Kors i taket (hjulspindelkavalkad)

Korsspindlar - Araneus diadematus - kan man se hela sommaren. Även om vissa honor växer till sig redan tidigare under säsongen är det nu man ser de riktigt stora exemplaren. Parningen har nämligen ägt rum och honorna är fulla av ägg som snart ska placeras på ett skyddat ställe och vävas in i en gulaktig nätsäck. Honan stannar kvar vid äggen och dör så småningom. Äggförpackningen kan innehålla uppemot 800 nya korsspindlar som kläcks efterföljande vår. 

Parningen är, som hos de flesta spindlarna, en vansklig affär för hanen. Han behöver lyckas med konststycket att fullfölja uppgiften utan att sätta livet till - eller åtminstone få det ena gjort innan det andra.

Korsspindlarna kan sinsemellan vara väldigt variabla i färgsättningen. Genomgående hos alla är ändå fläckarna som bildar korset på bakkroppens främre del. Ibland är ändå dessa fläckar antingen väldigt små eller bleka så att korset inte alltid är så tydligt. Det finns ett antal andra hjulspindlar som man kan förväxla korsspindeln med ifall korset inte framträder klart. 

Jag har fått intrycket av att korspindlarna haft en bra sommar i år. Åtminstone påträffar jag dem förhållandevis ofta jämfört med de två föregående somrarna. Om det är min inbillning eller ett verkligt förhållande vet jag inte. Honan i bilden ovan finns under taket i ett gammalt brunnshus.

Bilderna nedan är alla från 2011. Det året verkade det krylla av korsspindlar och tre stora honor delade det förhållandevis lilla taket i nämnda brunnshus. I resten av trädgården fanns ytterligare en hel drös av äggstinna honor. De tre i brunnshuset hade alla en gulröd grundton och jag antar att de var systrar.

Här följer ett antal bilder på några av 2011-års korsspindlar. Fotografierna är tagna med en Sony DCS 717 och några av dem var fotograferade med ett lite annat syfte än att visa spindeln rent dokumentärt.

"Hona nr 1" var minst av de tre. Hon hade tappat ett ben.

"Hona nr 2" (de tre bilderna nedan) var en rejäl baddare. Hon var ganska jämn i sin färgsättning och hade ett tydligt kors.

Bilderna är tagna med några dagars mellanrum och på den sista bilden har hon ("nr 2") fått några svarta fläckar på ryggen. Kort efteråt var hon och de övriga försvunna. Jag försökte söka efter dem och deras äggsäckar men hittade inget. Möjligen kan ju någon fågel ha smörjt kråset innan spindlarna hunnit med äggbestyren. 

"Hona nr 3" (bilden nedan) var också så stor som korspindelhonor kan bli. Hennes bakkroppsteckning var ännu jämnare till färgen och korset saknades nästan. 

Nästa hona (nedan) är kanske mer typisk i sin färgsättning även om de gulröda varianterna inte alls är ovanliga. Hon är överlag brun och har ett tydligt kontrasterande sicksack-mönster  halvvägs ner på sidorna av bakkroppen. Detta sicksack-mönster finns för övrigt på många hjulspindlar.

Inlägget avslutas med en helt annan hjulspindel. Det är tre bilder av en marmorspindel - Araneus marmoreus - som 2011 också bodde i det där brunnshuset. Hon är ännu större än någon av de där korsspindlarna. Även marmorspindlarna varierar mycket i sin färgsättning och några av dem kan vara oerhört vackra. Honan på bilderna är en ganska blek och färglös variant. Sedan 2011 har jag inte påträffat någon marmorspindel men så har jag inte heller letat särskilt intensivt. Även om de inte är lika vanliga som korsspindlarna så är de inte heller ovanliga på något sätt.

Klätterdaggmaskar

På heder och samvete lovar jag att mossan och daggmasken finns uppe i ett träd.

Uppe och uppe... jag fick väl kanske ändå böja mig ner när bilden skulle tas. Typ 40 cm ovanför markytan är det ändå och mossan sträcker sig inte ner till marken.

Så konstigt är det förstås inte. Daggmaskar är inte alls bundna till myllan i jorden. Föda hittar de på fler ställen än så.

Det behöver inte ens vara mossbelupna stammar för att daggmaskarna ska trivas. I ett spricksystem i björken på bilden här ovan söker sig daggmaskarna säkert hur högt som helst. Fotografiet är taget på ca 2 meters höjd och sprickan fortsätter långt upp i trädet. Inne bland barkflagorna hittas garanterat mums för maskar. 

De befinner sig antagligen i träden också dagtid men eftersom de skyr ljus som pesten är de lättare att få syn på ifall man överraskar dem med en ficklampa i mörkret.

45 ben (för tre har tappats)

Vet inte hur många olika lockespindlar man kan ha möjlighet att påträffa här i Österbotten men detta inlägg bjuder i alla fall på två av dem.

