söndag 8 december 2013

Skarvdebatten. Del 3

Edit 4.8.2014: Eftersom en fb-länk till detta inlägg i dagarna genererat massor av träffar samt någon enstaka kommentar här och var på nätet så har jag försökt peta ihop en uppföljning baserad på några nya siffror och lite annat. Sedan detta skrevs i december 2013 har det väl runnit en del vatten förbi skarvkolonierna (eller hur är det man brukar säga?).
Nya inlägget är alltså del 4.

--------------------------

Del 1: Lite kring storskarvarnas taxonomi och deras biologiska historia
Del 2: Naturestetiken, lite kring utrymme, mat och fortsatt expansion.

Del 3: Import, förföljelse och matvanor?

Dagens kontroverser handlar delvis om huruvida skarvarnas numerära ökning och påföljande spridning i Europa är naturlig eller inte. I del 1 hänvisade jag till undersökningar som tycks peka på att Europa har varit en del av de eurasiatiska skarvarnas normala utbredningsområde och att de helt enkelt avancerade tillbaka in i Europa och norrut i takt med att förhållandena efter istiden så tillät. På samma sätt kunde P. c. carbo flytta sina positioner norrut längs atlantkusten. Att sinensis helt skulle ha saknats i Europa efter istiden och att återetableringen skett genom import av fiskeskarvar från Kina har påståtts men tycks vara en mer långsökt teori i frågan om skarvarnas utbredningshistoria. I Marcus Beikes The History of Cormorant Fishing in Europe nämns att själva traditionen sannolikt är hämtad från Kina medan skarvarna fångats i Europa. Beike refererar till äldre nerskrivna berättelser om fångsträder – bl.a. nerskakade ungar från träd i holländska [sinensis-]kolonier. Anmärkningsvärt är att även P. c. carbo-ungar verkar ha fångats på brittiska öarna för att tränas till fiskeskarv. De som propagerar för tesen att sinensis faktiskt importerats från Kina skulle onekligen gynnas av att kunna påvisa trovärdiga och sakliga undersökningar som stöd för dessa teser. 
Det mest logiska - och samtidigt det som stöds i litteraturen - är alltså att skarvarna fångats lokalt. Det är helt enkelt lättare att hämta skarvungar i en närbelägen koloni än att åka till Kina efter dem. Fiskeskarvar var värdefulla och de som stöder import-teorin frågar sig varför skarvar i sådana fall förföljdes. De var ju mer värda levande. Men svaret är knappast så pass enkelt. Hållandet av fiskeskarvar kan t.ex. ha varit förbehållet vissa samhällsklasser (för det påståendet saknar jag belägg). Värdet av en vara är dessutom högre om tillgången är mindre. Utöver detta har givetvis andra fiskerimetoder varit långt mer vanligt förekommande och oberoende om man fiskade med skarv eller andra [normala] redskap ansågs vilda skarvar nog vara rena konkurrenter. Det fanns alltså fullt godtagbara motiv för att förfölja skarvar trots deras höga värde som fiskande ”husdjur”.
Många olika fåglar (och andra djur) har genom vår historia jagats och utrotats då man ansett dem vara skadliga för våra näringar. Under 1800-talet och ännu en liten bit in på 1900-talet var örnarna föremål för direkta ”utrotningsprogram” över stora delar av deras utbredningsområde. Bon förstördes och vuxna fåglar förgiftades och/eller sköts vid åtlar. T.o.m. skäggdoppingar har ställvis dödats i tusental (t.ex. Tåkern i Sverige 1901) då även de ansågs ”konkurrera” om fiskarna.

En liten detalj som förbryllat mig i hela den här debatten är hävdandet att skarvarna 
(= nykomlingarna) äter upp all fisk som fiskerinäringen ”borde” ha - dvs. att skarvarna konkurrerar med yrkesfiskarna (samt givetvis hobbyfiskarna). 
Kikar man på Vilt- och fiskeriforskningens hemsidor (http://www.rktl.fi) och där tar fram den officiella statistiken på fångster så syns ingen generell nedgång i viktiga fångster (från t.ex. 2006 då både skarvar och sälar var färre). Går man tillbaka till 1980 då skarvarna saknades och sälarna var långt färre så var finländska yrkesfiskares (både heltids- och deltidsfiskare) totala fångst (alla fiskarter) 82 000 ton fördelat på ca 4750 yrkesfiskare - varav 1750 var yrkesfiskare på heltid. 2006 var antalet häckande skarvpar i Finland 6000 st och samma år drog 2122 st yrkesfiskare upp 102 627 ton fisk. 2012 hade vi ca 17 250 häckande skarvpar och samtidigt fiskade de 2155 (700 på heltid) yrkesfiskarna upp totalt 132 927 ton vilket är den högsta fångstsiffran någonsin. Att använda skarvarnas fiskätande som argument i debatten är alltså allt annat än logiskt eftersom skarvarna verkligen inte tycks påverka fångsterna. Man kan givetvis påstå att fångsterna hade varit än högre utan skarvar men det finns faktiskt ingen automatik i den saken heller. I samband med detta bör man dock tillägga att marknadspriset på fisk gått ner radikalt sedan 80-talet. Enligt statistiken genererade de 82 000 tonnen 53 miljoner euro medan 132 927 ton från 2012 gav drygt 35,6 miljoner euro. Den skillnaden är anmärkningsvärd och måste vara en betydande orsak till den allt mera bekymmersamma situationen för yrkeskåren. Trenden verkar ändå ha vänt de senaste åren och fiskpriserna har stigit en smula igen.

