Rovlevande vegetarian-stekel

Det blir fortsättning på den inslagna växtstekel-linjen. I första inlägget om Tenthredo-steklarna skrev jag bl.a. om att de vuxna insekterna äter andra insekter. 

På fredagskvällen (28.6) fick jag möjlighet att se på och dokumentera en stor (ca 18 mm) Tenthredo campestris i full färd med att plocka i sig ett byte. Måltiden var påbörjad när det upptäcktes så jag har ingen aning om huruvida stekeln åt på samma plats som bytet slagits. 

Det ser ut som om bytet i sig också är en växtstekel och möjligen t.o.m. en mindre Tenthredo-art men det är alltså bara en gissning. De olika utspridda delarnas (ben, antenn, mundelar) utseende tyder i alla fall på att Campestris-stekeln mumsar på någonting närbesläktat.

Jag skulle ha samlat in resterna för en närmare koll men blåsten som rådde vid tillfället tog effektivt hand om att både vända bladet och sprida bevismaterialet.

Alla växtsteklar är inte rovdjur men det är ändå en aning paradoxalt att dessa växtsteklar är rovlevande medan de riktiga rovsteklarna (Crabronidae) endast äter pollen och nektar. Namngivningen hör givetvis ihop med vad larverna äter. Ser man närmare på rovsteklarnas och t.ex. Tenthredo-steklarnas mundelar så skiljer de sig åt en hel del. Rovsteklarnas käkar är ofta långa och konstruerade för att knipa om ett byte för transporten till "boet". Den rovlevande växtstekeln har också vassa käkar men de fungerar som sönderfördelande verktyg tillsammans med de övriga mundelarna. 

Flera Tenthredo-steklar

Igår (28.6) dök nya växtsteklar upp på de storbladiga växter vi har intill en damm. Där finns både de tidigare nämnda sköldbräckorna (Darmera peltata) men även parasollblad (Astilboides tabularis). Jag bongade på kort tid tre olika arter men hade inledningsvis inte kameran med mig. När jag äntligen hade fått ut den var en av arterna borta. Kvar fanns Tenthredo ferruginea (ovan) och den oerhört vackra T mesomela (nedan).

Ferruginea-stekeln var inte kvar många sekunder så bildmaterialet blev begränsat men den andra  - eller ett litet antal av dem - kilade omkring en god stund.

Aldrig tidigare har jag sett så många exemplar eller så många arter på så kort tid. Något verkar med andra ord ha gynnat dessa steklar den här säsongen. Möjligen är det också bara en lokal grej.

Sol och måne bland blomflugorna

Fullpudrad av samma godis som hon äter, lever denna solblomfluga (släktet Syrphus) goda dagar just nu - så gott som nu en liten fluga kan leva i en värld av ständiga faror.

Även denna månfältblomfluga - Eupeodes luniger - tar vara på överflödet bland plymspireorna.

Larverna hos båda släktena är glupska bladlusjägare och vissa kan kränga i sig närmare 1000 bladlöss innan de förpuppar sig.

Ett fotografi av en fluga

I plymspirean - men varför måste antennen vara i vägen?

I samband med inläggen om stekelflugan Sicus ferrugineus (här och här) skrev jag om insektstrafiken i våra blommande plymspireor. Det är väl passande att också slänga in en bild på blomman i fråga samt någon typisk besökare. Här är det en takgeting - Dolichovespula saxonica - som låter sig väl smaka. Getingarna behöver inte vara särskilt rädda för den nämnda stekelflugan. I alla fall inte om litteraturen har rätt. S ferruginea verkar alltså vara mest inriktad på humlor men det finns närbesläktade arter som gärna petar in sina ägg mellan sköldarna på getingar. Då handlar det om stekelflugor inom släktet Conops men någon sådan har jag inte sett ännu i år. Därför bifogar jag en fjolårsbild på en Conops-fluga och det torde vara en Conops quadrifasciatus.