Första bilden visar en lockespindel som delvis nog kan ses dagtid men som formligen dräller överallt när mörkret fallit. Släktet är Leiobunum och arten torde vara rupestre. Andra benparet är tunt, extralångt och fungerar som känselspröt. Honans kropp kan bli ca 6 mm.

En annan lockespindel man också ofta ser dagtid - om än inte i samma omfattning som på natten (förutsatt att man kan se i mörker) - är Mitopus morio. Den är ganska stor. Honornas kroppslängd kan bli uppemot 8 mm. Hanarna är ett par millimeter kortare till växten.

Nedan följer en kvartett fotografier med Leiobunum rupestre på alla utom den näst sista bilden - där det alltså är en Mitopus morio som trycker i barken på en ek.

Mörkerjakt

Måhända är det fullständigt överarbetat och onödigt att ta sig ut efter mörkrets inbrott för att fotografera en bärnstenssnäcka - Succinea putris. De syns ju egentligen också dagtid om man söker på lite skuggigare platser.

Men nu blev det så. Bildens exemplar var det första djur jag stötte på när jag i går kväll letade mig ut med ficklampa och kamera för att se vilka kryp som var vakna. Bärnstenssnäckan skrapar godis från barken på en alm-stam. Fler nattsuddare är på kommande hit till utgångspunkten.

I övrigt kan jag förmedla en slags ickenyhet... Den här sommaren har jag nämligen inte stött på några rave-snäckor... de där bärsnstenssnäckorna som slickar i sig olämpliga substanser och sedan inte kan låta bli att hålla igång dygnet runt. Förra säsongen var det inne med sådant och jag såg flera som var på G.

Från slutet av juni

Brukar ju stilla den värsta naturupplevelsehungern med små korta dyk i trädgårdsgrönskan - då när jag inte riktigt hinner ta mig ut på färder hemifrån. De senaste veckorna har det t.o.m. varit knapert med dessa korta och extremt "lokala" naturbetraktelser utanför ytterdörren.

Det får mig nu att desperat börja rota efter sk. "tidigare outgivet material" och här är således tvenne bilder av en björktrast... i ett äppelträd... i slutet av juni...

Idag var det gåssafari vid Kimo åmynning. Körde förbi norrut på riksåttan sisådär kvart före åtta-tiden och slängde snabbt ett öga ut mot fågeltornet. Vilket år som helst ska jag nog också hänga på och räkna gäss - men det blev inte idag.

Gulfotad slamfluga

Slamflugorna (Eristalis) är fuktälskande, håriga och lite brunmurriga på något sätt. Med fuktälskande menas att larverna behöver vattensamlingar att bo i. De lever av förmultnande organiska ämnen i vämjeligt vatten man oftast inte vill doppa näsan i. Blöt gödsel kan de också trivas med.

Slamflugan på bilden hör till de större i släktet. Det är gulfotad slamfluga - Eristalis pertinax - vars långsträckta lekamen kan nå 16 mm. Oftast är den förstås ändå något kortare (11-16 mm).

Dess gula fötter är ett avslöjande kännetecken. Bland slamflugorna finns nämligen ett antal andra arter som annars är synnerligen lika till storlek och utseende. De har dock mörka fötter. Precis som i fallet med pendelblomflugan i föregående inlägg besöker gulfotad slamfluga så pass många olika blommor att jag låter bli att ens nämna någon. Jag kan ju förstås ändå berätta att blomman på bilden är en klematis så har vi i alla fall den detaljen ordnad.

Vill ni se en annan Eristalis-art på den här bloggen så finns den flugan här.

Pendelblomfluga

Några släkten av våra blomflugor har vackert randade ryggsköldar. Av dessa är kärrblomflugorna (Helophilus) nog vanligast och bland dem är pendelblomfluga - H. pendulus - i sin tur mest allmän. 

Det har formligen kryllat av pendelblomflugor de senaste tre veckorna och jag misstänker att en stor del av dessa blivit fågelmat. Ett flertal olika småfåglar har jagat bland träden och buskarna. Speciellt aktiva har de svartvita och grå flugsnapparna varit. Trots flugornas mångtalighet hade jag fram till igår missat mig med dokumenterandet av dem. Saken är härmed åtgärdad.

Pendelblomfluga blir mellan 10 och 14 millimeter lång. De gillar fuktiga områden och larverna växer upp bland förmultnande växtdelar i små vattensamlingar. De fullbildade flugorna besöker så pass stor mängd olika blommor att det är helt onödigt att nämna några exempel.

En kamgeting

Insamlandet av observationer med tillhörande dokumentation har legat nere ett antal dagar. Idag blev det ändå ett par minuter med kameran vid trädgårdens nektarbuffet.

På vår ryska martorn kravlade en solitär geting. Det ska nog handla om en art ur släktet Euodynerus - kamgetingar - och på basen av behåringen tror jag att det kan tänkas vara E. notatus - korthårig kamgeting.

Boet anläggs i allehanda ihåligheter och de använder lera för att mura kamrarna i vilka larverna ska växa upp. Larver av vecklare och nattflyn uppges vara den mat larverna bjuds på.