Storskarvarnas matvanor börjar genom undersökta maginnehåll vid det här laget vara väl dokumenterade. Det råder inget tvivel om att skarvarna är opportunister som fångar tillgängliga fiskarter. I flera häckande Östersjökolonier konstateras karpfiskar (t.ex. braxen, mört, björkna) vara stapelföda under ruvningen för att sedan gå över mera till tånglake, och abborre medan ungarna föds upp i boet. När ungarna blivit flygga kommer en del strömming in på födolistan. Andra fiskar som frekvent syns i dieten är gärs, nors, skarpsill och spigg medan lax, gös och gädda förekommer mer sparsamt. Födovalet och ombytet från olika fisksorter har sannolikt att göra med fiskarnas lokala säsongsvandringar och vistelse på olika djup. Skarvarna tar helt enkelt de fiskar som för tillfället är lättast att fånga. Den enda av nämnda fiskar vars fångstmängder gått neråt mellan 2006 (468 ton) och 2012 (366 ton) är gös. Det bör väl ändå nämnas att 2011 var ett bra gös-år ur fångstsynvinkel då 483 ton drogs upp. Med andra ord verkar skarvarna inte heller påverka göspopulationerna.

Naturen är inte alldeles lätt att begripa sig på. Den tenderar inte att vara särskilt logisk - i alla fall efter vårt sätt att resonera - och beter sig ibland lite bakvänt. Orsaken står nog att finna i de oerhört många faktorerna som spelar in i näringskedjorna. Enligt vissa undersökningar tycks t.ex. inte fiskbestånden (åtminstone inte fiskeriets fångster) minska trots fåglars beskattning av fiskarna. Exakt vad det beror på verkar inte vara helt utrett men näringskedjorna bjuder på en uppsjö olika intrikata samverkansformer. Om skarvar plötsligt jagar och äter en viss typ av fisk (som inte är viktig för fiskerinäringen) är det inte omöjligt att det gynnar arter som vi människor värdesätter högre. Gärs har ju visat sig vara en vanlig föda för skarvarna. Gärsen i sig äter ju något - nämligen djurplankton, insektslarver och små bottenlevande djur. Men den äter gärna också fiskägg. Sik äter delvis samma typ av föda och (utan att just nu ha svaret) så är det ju fullt möjligt att gräsen också mumsar i sig just sik-ägg om den kommer åt. Om Östersjöns ekologi (av olika orsaker) allt mer gynnar fisksorter vi hänför till "skräpfiskar" så blir dessa fiskars ökade konkurrens med andra [mer "värdefulla" arter] större vilket ytterligare ökar trycket mot de sorter vi människor vill åt. Lustigt nog är det inte alls otänkbart att skarven, genom sina födoval, faktiskt hjälper till med att hålla någon slags balans bland fiskbestånden. Jag hävdar inte att det är så - men det är heller inte omöjligt. Därför tror jag att vi bör akta oss rejält och inte obetänksamt plocka fram facklorna och högafflarna och gå man ur huse för att driva bort dessa fåglar.
Skarvarna har en tendens att ibland riva hål i nätfångade fiskar. Det är tyvärr en ett faktum eftersom de fiskarna, i skarvarnas ögon, verkar vara lättfångade byten. Några sådana rivna fiskar får nätutläggarna nog dras med i framtiden också. Men om det ändå skulle visa sig så att skarvarnas närvaro de facto inte minskar på våra fiskefångster (i extremfall kanske paradoxalt nog t.o.m. tvärtom) så kanske vi trots allt kunde tänkas klara av att leva med dessa fåglar på de fåtal holmar de koloniserar runtom i vår fantastiska och världsunika skärgård.
Framförallt får vi aldrig underskatta kunskap och fakta och vi måste våga lita på att undersökningar och forskning ger oss de mest tillförlitliga siffrorna och utgångspunkterna. Rena gissningar och myter får inte ligga till grund för vårt handlande.

Några referenser:

Effects of Great Cormorant Predation of Fish Populations and Fishery
Henri Engström
Acta Universitatis Upsaliensis. Comprehensive Summaries of Uppsala Dissertations from the Faculty of Science and Technology 670. 39 pp Uppsala. 2001

Relationships between bird morphology and prey selection in two sympatric Great Cormorant Phalacrocorax carbo subspecies during winter
Frederic Fonteneau, Jean-Marc Paillisson & Loïc Marion
UMR CNRS Ecobio, Université de Rennes 1
Ibis (2009), doi: 10.1111/j.1474-919X.2009.00909.x

Fish Predation by the Great Cormorant (Phalacrocorax carbo sinensis)
Maria Boström
Faculty of Natural Resources and Agricultural Sciences Department of Aquatic Resources Uppsala
Licentiate Thesis, Swedish University Agricultural Sciences, Uppsala 2013
Aqua Licentiate Theses 2013:1

The History of Cormorant Fishing in Europe
Marcus Beike
Vogelwelt 133:1-21. 2012


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar