare - en fb-länk till inlägget "Skarvdebatten. Del 3" har det blivit rena rama rusningen till bloggen - och förstås främst det nämnda inlägget. På något håll verkar det också ha dragit igång någon liten debatt som kommenterar innehållet. Delvis är det också tajmat med Håkan Eklunds suveräna artikel i gårdagens Vbl.

Noterade att det bl.a. kommenterats kring fiskeriets fångstmängder och att jag i förra inlägget skulle ha plockat fram statistik som inte håller i debatten - dvs. att volymmängderna (totalt) till största delen beror på kraftigt ökade fångster av strömming och vassbuk. Dessa arter är inte relevanta för skarvarna - ja strömming äts ibland men den andelen är försvinnande liten. 
När inläggen skrevs - hösten 2013 - hade resultaten för det året givetvis inte ännu kommit. Men den generella trenden för fångsterna av de kustnära [relevanta] fiskarterna var fortfarande stigande. Prisnivån var också stigande. Siffrorna visar tydligt på att antalet registrerade yrkesfiskare drog upp fortsatt stora mängder fisk (även med strömming och vassbuk borträknade). 
Vad siffrorna inte berättar är huruvida dessa fiskare hade ut fler redskap och/eller om de var tvungna att åka ut oftare för att få in fångstvolymerna.

Några staplar med skarvpopulation och fiskfångster med deras värde följer här. Siffrorna gäller hela Finland och de [fångstsiffrorna] är hämtade från Vilt- och fiskeriforskningen.

Från 2006 har skarvarna ökat från drygt 5 500 par till över 20 000 par. Kraftigaste ökningen skedde fram till 2009.


Därefter går vi över till registrerade fångster av specifika arter - först abborre. Blåa staplarna är antal ton fångade fiskar och gröna staplarna är värdet på fångsterna i antal tusen euro. Bästa fångståret för abborre var 2012. Det var en dipp 2009 men ökade alltså de tre påföljande åren. Priset/värdet på fångsterna sjönk från 2011 till 2012 trots större fångst och värdet sjönk till 2013 i takt med den mindre fångsten. Generellt är abborrarnas värde ganska mycket större än 2006.

Gös är en av de arter vars fångster generellt minskat sedan 2006. Efter en viss topp 2011 blev siffrorna för 2013 likadana som 2008-09. Värdet på fångsterna är dock marginellt högre 2013.

Sikfångsterna har hållit sig konstanta. Värdet har stigit en smula från 2006.

Gäddan är väl ingen höjdare sett ur marknadsperspektiv men den får komma med ändå.

Laxfångsterna påverkas som bekant av vissa kvoter. Det pendlar lite hit och dit. Har inte kontrollerat varför men jag antar (rätta mig om jag har fel) att prisnivån är beroende av priset på odlad lax.

Öring. Generellt en marginell minskning. Öring har aldrig fångats i några stora kvantiteter.

Och så över till några andra arter. Siklöja fiskas mera och värdet har på senare år stigit markant.

Följande "skräpfiskar" och samtidigt de fiskar som rent statistiskt förekommer ofta i skarvmagarna har under senare år varit föremål för reduktionsfiske. Värdet är litet i förhållande till fångstmängder men icke desto mindre har värdet ökat. Fångstvolymerna har ökat avsevärt. Dessa fiskar är gynnade av övergödningen i Östersjön. De fungerar egentligen bra på mattallriken och de kan säkert göra sitt i hungriga fågelmagar också. Hur stor andel av "reduktionsfisket" står skarvarna för? Gör de t.o.m. nytta när de äter karpfiskar? Vi vet kanske ännu inte.


Gurkfisken nors har blivit populär som exportvara. Intäktsskillnaderna är stora om vi jämför med tidigare år. 

Bland staplarna saknas t.ex. id, lake och några andra som normalt fångas (och har fångats) i jämförelsevis små mängder. I stapeln nedan har jag varit lat (inte gett mig tid helt enkelt) och inte tagit bort strömming och vassbuk - men även om jag skulle ha gjort det skulle vi inte se en minskning som på något sätt motsvarar ökningen av antalet skarvar. Fångsterna av vassbuk har dessutom minskat en hel del på de sista åren och värdet har sjunkit. Stapeln visar alltså de registrerade fiskarnas totala fångster av alla arter samt värdet på fångsterna. Notera att året 1980 också är med i det här diagrammet. Om vi ser på fiskarterna här ovan så visar fångstmängderna av "skarvaktuella" arter inte heller på en minskning som otvetydigt kan ställas i relation till skarvarna. Dessutom är värdet på fångsterna generellt högre. Den höjningen är säkert (har inte räknat exakt) motsvarande höjning som strömmingen. jag skulle gärna ha haft med artspecifika fångstmängder från 1980 också men har nu inte hittat dem på nätet. Kanske någon där ute som har de siffrorna. 1980 Fanns det inte många sälar och skarvarna var rena rama rariteterna.

Sista diagrammet visar antalet registrerade fiskare - dvs. heltids och deltidsfiskare. 1980 var det närmare 5 000 fiskare och nu är mindre än hälften kvar. Antalet har ändå hållit sig konstant sedan 2006. 1980 var värdet på fångade fiskar bra. Trots stigande priser och rekordfångster de senaste åren är vi idag ännu inte uppe i samma summor som 1980. Men de drygt 2000 registrerade fiskarna delar idag på större summor än vad de gjorde 2006 och om man tar 1980 i beaktande så är det mycket större andel till dagens fiskare än för 34 år sedan. Eller har jag fel? 