Här är två tidigare inlägg med solitära getingar:

Väggmurargeting.

Murargeting och kamgeting.

Lördagseftermiddag vid Kimo åmynning

River direkt igång detta inlägg med ren hardcore lantromantik.

Därefter får jag gå in på kalla fakta angående mitt återbesök vid Kimo åmynning och fågeltornet.

Jag hade åkt dit på fredagsmorgonen (se tidigare inlägg) för att eventuellt få lite filmat material för ett  projekt som inte har särskilt mycket med den här bloggens innehåll att göra. Det var dock mulet och jag ville helst ha sol. Helgen skulle egentligen ägnas åt målning av husvägg. Skylift var fixad och allt.

Hade beräknat att det skulle ta både lördag och söndag i anspråk (kan eg. bara jobba på förmiddagen. pga. skugga-/sol-situationen) men jag steg upp tidigt, det gick snabbare än jag vågade hoppas och allt blev slutligen klart på en dag.

Solen sken och i ren spontanitet packade jag grejerna och tog en ny vända till Kimo åmynning. Om det ville sig väl skulle jag ju få chans att kasta mina blå på prutgåsen som uppehållit sig på platsen en tid.

Nu är det ju förstås så att eftermiddag vid fågeltornet innebär motljus, kopiöst mycket motljus - mer än man behöver. Så när den absolut största andelen gäss hade fått för sig att stå ute i vattnet, mitt i den kraftiga solspegeln, innebar det förstås att en normalt lätt urskiljbar gås blev mer eller mindre omöjlig att upptäcka - speciellt om hen kurade med huvudet.

Prutgås-spaningen koncentrerades således på de grupper som anlände och på de grupper som drog iväg.

Under tiden kunde man ju roa sig med att försöka få syn på fågeln med det vackraste ljudet av dem alla - skräntärnan. Ett par-tre stycken höll till utanför åmynningen. Tidvis fiskade de och tidvis vilade de. Du hittar den nog i bilden ovan.

På plats var grågäss och vitkindade gäss. Prutgåsen har - vad jag förstått - hållit sig mest med grågässen. Bara grått på bilden.

Skräntärnorna var aktiva.

Trutar aktiverades när skräntärnorna var aktiva.

Någon prutgås blev det inte. Däremot fick jag ihop några sekunder film som eventuellt kan komma till användning i det där projektet jag nämnde i början - och som inte alls beskrivs här på bloggen (några hemligheter måste man väl få ha). Inlägget får avslutas med fler hästar i motljus - istället för prutgåsen som aldrig gav sig till känna (eller inte var på plats).

Fredagsmorgon vid Kimo åmynning. Del 2

I vassen framför tornet var det ett konstant prassel och upprepade korta "trtrtr" (eller hur man nu borde skriva ut ljudet).

Några sävsångare - Acrocephalus schoenobaenus - sökte mat bland vassrören. Vid några tillfällen hämtade de luft över ytan och blev synliga för ett antal sekunder innan de åter dök ner i virrvarret.

Fredagsmorgon vid Kimo åmynning. Del 1

Egentligast egentligen... besökte jag huvudsakligen Kimo åmynning för andra ändamål än ren fågelskådning. Jag var helt enkelt på jakt efter en viss typ av filmat material. Två flugor i en smäll är ändå inte fy skam ifall det bara är möjligt. Det visade sig bli en aning för mulet så så det blev inget vidare resultat vad den där ursprungsorsaken beträffar. Inga vettiga biproduktsbilder heller för den delen.

Ganska omedelbart efter min ankomst till tornet kom två gråhägrar - Ardea cinerea - in för landning. 

Jag gjorde några test med GH2-huset och 2x-konvertern med FD 150-600-gluggen. Resultatet var inte så upplyftande men vid solsken ska det säkert vara möjligt att få en aning mindre dåliga bilder.

Bilden här ovan är obeskuren med 2x-konverter. Bilden nedan är utan konverter men beskuren. Blurr, blurr, blurr.

Ovan ser ni ett ytterst tydligt och odiskutabelt bevis på två smalnäbbade simsnäppor - Phalaropus lobatus. Simsnäpporna är de två bleka pixlarna ovanför krickorna lite till höger i bilden.

Annars var området mest fyllt av grågäss och vitfågel... och brushanar. En liten grupp kanadagäss landade precis innan jag åkte (läs. var tvungen att åka)

Vitkindade gäss fanns det också relativt gott om. De på bilden är alltså inte alla.

Starar

Starar - Sturnus vulgaris - ser jag väldigt sällan hemmavid. Här om dagen kom dock en liten flock på kanske 10 - 12 stycken och landade för några få sekunder i toppen av cembratallen.

Avståndet mellan fåglarna och kameran är onödigt stort och dessa bilder är av högst dokumentär art. Har inga starar inplockade i bloggen sedan tidigare så då får väl bildkvaliteten ge vika för möjligheten att öka artmångfalden i den här lilla delen av www.