En spanare i undervegetationen

Ännu en styltfluga ur släktet Dolichopus. Det torde handla om Dolichopus wahlbergi och gissningen baserar sig på andra benparets svarta och täta borst. 

Styltflugor som denna syns i stora mängder nere bland låg vegetation där de bl.a. håller utkik efter olika små mygglarver vilka de gärna "sätter tänderna" i.

Lika som bär?

När Tenthredo livida-honorna (bilden ovan) här om dagen sprang omkring på sköldbräckornas blad fanns också en liknade men ändå helt annan typ av stekel på plats. 

Stekeln nedan är en parasitstekel ur familjen brokparasitsteklar (Ichneumonidae) och torde vara någon av Ichneumon-arterna. Den är något mindre än växtstekeln - ca 1 cm i kroppslängd - och har den, för dessa steklar, typiska smala midjan. Ichneumon-steklar parasiterar huvudsakligen på fjärilslarver. Notera hur palperna "släpas" mot bladets yta. 

Tenthredo

Jag plockade tidigare in en hane av växtstekeln Tenthredo livida och den senaste veckan har vi haft besök av en hel hop med honor. Honorna är, som tidigare nämnts, svarta men har i övrigt samma ljusa teckningar som hanarna.

Samtidigt har en nära släkting - Tenthredo campestris - också dykt upp. För några dagar sedan undersökte en handfull campestris våra sköldbräckor. Såg inte om de deponerade några ägg på bladen. Desa steklar kan välja lite olika växter för sina larver men sägs föredra kirskål. Det skulle faktiskt inte sitta helt fel ifall de kunde decimera vårt kirskålsbestånd en smula. Oberoende matval är det en väldigt vacker stekel. Tyvärr kom jag inte åt att fotografera någon av dem på nära håll.

Nya försök på stekelflugan

Idag fortsatte jag jakten och fick kanske tio bilder men merparten var skräpkorgsmaterial. Det var lite blåsigt idag och då blir det extra knepigt att få fokuseringen korrekt. Den där *bilden* jag är ute efter har jag inte ens varit i närheten av. Hittade dock två flugor som höll på att producera fler. Faktum är att även under den här aktiviteten gjorde honan utfall mot humlor som kom förbi. 

Mera om denna fluga i föregående inlägg.

Nu lever gårdens arbetarhumlor riktigt farligt

Det här är en synnerligen lömsk rackare. Stekelflugan Sicus ferrugineus sitter i bakhåll bland våra plymspireor som för tillfället blommar överdådigt - små men väldigt många blommor. Plymspirean är en riktig favorit bland ett flertal insekter. Små blombockar, olika andra små skalbaggar, småflugor, gasteruption-steklar, getingar och framförallt humlor frossar bland de tusentals blommorna. 

S ferrugineus tar också gärna för sig av det blommorna har att erbjuda men flugans huvudsyfte med att sitta bland spireans blad är att hitta ett värddjur till sina larver.

En befruktad hona jagar arbetarhumlor. Med flugors typiska snabbhet och manöverförmåga överrumplar hon humlan varpå hon placerar ett ägg på humlans bakkropp. Efter en kort tid kläcks larven och äter sig in i humlan för att sedan sakta men säkert äta upp det stackars värddjuret från insidan. När humlan är tömd och död förpuppar sig ferrugineus-larven inuti humlan och övervintrar. Följande sommar kommer nästa generation flugor och proceduren är igång på nytt. Flugorna är ca 12 - 15 mm långa men viker oftast in bakkroppen så de ser kortare ut. Deras storlek påverkas av värddjurets storlek. Större humla = mera mat och mera plats.

I motsats till många andra flugor är dessa inte lika villiga att sitta still när man närmar sig med kameran så jag har fått skärpa till mig ordentligt för att alls få någon av dem i sökaren. När jag äntligen hade korn på en och började trycka av så gav batterierna i ena blixten (jag har två) upp och allt blev hopplöst underexponerat. Lyckas jag bättre framöver får jag väl återkomma med fler bilder.

Jag tog typiskt nog inga bilder av humlor i plymspirea men här är i alla fall en humla som besöker en Allium.

Säcken full av barn

14:de april fotograferade jag de första småkrypen som vaknat och värmde sig i vårsolen. Nu springer vargspindelhonorna omkring med nästa generation i de karakteristiska säckarna. Vissa honor har redan bakkroppen belamrad av fastklamrade, nykläckta ungar men jag kom inte åt att fotografera någon av dem.

Inget bajs för den här flugan

Egentligen har jag vridit lite på "verkligheten" med den här bilden. Flugan sitter nämligen på en stolpe med huvudet neråt och det (sitta med huvudet neråt) är väldigt typiskt för snäppflugorna (Rhagionidae). 

Om jag lyckats hitta rätt i artbestämningen ska detta kunna vara en Rhagio maculatus. Snäppflugorna tillhörande släktet Rhagio är kring (ofta lite över) centimetern långa och det här exemplaret var väl någonstans runt 11-12 mm. I likhet med flera av flugorna jag lagt upp på bloggen den senaste tiden är även snäppflugorna rovlevande. De påminner också en del om rovflugorna men är något spensligare och inte alls lika håriga.

Flugor - eller ordet fluga - förknippas oftast bara med tråkiga och störande små kryp som både gillar bajs och kakorna på köksbordet. Men flugor är så mycket mer än bara sådant.

Majoriteten av alla släkten och arter har helt andra levnadssätt än våra husflugor. Många är som sagt rovdjur och dessutom formidabla sådana då deras manöverförmåga i luften är så oerhört god. Andra flugor lever som parasiter och uppvisar intrikata metoder för att komma åt sina tilltänkta offer. Jag hoppas få återkomma till dessa (och andra typer av flugor) vartefter jag stöter på dem och lyckas dokumentera dem.

Snäppflugan är fotograferad 22.6 och utrustningen är: Canon 60D, Canon FD Auto Bellows, EL-Nikkor 105 mm (reversed). 1/200 sek, f 8 och ISO 400

Midsommarstekel?

Testade i morse en ny blixtdiffusor som monteras på själva objektivet. Resultaten hann inte komma då blixtbatterierna gav upp innan jag lyckades trimma grejerna och hitta rätt i inställningarna. Ganska typiskt eftersom jag råkade få syn på denna klubbhornstekel (Cimbicidae) som jag inte tidigare påträffat. Skulle ha varit kul att få bättre bildmaterial på den men som artrapport får det duga. 

Det är en Zaraea fasciata (tidigare Abia fasciata) som möjligen övernattat bland våra åkerbär. Klubbhornsteklarna hör till växtsteklarna (Symphyta) och larverna äter blad. 

Z fasciata-larver lever på kaprifol och möjligen på snöbärsbuske. Jag får lov att undersöka dessa växter för att se om stekeln hittat rätt. Någon panik för att kaprifolerna ska ätas upp behöver man inte ha. Några blad kan de allt avvara.

Jag kan väl inte påstå att detta är ett typiskt midsommarinlägg men jag ska passa på att önska alla en riktigt fin midsommar... och kolla midsommarstången - den kan husera många spännande invånare.

Styltfluga

En annan liten rovlevande fluga har vi här. Det är en representant ur familjen styltflugor (Dolichopodidae) men jag har i nuläget inte ringat in släktet och således än mindre vilken art det rör sig om. Styltflugor lever som sagt av rov och det gör även många av familjens larver. Åven dessa småkryp gör alltså god nytta ute i trädgården.

Edit: Högst antagligen en art i släktet Dolichopus

Kläckning - Live - i fiskgjusboet på Hailuoto!

Länk

Litet duvhöks-surrogat

När vår (egen) middag var uppäten nu idag, blev det ett kakafoniskt oljud i trädgråden. Centrums alla kajor flög in mot gården och kretsade runt cembratallen. Grannskapets skatpar, fiskmåsar, kråkor och björktrastar hängde på i mobben. Jag tänkte genast "katt" men innan jag rusade ut grabbade jag tag i kameran eftersom fåglarna trots allt tycktes fokusera på något uppe i tallen. När jag kom ut hade skatorna och trasten flyttat sig till linden men innan jag fick ögonen på deras hatobjekt dånade duvhöken ut ur trädet och försvann över hustaken med något som kunde ha varit en kaja i klorna. Kameran hann jag inte ens vifta med.

Så i brist på duvhök med byte får jag plocka in en bild av motsvarande dramatik på liv och död men i mycket mindre skala. Varken flugan eller offret - någon liten mygga - har jag i nuläget lyckats artbestämma. Flugan är ca 4 mm lång.

Edit: Flugan är alltså en Ocydromia glabricula vilken tillhör familjen puckeldansflugor (Hybotidae). Bytet är nog en gallmygga (Cecidomyiidae) av något slag.

Facit kom via en entomologiskt inriktad facebook-grupp. Och svaret kom snabbt efter att frågan var ställd. Underbart med människor som kan dra fram dylik kunskap.

Jag hade stirrat mig blind på ett annat släkte men aldrig kommit till svar (förståeligt).

"Primitiv" fjäril

Den här lilla fjärilen - som är ca 5 mm lång när vingarna är ihopfällda - hör till familjen Micropterigidae. På svenska heter de käkmalar och precis som namnet antyder har de käkar. Någon sugsnabel har de däremot inte.

Huruvida käkmalar borde tillhöra ordningen fjärilar (Lepidoptera) eller inte tycks vara lite oklart. Alternativen kunde vara nattsländorna (Trichoptera) eller en helt egen ordning.

Oberoende den fotograferade insektens taxonomiska hemvist så heter den barrskogskäkmal på svenska och Micropterix aureatella på vetenskapiska. Vuxna malar livnär sig på pollen och vad larverna beträffar ser uppgifterna lite olika ut. Vissa källor hävdar att larverna lever på skogsbär (typ blåbär och lingon) och starr (Carex) medan andra menar att mossor, svamphyfer och/eller förmultnande växtdelar är deras föda.

Det här exemplaret är fotograferat i trädgården.

Små flug-juveler

Microchrysa polita är en liten fluga i familjen vapenflugor (Stratiomyidae). Larverna vill ha förmultnande organiskt material (mestadels växter) och gillar bl.a. komposter. Flugorna är vanliga men relativt oansenliga till storleken så man kommer sig sällan för att se närmare på deras glänsande, vackra färgtoner. 

Flugan på övre bilden är en hona och nedan syns en hane.

Gurkspindel

I ett tidigare inlägg skrev jag att en gurkspindel (Araniella sp. - alltså av någondera gurkspindel-art) hittade mig och att det var första gången jag sett en sådan i trädgården. Det betyder inte att gurkspindlar är särskilt ovanliga utan snarare att jag antingen inte råkat leta på ställen där någon sådan huserat eller att de tidigare kanske inte råkat vara särskilt vanliga just i vår trädgård. 

Hjulspindelarter verkar fluktuera en del i antal från år till år och möjligen också platsspecifikt. Under vissa år kan vi ha väldigt många korsspindlar i trädgården och följande år är de som bortblåsta. 

Den här gurkspindeln hittade jag i toppen av en jättebalsamin - en växt som absolut måste utrotas. Jättebalsaminerna har funnits i vår trädgård sedan vi flyttade hit och de hör till de växter som kan ta över stora områden och kväva bort alla lokala örtartade växter. Tack och lov sprider sig balsaminerna endast med frön så det räcker med att försöka se till att de aldrig kommer i blom.

Gurkspindeln får alltså flytta på sig. På bilderna börjar den bearbeta en tidigare fångad insekt (troligen en liten fluga) som fått "mogna till" en tid sedan fångsten.

Ett av trädgårdens många rovdjur

Cantharis pellucida är tillsammans med några andra flugbaggearter vanliga under försommaren. Låt dem gärna husera bland blommorna. De är hjälpsamma rovdjur.

Sländsoppa

Sitticus terebratus - vår lilla hoppspindel på husknuten - har öppnat lunchpaketet.

...på tal om stora rovfåglar i stora bon:

Den här webkameran med live-streaming av bilder från ett fiskgjuse-bo på Hailuoto ger en suverän inblick i gjusarnas leverne och jag brukar "besöka dem" titt som tätt. 

Fiskgjuse - Marjaniemi/Hailuoto

Havsörnsbilder på gränsen till det oetiska

I samband med dessa fotografier (och de som finns i föregående två inlägg) måste jag passa på att också ta upp en presumtiv problematik med dylika bilder.

Dels är det här fågelfotografi av värsta sort. Jag står 10 meter från örnarnas bo medan de nervöst kretsar över mig. Att fotografera fåglar intill deras bon är att störa dem för den egoistiska orsaken att bara få till ett antal trofébilder. De enda fåglar jag - normalt - kan tänka mig fotografera vid boet är de som bor i holkarna vi har i trädgården. De bryr ju sig inte alls ifall vi är nära.

Visserligen visar bilderna havsörnar som beter sig naturligt men samtidigt är beteendet triggat av min störande närvaro. Näbben är på vid gavel eftersom de utstöter sina varningsläten och de kommer mycket närmare än vad de annars skulle göra. Hela situationen är alltså väldigt konstlad ur ett naturdokumentärt hänseende. Jag är på många sätt egentligen gladare över bilderna i det här inlägget där djuren agerar utan min påverkan.

Men samtidigt har dessa fotografier inte tagits för att få trofé-närbilder av havsörn. 

Ringmärkningen, inventeringen och forskningen kring havsörnarna är fortfarande ett viktigt inslag i miljövården. Nya rapporter om ökande nivåer av gifter i Östersjön återspeglas snabbt hos havsörnarna. Att de hämtat sig från forna tiders DDT-orgie är fantastiskt men de är fortfarande exponerade för kemisk påverkan och de senaste åren verkar tillökningen och häckningen gå sämre på sina ställen. 

Ringmärkningen sker vid en tidpunkt då örnarna inte längre överger boet och avkomman. Störningen blir alltså högst kortvarig och leder inte till några negativa resultat. För uppföljningen av de individuella örnarnas flyttning, revir och häckning är det också av värde ifall man kan identifiera det häckande paret. Medan ringmärkaren skötte sitt uppdrag försökte jag således passa på att få bilder där föräldrarnas ringar skulle vara möjliga att avläsa. Bara den ena var ringmärkt och fint nog lyckades också "uppdraget". Bokstäverna och siffrorna gick att tyda utan problem.

De här bilderna ska alltså inte uppfattas som fågelporträtt eller någon form av naturfoto. De är ett sidoresultat av ett pågående miljöarbete som jag är glad att jag får ta del av.

När det blir för trångt för två stora rovfåglar

Den här inte helt vänskapliga luftbaletten kunde gärna ha ägt rum lite närmare kameran men djur uppträder ju inte alltid enligt bästa regi. 

Fiskgjusarna var inte alls förtjusta i havsörnsparet som cirklade runt det egna boet under ringmärkningen. Gjusarna har högst sannolikt också ett bo i närheten och gillade inte uppståndelsen. Bra att ringmärkningar går snabbt så alla berörda och drabbade kvickt får återgå till sina vardagliga sysslor - som t.ex. att fånga en gädda till ungarna.