Jag kan inte få ihop dessa officiella siffror med den debatt som pågår. Har vi ett mörkertal som spökar någonstans? Om fiskarkåren säger att de förlorar si och så många tusen euro pga. skarv och sälskador så kan det ju omöjligt gälla alla - även om vi alltså håller oss bara till kustnära fiskarter och inte räknar med strömming och vassbuk. Jag vill absolut inte påstå att fiskarna ljuger. De som drabbas och är bestörta har säkert rätt. Deras fångster minskar säkert precis så som de säger och inkomsterna lika så. Men om man ser på staplarna här ovan och samtidigt vet att fiskarkåren har bekymmer så börjar man ju fundera om det ställvis finns [kustnära] fiskare som inte alls har några problem. Eller t.o.m. får större fångster än tidigare. Som sagt - jag får inte ihop det hela.

Javisst. Skarvar och sälar äter fisk - och de vittjar nät. De kanske vittjar nät ganska ofta på sina ställen. Men de skadade fångsterna registreras ju/väl inte (de säljs väl inte - eller säljs de billigt till typ pälsindustrin?). Oberoende så visar siffrorna det de visar. Jag har inte heller sållat bland siffrorna för att det ska gynna något slags intresse i att med all makt bevara skarvarna och låta dem härja fritt. Är den officiella statistiken fel?

Sedan de förra Skarvinläggen skrevs i den här bloggen har nya forskningsresultat sakta ramlat in. Bl.a. konstateras abborre ställvis - och under vissa tider - vara en större andel i skarvarnas födoval än vad man tidigare noterat. Fortfarande är det ändå inte så att abborr-fångsternas minskning till sin helhet motsvarar skarvökningen - möjligen är det på det viset lokalt (det kan lätt redas ut genom att se på de registrerade fångsterna från respektive område över ett visst antal år. Dock så pass tidskrävande att jag inte tillåtit mig själv att göra det - än. Det kanske dessutom redan är gjort av någon annan). Vad siffrorna inte visar är givetvis antal och fiskarnas ålder och storlek.

Debatten fortsätter, känslorna svallar och kända forskningsresultat står mot antaganden, spekulationer och direkta fel.

- Vår storskarv (den sk. mellanskarven) är en underart. Om de inte hade varit hårt förföljda i Europa så skulle de ha funnits i Östersjön långt tidigare. P. c. Sinensis är under inga omständigheter inplanterad eller införd i Europa - inget tyder på det. Det skrev jag bl.a. om i del 1.
- De huserar på mindre än en promille av vår kust. Del 2.
- Man kan aldrig råda och styra över miljön och naturen på basen av subjektivt tyckande och känslor. Vi kan alltså inte börja utrota skarvarna för att vi tycker att deras boholmar är fula eller för att de luktar illa. Naturen är sådan. Den är inte alltid behaglig enligt våra önskemål och vi har tyvärr inte alltid rätt att kräva att den ska vara som vi vill. Vi kan heller inte kräva att djur skall vara till någon nytta för oss - dvs. att djur vi inte har nytta av lika gärna får tas bort. Börjar vi agera på det viset finns det inga gränser.
- I del 3 försökte jag plita ner det som delvis upprepats här. Den gången dock med fångstsiffrorna fram till 2012.
- Jag är innerligt trött på att anonyma kan häva ur sig osakliga tillmälen i dagspressens och medias kommentarsfält. "Fågelskådare" har blivit ett skällsord och det efterföljs av ord som patrask och idioter. Miljöforskning häcklas in i det oändliga trots att det är så oerhört viktigt att känna till så mycket som möjligt innan man skrider till åtgärder. Historien visar så väldigt många exempel på katastrofala miljömässiga klavertramp vi människor gjort när vi agerat själviskt, överilat och i okunskap - och utan motstånd från miljö-organisationer/myndigheter. Vi är beroende av vår miljö, vi lever i den och av den. När något är fel skjuter vi budbäraren (skarven eller NTM-centralen). Utan sk. "fågelskådare" och med fritt tillträde för var och en att agera med sin lokala miljö enligt tycke och smak så hade vi fortsatt på en katastrofal linje där var och en roffar åt sig så mycket det bara går på så kort tid som möjligt. Vi människor är inte särskilt bra på det där med långsiktig hållbarhet. Jag vet att motsvarande ordval (leva av och i miljön) också nämns i samband med den uttalat ohållbara situationen för fiskarkåren som ju gärna vill kunna fortsätta sitt värv som en del av en levande skärgård. Men den levande skärgården ser inte ut som den gjorde för 20 år sedan och den kommer inte heller att se ut så på nytt - även om vi försöker. Östersjön har genomgått större förändringar än skarvarnas ankomst.
- Hot och rykten om utsläppta minkar är katastrof. Den typen av civil olydnad visar bara på en oerhörd okunskap. Ingen skarv kommer till skada genom sådant agerande. Däremot lider förmodligen övriga sjöfåglar på intilliggande holmar och skär när minken snabbt flytt skarvkolonin och tagit sig vidare. Utsläppta minkar är alltså bara barnsligheter som är till för att "straffa" miljömyndigheter och de där "idioterna till forskare och fågelskådare".

Och nej... det skulle knappast vara en ekologisk katastrof ifall vi utrotade skarvarna från Östersjön. Men det räcker inte som orsak så länge vi sitter med kända fakta och okända resultat framför oss. 

Avslutningsvis vill jag förtydliga att jag inte är pro-skarv (inte heller anti-skarv). Det handlar inte om sådana saker. Inget skarvkramande eller skarvhatande. Jag önskar bara att miljödebatterna skulle börja basera sig på vad vetenskapen faktiskt känner till och inte på subjektiva tyckanden från höger och vänster.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar